Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 23 mars 2018
EU:s fiskepolitik på rätt väg men det går för långsamt
Hur står det egentligen till med haven? WWF kom 2015 med en rapport som visade att fiskbeståndet i haven har halverats på 40 år. Största orsaken är överfiske, men även förlusten av viktiga livsmiljöer som korallrev, mangroveskogar och sjögräsängar spelar en stor roll.
Samtidigt ökar efterfrågan på fisk och skaldjur. Hur ska ekvationen gå ihop? Allt fler pratar om vattenbruk som en lösning. Det kan under vissa förutsättningar vara en del av lösningen, men huvudfrågan måste vara stoppa överfisket och sluta stressa bestånden.
Artikelförfattaren Linnéa Engström med Rashid Sumaila, professor i havs- och fiskeekonomi i British Columbia i Kanada.
Vi närmar oss nu ett slutdatum för när målet med EU:s nya fiskepolitik ska vara uppfyllt. Senast 2020 ska våra fiskekvoter inte vara högre än att "populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning".
Hur ser det då ut? Enligt EU-kommissionens egen utvärdering, som bygger på forskares beståndsuppskattningar, fiskas 53 av 76 bestånd i Atlanten, Nordsjön och Österjön hållbart. Många av dem på en nivå som precis tillåter maximal hållbar avkastning av fisk. Vilket betyder att bestånden fiskas så att de inte minskar, utan med nöd och näppe går runt reproduktivt. Det är visserligen en klar förbättring mot tidigare år och på rättan väg - men det är inte tillräckligt. I Medelhavet är det katastrof. Bara sju av 60 fiskbestånd fiskas hållbart.
Målet för EU:s fiskeripolitik är inte att vi ska slira runt på gränsen för vad som är maximalt biologiskt hållbart. Målet är att vi ska bygga upp nedfiskade bestånd igen. Vi ska "successivt återställa och bevara populationer av fiskbestånd över biomassanivåer som kan ge maximal hållbar avkastning".
De fiskekvoter som fastställs i EU baseras på vetenskap. Men det betyder inte att våra fiskekvoter ska läggas på den nivå som forskarna fastställer för maximal hållbar avkastning. Att lägga sig på den gränsen är som konstgjord andning. Det återställer inte populationer och skapar inte tillväxt i haven.
Miljöpartiet vill i stället öka fiskebestånden. Vi vill skapa en buffert för en ökande befolkning, klimatförändringar och miljöpåverkan som stressar bestånden. Det förbättrar också ekonomin i fisket. Större fiskar som fått växa till sig ger bättre betalt, och färre turer till havs kräver mindre bränsle.
För några veckor sedan bjöd jag in Rashid Sumaila till en föreläsning för mina kollegor i EU-parlamentet. Rashid Sumaila är professor i havs- och fiskeekonomi i British Columbia i Kanada och han har vigt sitt liv åt att forska om fiske. Han belönades med Volvos miljöpris förra året.
Rashid kom direkt från ett seminarium på EU-kommissionen där man presenterat statistik och forskning som visade att "nu är vi på rätt väg". Han berättade för oss att han som respons på dessa data frågat Kommissionen följande: "Men var utgår ni ifrån? Vad är er startpunkt? Allt är ju beroende av referenspunkterna som ni har förskjutit framåt i tiden."
Beroende på var i tiden man väljer att lägga referenspunkterna kan man kanske påstå att vi har nått målet om att enbart fiska till maximal hållbar avkastning. Men hur såg det ut på 1980-talet? Om vi skulle göra en historisk bakåtblick kanske vi upptäcker att man landade tio gånger mer fisk från samma bestånd.
I Australien har man antagit en mer progressiv och hållbar fiskepolitik. Där har de i stället bestämt sig för att fiska lite mindre. De har insett att det inte är ekonomiskt hållbart att dra upp de sista fiskarna för att nå gränsen för vad som är biologiskt hållbart. Det kallas för att fiska enligt maximal ekonomisk avkastning. Man förbrukar mindre bränsle, fiskarna får tid på sig att växa sig större, något som ger mer pengar för mindre fiskeansträngning. EU bör ta fasta på det nu när fiskeripolitiken ska reformeras under nästa mandatperiod.
Men vad får vi med vattenbruk? Haven är ju så utfiskade att vi också måste odla fisk. Eller? Det finns många fina vattenbruk på land med slutna recirkulerande system och projekt med akvaponi som jag följer med stort intresse. De värnar miljön och bidrar till ökad matproduktion.
Efterfrågan på fisk och skaldjur ökar samtidigt som fiskbestånden i haven krymper. (Foto: Sergio Russo / CC BY-SA)
Men om vattenbruk ska vara hållbart förutsätter det att odlingarna producerar mer fisk än vad som stoppas in. Annars bidrar de till överfisket i världen. I dag baseras fiskfoder främst på vildfångad fisk. Jag har själv sett i Mauretanien och Senegal hur jakten på fisk till foder slår ut hela kustsamhällen genom att minska tillgången på den fisk som lokalbefolkningen lever på.
Jag menar därför att först när vi fått bukt med foderfrågan kan vattenbruk vara ett välkommet tillskott, förutsatt att anläggningarna klarar miljökrav och inte påverkar de vilda bestånden negativt.
Den enklaste lösningen är ändå den vi har rakt under näsan. Att minska fisketrycket. Det fina med fiskbestånd är nämligen att så snart man fiskar mindre börjar de växa igen.
Men så länge våra årliga fiske-kvoter bestäms genom ett politiskt beslut av EU:s fiskeministrar, där någon alltid envisas med att vilja fiska mer än vad som är hållbart, lär vi inte se någon förändring.
Under nästa mandatperiod i EU-parlamentet ska EU-kommissionen revidera den gemensamma fiskeripolitiken. Då vill jag se en förändrad lagstiftning där vi höjer ribban och sätter ett nytt ambitiöst mål som verkligen tillåter fiskebestånden att växa. Kvoterna måste ligga under gränsen för vad som är maximal hållbar avkastning, inte på gränsen.
Vi behöver också fler reservat som fungerar som frizoner för återväxt och återhämtning av marina miljöer. Det tänker jag och de gröna kämpa för i EU-parlamentet. Våra hav behöver mer än konstgjord andning för att kunna leva.
Källor:
EU:s grundförordning för den gemensamma fiskeripolitiken
WWF:s rapport