Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 8 december 2017 Vilka "profiler" ska namnges? Profiler och kända personer som namngetts, antytts genom beskrivning eller indirekt namngetts på annat sätt har avlöst varandra under denna #metoo-höst. Publiken eller läsekretsen har haft svårt att hänga med. I många fall för att det förfallit godtyckligt och att media tagit efter varandra när det gäller namnpublicering. Det har varit rena berg- och dalbanan för publiken att hänga med i varför medier gjort som de gjort i olika fall. Det handlar om att väga allmänintressen mot publicitetsskada. Frågan är hur mycket närstående, barn och fruar/sambor, drabbats av publicitetsskada. Det borde också handla om i vilken mån media ska avslöja detaljer om offentliga personer. Här har arbetsgivaren och medarbetarna också ett ansvar för vilka uppgifter som publiceras. Men medias utpekade av personer handlar inte bara om etik utan också om juridik. - Många av de största namn som förekommit har drabbats av förtal i teknisk mening. Det vill säga, det är människor som pekats ut som brottsliga och klandervärda. Det har hänt att utgivare fällts för förtal. Men det är sällan (Medierna P1, 2 no-?hembär). Men frågan kvarstår. I vilken mån får arbetsgivare namnge och även sparka anställda som nekar till brott och där bevis saknas. Enligt normal juridik är man skyldig först vid fällande dom. Det krav som ansvariga arbetsgivare borde uppfylla är att det först görs en extern utredning. En populär TV4-profil blev avstängd och hans program togs bort efter anklagelser om övergrepp, sexuella trakasserier och våldtäkt. Det senare skulle ha skett i en badtunna 2008. Händelsen är polisanmäld. Men polisen anser att tiden för förundersökning är knapp eftersom preskriptionstiden för våldtäkt är tio år.Beviskrav borde också gälla om det förekommit lösa rykten om sexuella trakasserier under lång tid, kanske tio år. Någon ansvarig för konflikthantering borde fångat upp, konfronterat båda sidor och därmed tagit tag i problemen. Var det rykten, löst förtal eller fanns det substans som ledde till förlust av uppdrag? En bra jurist kan konfrontera arbetsgivaren för att reda ut förloppet och vad som hänt; oavsett om personen fått sparken eller ej. En chef på ett skivbolag har anklagats av flera kvinnor för att ha utsatt dem för sexuella trakasserier. Han har nu fått sparken. Bolaget bekräftar beskedet: "Efter en grundlig oberoende utredning har vi avslutat den här personens anställning". Grundlig, oberoende utredning. Helt korrekt, så ska det skötas. Men det här är svåra frågor. Det rör sig i ett gränsland där vittnen till händelsen ofta saknas och ord står mot ord. 2011 anklagade frilansskribenten, komikern och aktivisten Cissi en medarbetare på Aftonbladet för att ha drogat och våldtagit henne efter en fest 2006. Förundersökningen lades ned men i samband med kampanjen #metoo valde Cissi att gå ut med anklagelsen igen. Då fick medarbetaren sparken. Inlägget blev starten på en rad anklagelser mot män i upphöjda positioner om sexuella övergrepp. I dag säger Cissi att hon ser risker med vilket klimat #metoo har skapat: "Det finns bra saker med att förövare hängs ut. Men det riskerar att bli en visklek där "en äcklig blick" likställs med ett övergrepp. Jag vill inte förminska upplevelser av objektifiering. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla sig till anklagelser och göra skillnad mellan äpplen och päron." Resumé, 24 november. De olika Hashtagg-inläggen, 29 för tillfället, är viktiga - men debatten ensidig. Det gäller också att se upp med ryktesdomstolar utan rimliga krav på bevisning. |