Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 8 december 2017
Ragnvald Nilsson är andra personen från höger på bilden. Här syns han vid en protestaktion i Hahnikivi mot företaget Fennovoimas planer att bygga ett kärnkraftverk med stöd av det ryska företaget Rosatom. (Foto: Gunilla Bäckström)
Varför används inte kunskapen?
Jag tror att mitt miljöintresse grundlades redan då jag var i fem-sexårsåldern. Jag var då tillsammans med pappa på logen. Han skulle ut och så korn, så han fyllde på radsåningsmaskinen. Han var noga med att ta ur säcken med rosa korn. Då jag frågade varför, svarade han att kornet var sprutat med gift för att det inte skulle råka ut för svampangrepp. Jag minns att jag tyckte att det var mycket fiffigt.
Men det skulle inte dröja förrän det började komma rapporter om att fröätande småfåglar dog, och örnar fick så tunt skal på äggen att de gick sönder. Jag blev fruktansvärt rädd att både pappa och jag skulle dö. Vi hade ju stått där och grävt med händerna i det giftiga kornet. Inte nog med det, vi hade också andats in dammet från giftet. Jag vågade givetvis inte säga något till mina föräldrar, men det dröjde länge innan jag kunde slappna av.
Sedan började jag skolan och fick höra om DDT-skandalen, och att den var mycket värre. Vidare berättade läraren om London-smogen. Det var många fruktansvärda miljöhändelser i mina öron som lades på hög.
På 1950- och 1960-talet tog industrialiseringen fart och därmed miljölarmen. På 1980-talet gick jag flera miljöutbildningar på Umeå Universitet. Där ingick en del miljökemi. Vi tittade både på vad som händer då miljögifter kommer ner i vattnet och i jorden, men även vad som händer då luftföroreningar kommer upp till atmosfären.
Jag var enormt imponerad över vilken kunskap som fanns i både böckerna och bland forskarna. Men vad som förvånade mig ännu mer var att kunskapen aldrig användes praktiskt till att begränsa utsläppen. Forskarna satt enbart och noterade att föroreningarna ökade och gjorde snygga diagram över hur olika ämnen vandrade vidare i näringskedjan.
Då Margot Wallström blev EU-kommissionär lät hon testa sitt blod. Resultatet blev att hon hade många främmande ämnen i sin kropp som inte borde ha varit där. Forskarnas kommentar var bara: "Det ska bli intressant att se hur mycket hennes värden har ökat på tio år."
Jag hade vid det läget fått större självförtroende, så jag hade börjat skriva till våra makthavare och fråga vad de hade för planer för framtiden. Det var Birgitta Dahl som fick det första brevet, och sedan har jag skrivit till hart när alla miljöministrar vi haft sedan dess, oavsett partifärg. De svar jag har fått har varit mycket likartade. Det ser ut som att de hade gått på samma kurs "konsten att skriva en hel A4-sida utan att ha sagt någonting".
Då nya miljöbalken kom 1998 hade jag tänkt stämma vår lokala OK-mack för spridande av miljöfarlig vara. Jag hade nämligen hittat en sprayflaska fläckborttagningsmedel på en av deras hyllor. På innehållsförteckningen stod att vätskan var långtidsverkande och skadlig för vattenlevande organismer. Jag visste sedan tidigare att det fanns ett EU-direktiv som sade att man inte fick använda onödigt starka medel om mildare medel finns att tillgå.
Jag skrev till både regeringen, advokatbyråer, kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket. Alla gav samma svar. Då medlet var godkänt av både Sverige och EU hade jag inte en mikroskopisk chans att vinna. Något nerslagen var jag på ruta ett igen.
Ett onödigt starkt medel.
Men för något år sedan fick jag se en flaska Klorin på Rusta. Jag startade omedelbart brevväxling med deras försäljningschef. Hon höll hela tiden stenhårt på att butiken måste sälja det kunderna vill ha, även om det inte är så lämpligt. Jag menade att kunden varken har tid, kunskap eller ork att läsa på den mycket svårlästa texten på varje flaska. Hon upprepade hela tiden sitt svar, "vi måste sälja det kunderna vill ha". Så slutade till sist vår lilla brevväxling. Jag stod åter på ruta ett.
Vid den tiden myntade biologen, författaren och miljökämpen Stefan Edman att miljövården enbart sysslade med novalucolprincipen. Jag måste hålla med, för vad som har gjorts de senaste åren är att kalka försurade områden. Det hade känts bättre om resurser hade lagts på att ta ner utsläppsmängderna. De förekom en del miljökonferenser världen runt med blandat resultat. Ledarna erkände att "miljön är vår tids största utmaning". Så åkte de hem och satsade pengar på ökade försvarsanslag. Det bedömdes viktigare. Industrins pengainflöde till landet fick heller på intet sätt äventyras.
En kommunal politiker sade till och med: "Dålig miljö i centrum är det pris vi får betala för en levande stadskärna." Miljölarmen fortsatte, och så småningom började de naturliga kretsloppen på många ställen komma ur balans. Då först började politiker ta hänsyn till klimatförändringar i sin planering. Inte genom att i första hand minska utsläppen, utan det var att de började vara oroliga för översvämningar. De ville inte bygga hus så nära vatten längre. Forskare fortsatte att samla data och fundera på hur det skulle börja se ut om ytterligare tio år.
Så under min resa har det funnits många tillfällen då jag varit besviken på politiker. Trots att kunskapen bevisligen funnits i minst 70 år, och trots en mängd miljökonferenser, så är det inte mycket som faktiskt har hänt. Nu är jag gammal, men nog trodde jag att jag skulle få uppleva en annan framtid än vad vi nu ser ut att få. Men det ser inte ut så.
Nu står vi här alla med nerdragna byxor medan vi i allt snabbare takt ser att vår jord är på väg att kvävas av de föroreningar som människan har släppt ut genom åren.
Som femåring trodde jag bättre om våra ledare än så. Priset för den miljö som vi har förstört får våra barn och deras barn och barnbarn och så vidare betala. I den mån det nu går.