Har Miljöpartiet någon framtid?

De som på 1970-80-talen hoppades att miljöförstöringens och överkonsumtionsens obevekliga framfart skulle bana väg för en oavbruten tillväxt av gröna partiers inflytande är kanske i dag besvikna, snart 50 år efter de första gröna partiernas grundande. Även om attityden till miljöproblem kan tyckas vara väsenskild i dag jämfört med 1970-talet, då alla miljövarningar avfärdades som flummigt bakåtsträveri, visar det sig om och om igen att någon slutseger för miljöhänsynen inte är vunnen.Trafikstockningarna på E6 genom Skåne vill M lösa upp genom fler körfiler, medan MP säger nej till sådana skenlösningar och kräver överföring av mer godstrafik till järnväg. Flygskatten vållar massor med protester och undanflykter. Kärnkraften tuffar på trots högsta domstolsbeslut om att avfallsfrågan inte är löst.Den som tror att de gamla materialistiska partierna på allvar tagit över miljöproblematiken blundar för den krassa verkligheten. I det stora, vida miljökomplexet finns fortfarande hundratals konfliktfrön där kortsiktig bekvämlighet ställs mot långsiktigt kvalitets- och överlevnadsansvar. Så nog behövs gröna partier.

"Det räcker alltså inte för ett grönt parti att verbalt ta ställning för bättre livsmiljö", menar Per Gahrton. "Det gäller nu mer än tidigare att lyfta fram konkreta frågor som tydligt visar att andra partiers miljöprat inte håller måttet, till exempel körfiler och flygskatt och liknande." (Foto: Floydian / CC BY-SA)

1. Nästan alla partier hävdar numera att de tar hänsyn till miljön. Det räcker alltså inte för ett grönt parti att verbalt ta ställning för bättre livsmiljö, det gäller nu mer än tidigare att lyfta fram konkreta frågor som tydligt visar att andra partiers miljöprat inte håller måttet, till exempel körfiler och flygskatt och liknande. Det har varit något allvarligt fel i marknadsföringen om ett grönt parti inte leder skyhögt när det gäller väljarförtroende angående miljön.

2. Andra frågor tar ofta över miljöfrågorna i offentligheten, till exempel invandring och migration eller kriser inom vårdsektorn eller lag och ordning på gator och torg eller påstådda yttre säkerhetshot, till exempel från Ryssland. De flesta partier upplever att dess profil är alltför "smal" och drar slutsatsen att den måste breddas. För att försöka nå nya väljargrupper pratar partiet om frågor som man tror intresserar vissa väljare mer än de egna kärnfrågorna. Risken är att satsningen på nya frågor blir så stor att kärnfrågorna försummas - vilket kan leda till att kärnväljarna känner sig svikna. Opinionsmätningar antyder att detta drabbat MP. Men valet av huvudtema inför valet 2018 visar att partiledningen fattat läget. Nu är det miljö och klimat som gäller framför allt annat.

3. De gröna grundfrågorna skiljer sig från traditionella partiers grundfrågor genom att inte vara särskilt knutna till en viss social eller annan gruppering. En radikal miljöpolitik höjer livskvaliteten för alla människor, men kanske inte förrän på sikt. Den tyske sociologen Claus Offe myntade en gång begreppet "de drabbade" som beteckning på den sociala kategori som skulle kunna utgöra de grönas naturliga stöttepelare. Om man ska leta efter grupper som kan tänkas vara särskilt mottagliga för gröna budskap handlar det alltså inte om samhällsklasser och inkomstgrupper, utan mer om utbildningsnivå och livssyn.

4. Det har vållat viss uppståndelse att två gröna ministrar, Isabella Lövin och Alice Bah Kuhnke, på senare tid öppnat dörren för blocköverskridande regeringssamarbete. Hur kan ett parti med så tydlig vänsterprofil öppna dörren för regeringssamarbete med högerpartier, i princip till och med M, har det undrats? Det synsättet är historielöst och bygger på glömska eller okunnighet när det gäller MP:s ursprungliga inriktning. Visserligen har det alltid varit så att om man lägger partiprogrammen bredvid varandra har det gröna programmet mest gemensamt med V, därefter S eller kanske C, därpå L; sedan är det rejält avstånd till M och KD och några ljusår till SD. Att MP hör hemma i ett vänstersamarbete borde alltså vara självklart? Nej, en sådan slutsats glömmer viktiga grundbultar i MP:s gröna tänkande:

a. Att det gröna företräder en annan, ny kvalitativ dimension, helt skild från de traditionella partiernas materialistiska inriktning. När de gamla höger-vänsterpartierna slåss om hur produktionsresultatet ska fördelas ifrågasätter MP hur produktionen bedrivs. För gröna är produktion inte enbart av godo, utan produktion är samtidigt destruktion, vilket kräver optimering, inte maximering.

b. I det allra första uppropet för ett Framtids- och Miljöparti som spreds hösten 1980 hette det att syftet var att bilda ett parti "fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger-vänstermönstret". När MP inför sitt första val, 1982, i det längsta vägrade att fastslå vilken statsministerkandidat partiet tänkte stödja i riksdagen, blev detta kritikernas tyngsta motargument. Och så förblev det under årtionden, vilket efterhand tvingade MP att inför varje val göra en förhandsdeklaration om att partiet skulle föredra en S-statsminister framför en borgerlig. Nu tycks klimatet har förändrats, nu pratas det lite överallt, till och med inom det gamla enpartipartiet S, om blocköverskridande regeringssamarbete. Då är det ganska rimligt att MP-företrädare i denna fråga känner sig oförhindrade att återgå till partiets ursprungliga blocköverskridande hållning - vilken för övrigt redan i praktiken har illustrerats genom dussintals sådana samarbeten i kommuner, regioner och landsting.

Hur kan då en person som till exempel jag, fram till 1979 vänsterliberal som betraktar Marx som en viktig samhällsanalytiker och i dag sedan länge "illgrön" som programmatiskt har mer gemensamt med V (och kanske FI) än med något borgerligt parti, anse att MP bör hålla dörren öppen för regeringssamarbete med ett eller flera borgerliga partier? Svaret är rätt enkelt:

Slutsatsen är att om man vill maximera möjligheten till grönt inflytande kan man inte på förhand utesluta regeringssamarbete med andra demokratiska partier (däremot självklart med SD). Så såg vi veteraner saken när vi drog i gång MP efter kärnkraftsomröstningen 1980. Så skrev vi in det i våra första upprop och valprogram. Att ett parti som grundades med blocköverskridandet som en av sina grundbultar nu tar chansen att påminna om detta är därför inte bara begripligt utan faktiskt partiledningens skyldighet.