Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2018 Kris i Miljöpartiet Många miljöpartister i Stockholm blev djupt chockade när budet kom att Stefan Nilsson lämnat inte bara alla sina uppdrag utan också partiet. Samme Stefan Nilsson som varit en ledande person i Stockholmsavdelningen - gruppledare och fullmäktigeledamot i tre mandatperioder - skulle nu bli politisk vilde i riksdagen. En grundpelare i den gröna världen, under en tid också styrelseledamot i Miljömagasinet Alternativet AB. I en tunn och inte överdrivet trovärdig artikel i Dagens Nyheter (27/11) anklagades Stefan Nilsson för att ha försökt kyssa ett spädbarn på munnen på en restaurang i centrala Stockholm. Barnets upprörda mamma intervjuades. Händelsen hade ägt rum flera år tidigare och utretts av partiet. Polisanmälan lades ned samma dag. Artikeln ingick i metoo-kampanjen och en rad MP-kvinnor - inga namn nämnda - påstods instämma i anklagelserna om sexuella trakasserier. Om Stefan Nilsson länge skulle ha gjort obehagliga närmanden mot kvinnor i partiet är det upprörande. Partiet agerar då helt riktigt när det kräver hans avgång. Problemet är att få miljöpartister tror på historien. Alltihop sammanföll med en rå och osedvanligt ful maktkamp. MP Stockholm är partiets viktigaste avdelning, och självmedveten. Medlemmarna vägrade acceptera att valberedningen - som är lyhörd mot partistyrelsen - utan inblandning skulle sätta ihop listorna till riksdag, kommun och landsting. Hela tanken med demokrati är att välja fram representanter, hävdade stockholmarna bestämt. Det är något annat än att partistyrelsen kan placera ut sina mest lojala anhängare på listorna. De krävde en valprocess och så blev det, mycket tack vare Stefan Nilssons insatser. Som belöning röstades han upp flera steg på riksdagslistan. Därmed fick han onda ögat på sig. En liten maktklick ville till varje pris få bort honom från Stockholms stads riksdagslista och metoo föreföll vara ett utmärkt redskap. Genom att hänvisa till anonyma kvinnor kunde gruppen påstå att trakasserierna pågått i minst tio års tid. Någon hade känt obehag i Stefan Nilsson sällskap, andra upplevde honom som närgången och mer behövdes inte. Ett giftigt rykte har påstått att han tagit med sig en "prostituerad" till Stadshuset. Kvinnan ifråga leder i dag en miljömyndighet i Bulgarien! Det visar hur livsfarligt det är att okritiskt sprida förtal, men även denna rena anka publicerades i DN:s nätupplaga (27/11). Partisekreteraren Amanda Linds dragning inför medlemsmötet i Stockholm i december blev ingen succé. Har partistyrelsen verkligen gjort en utredning, vilket de påstått i utskick till medlemmarna? Var finns den i så fall? Hon svävade på orden. MP:s riksdagsgrupp har ingen konflikthanterare. Partiet begärde varken en utredning av riksdagen, som har stora resurser, eller av en extern krishanteringsgrupp. Detta väcker misstankar och allt gick oerhört snabbt. Jan Lindholm, riksdagsledamot i tre mandatperioder för MP, menar i ett inslag i SVT (10/1) att anklagelserna bara är diffusa rykten. Han vet. Han var med vid det möte där Stefan Nilsson tvingades bort. Han lämnade partiet eftersom han hotades med ett mediedrev. Lyssna på orden och fundera lite. Två kvinnliga topptjänstemän inom Miljöpartiet och riksdagsledamoten Maria Ferm kunde utan vidare hota med en lynchmobb på nätet och ett nära samarbete med en enögd dagspress för att driva bort en manlig politiker. Metoo är en välkommen reaktion mot sexism, men det är naivt att tro att ingen skulle utnyttja kampanjen för egna syften. Amanda Lind måste besvara flera allvarliga frågor. Om hon inte omgående kan offentliggöra en seriös utredning är hon fel person som partisekreterare. I grunden handlar det om Miljöpartiets långvariga nedgång, opinionsmässigt men också internt. Kanske kan vinden vända, men denna historia ökar inte förtroendet för partiet. Troligen får partiet bara ett fåtal mandat vid nästa val. Därför kämpar en sammansvetsad grupp med mer intresse av makt än av miljöpolitik desperat efter platser i toppen av vallistorna. I annat fall får de ingenting. |