Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 8 september 2017 Jag kandiderar inte Riksdagsuppdraget är ett viktigt uppdrag. I några län har jag blivit ombedd att kandidera. Jag har i dag bestämt mig för att inte kandidera för Miljöpartiet i nästa val. Jag gick med i ett parti som var sprunget ur fredsrörelsen, miljörörelsen och kärnkraftmotståndet. Vi har denna mandatperiod fattat beslut som sänkt kostnaden för kärnkraften, som nu leder till livstidsförlängningar. Sålt kolet och tappat förtroendet. Vi har i regeringen satsat mer pengar på försvaret än miljöbudgeten. Vi har snabbt närmat oss till Nato så till den milda grad att vi kanske inte ens vågar skriva på mot kärnvapen för att några Nato-länder blir sura. Vi har tagit så hårda tag i flyktingpolitiken att inte ens rimlig anhöriginvandring är möjlig, trots att forskningen visar att kostnaderna minskar och integrationen ökar då. Vi har plundrat SJ på rekordbelopp och röstar ja till all genmani-pulerad mat. Nu i höst väntar beslut där vi accepterar kryphål för stora vapenaffärer till diktaturer, till och med en affär på över tio miljarder till Förenade Arab-emiraten, som aktivt används för att vägleda saudiska bomber mot kvinnor och barn i Jemen. Vår regeringsmakt kan omöjligt vila på döda oskyldiga människors ryggar. Sedan kommer vi antagligen rösta ja till det maktförskjutande Ceta-avtalet som försvagar folkets makt och stärker storföretagens makt. Makt har man bara om man är villig att riskera den för sakpolitikens skull. Självklart har vi fått igenom långa listor på olika saker, men det har kommit till priset av att debatten för vår politik tystats och förtroendet för oss, språkrören och partiet försvagats. Jag är bara duktig när jag tror på det jag gör; den strategi jag ser framför mig i valet är att vi inte ens kommer att våga tala om den politik som behövs för att rädda Sverige och världen. Vi kommer att tala om mindre tekniska justeringar i ett ekonomiskt system som i grunden är ohållbart. Trots att vi sitter i regering ökar utsläppen; klyftorna och miljöskatternas andel av skatterna minskar. Jag kommer att sitta kvar och fortsätta försvara det vi gick till val på 2014, men att försvara partiets nuvarande linje och kanske dessutom 2018 sätta oss i en totalt nyliberal regering med Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna, det fungerar inte. Jag gillar egentligen blocköverskridande samarbeten, men S, C och L tillhör ett block som ogenerat släpper igenom Nato, ohållbara handelsavtal, växande klyftor och lämnar folk och landsbygd åt sitt öde. Jag vet att många av er bett mig vara kvar och härda ut under partiets kris, men det vore inte korrekt att vara ett alibi för något annat när vår politik efter valet 2018 med 99 procents säkerhet blir mer av samma eller sämre än det vi haft. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra i stället. Viljan att få valet 2018 att handla om andra frågor än hårda tag, militär och arbetslinjen finns kvar. Jag tror dock inte längre Miljöpartiet är bästa sättet för att ta tillvara mitt engagemang, åtminstone inte som riksdagskandidat. Jag vet att många av er gör ett jättebra jobb lokalt och önskar er all lycka till, men riksdagen är partiets centrala nivå, och där känner jag att det inte längre är möjligt att kandidera för en period till, och det jag kan bidra med efterfrågas inte längre. Stort hjärtligt tack till alla som under alla år hört av sig med stöttande ord och pepp. Ni är så många underbara människor som jag vill kämpa för, men till slut når man en gräns. Det är dock ett år kvar till valet, och jag kommer med glädje åka landet runt och sprida våra idéer och tala om det jag tror på! |