Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 14, 6 april 2018 Fallet Sundbyberg De senaste två åren har Miljöpartiet drabbats av en rad kriser. Fallet Carl Schlyter och de fyras gäng i riksdagsgruppen. Fallet Sigtuna. Fallet Pernilla Stålhammar. Fallet Umeå. Fallet Stefan Nilsson. Fallet Sundbyberg. Har vi glömt något? Antagligen. För ett parti farligt nära gränsen i höstens riksdagsval är kriserna inget som ökar allmänhetens tilltro. I Stockholms stad har opinionsfallet varit stort, särskilt jämfört med valet 2010 när partiet hade nästan 16 procent av stockholmarnas röster. I en sådan situation måste medlemmarna ställa sig två avgörande frågor. Hur blev det så här? Varför blev det så här? På en tidningsredaktion, där nyhetsmaterial om den raketartade gröna omställningen öser in varje dag, mer än vi någonsin kan hantera, är det svårt att förstå hur ett miljöorienterat parti just nu kan få så svagt gensvar? Det här borde vara de grönas skördetid. Murarna rasar och partiets många driftiga personer borde kunna hämta in resultatet av den långa och ofta besvärliga motvindskampen. Flera av orsakssambanden finns i Miljöpartiets felaktigt strukturerade organisation. En minister bör inte samtidigt vara språkrör, men systemet där språkrören enbart är offentliga talespersoner måste också ifrågasättas. Var hamnar då ledarskapet, som ett parti måste ha? I dag saknar språkrören kontakt med medlemmar och lokalorganisationer, vilket gör det svårt att pejla in stämningar i partiet, vilket kan ge felaktiga beslut och utspel. Och klyftorna växer. Kongressen 2016 fattade beslutet av upphäva lokalavdelningarnas självständighet. I ett drag blev partistyrelsen överordnad lokalavdelningarna, även i detaljer. Beslutet borde inte ha tagits. Det borde aldrig ha kommit upp som förslag och kongressens ledamöter borde ha protesterat kraftigt. Så skedde inte. Här finns en förklaring till de kriser partiet nu fått genomlida. Miljöpartiets partistyrelse är inte den första som fått en överdriven tilltro till sin egen makt och förmåga. I varje demokratiskt system finns instanser vars uppgift är att bromsa härsklystna grupper: valberedningar, förtroenderåd, kassörer, internrevisorer, centrala tjänstemän... Men med den tystnadskultur som gradvis uppstått kan de funktionerna sättas ur spel. Det känns oändligt trist att skriva det här. På 1980-talet skulle Miljöpartiet förnya demokratin - och gjorde det delvis också. Systemet med ett kvinnligt och ett manligt språkrör kopierades snart och systemet med varvade listor, ett självklart jämställdhetskrav, blev vägledande i många sammanhang. I dag har detta blivit ett toppstyrt parti, långt ifrån utgångspunkten. I fallet Umeå godkände partistyrelsen inte den riksdagslista som medlemmarna röstat fram. I stället gjordes en ny lista med helt andra namn. Kongressbeslutet 2016 medför att lokalavdelningen inte längre är självständig och partiet går nu till val med den nya listan. Även själva principen om demokrati - att få välja sina egna representanter - har raderats ut. I fallet Sundbyberg uppstod en kris mellan en ledande politiker och kommunens förvaltning. Sådant måste åtgärdas, men det viktiga är hur det görs. Regionstyrelsens osmidiga inhopp - uppbackat av partistyrelsen - gjorde att fullmäktigegruppen och de som hade politiska uppdrag i styrelser och nämnder hoppade av Miljöpartiet. Suck. Hos väljarna är kriserna ingen succé, men inte heller bland medlemmarna. Partiet har tappat hälften av medlemskåren sedan valet 2014, lokalt ännu mer. Är kongressbeslutet 2016, och den hårdnande mentalitetsförändring som följt på detta, en direkt orsak till att medlemmarna ledsnar? En hel del tyder på det. Oavsett om Miljöpartiet hamnar över eller under riksdagsspärren måste en genomgripande organisationsförändring ske. Partiets ledning befinner sig inte i samklang vare sig med medlemmarna eller med de många ute i samhället som nu har fått gröna värderingar. Det är härifrån man måste utgå. |