Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 17 mars 2017 Demokrati är respekt En del ser det som demokrati när vinnaren tillåts ta allt. Då är man enig med diktatorers syn. Demokrati är att respektera minoriteter, att de ges sin del, om de är demokratiska. Det räcker inte att en stat är en inrikes demokrati, om den agerar diktatoriskt utrikes. Sverige är inrikes demokrati, men dess vapenexport inverkar diktatoriskt i världen. USA är en inrikes demokrati, men en utrikes diktatur, genom bombning av Somalia, Irak, Afghanistan, Libyen, Jemen och Pakistan. Och i årtionden för kuppstöd och mord i Sydamerika. Ryssland är formellt demokratiskt men diktatoriskt mot flera grannländer. USA är så nära en enpartistat man kan komma - en tvåpartistat. Rysslands Putin söker envälde genom att låta mörda opposition och journalister och som "utländska agenter" stämpla, ofta utplåna, grupper med internationell kontakt. Ingen demokrati har löst problemet med att graderad rösträtt kvarstår genom att de rikaste tillåts köpa sig makt genom reklam och ägande av "de fria medierna". Detta märktes i folkomröstningen Ja eller Nej till miljardärsbyggda EU. Jag erbjöds tiotusentals kronor, för att synas i "Ja till EU" men tackade nej, till skillnad från många andra kulturarbetare. Ja-sidans resurser var många gånger större, via de penningstarka, inte enligt "en människa - en röst", inte av att linjen stöddes av fler. I flera USA-delstater kräver lagen, vid folkomröstning, att starkaste sidan avstår exempelvis 10 procent av sina resurser till motsidan. Om en tiondel av Ja till EU:s annonsytor upplåtits till motsidan, hade Nej till EU segrat i Sverige. Dialog, samtal är fredens och demokratins första byggsten. Andra politiker måste samtala även med Sverigedemokraterna, SD, men utan att hålla med dem i deras hatkrav. I dag stoltserar flera partier med att inte samtala med SD samtidigt som de anammar en del av SD:s främlingsfientliga krav. Svenska medier använder turkregimens språk: "den misslyckade statskuppen", som ju blev regimens lyckade statskupp. Det "fria ordet" får inte bli bara en parts enkelriktade megafon. Därför har Erdo?ans talesmän hindrats i Holland och Tysk-land. Erdo?an-regimen har utfärdat yrkesförbud åt uppåt hundratusen professorer, lärare, statstjänstemän etcetera, varav tiotusentals, med kurdiska parlamentsledamöter, hålls oskäligt fängslade. Undervisningsväsende och offentlig service har därför havererat. Turkiets kurder har i ett århundrade berövats medborgerliga rättigheter som språk, familjenamn och föreningsbildande. I Sverige tilläts turkiska demokratiutvecklingens dödgrävare, utan krav, hetsa mot folkgrupper. Regimen kunde avkrävts att motsvarande möten först fick avhållas i Turkiet av två-tre oppositionsgrupper som kurder eller Gülen-rörelsen (som dock likt Erdo?anpartiet visar auktoritära drag). Eller motkravet att två olika tiominutersinlägg från oppositionsgrupper fick spelas upp på mötena. Av Europas länder, inkluderande Ryssland och Turkiet, är Turkiet i stort ensamt om att inte ha gjort upp med sina 1930-tals diktatorer och diktaturer, dessas folkförföljelser och krigshets. Respektive länder har tagit avstånd från Hitler, Stalin, Franco och Salazar. Men diktatorn Atatürk Mustafa Kemal hyllas oinskränkt av Turkiets diskriminerande majoritet och Erdo?ans parti. Kemal förbjöd minoriteternas språk, som kurdiska och judarnas spanska, samt dessas familjenamn. Han var den mest ansvarige för folkmord på armenierna. Hans förment icke-religiösa regim var delansvarig till att miljoner kristna flytt. De få kvarvarande tillåts inte av Erdo?an-staten att själva välja ärkebiskop. Det mångkulturella samhället, samexistens, är det historiskt normala men har störts av 1800-talsnationalismens minoritets-exkluderande idé: "ett land, ett folk", ofta därtill "en ledare". Beteckningen "auktoritär" fun-gerar inte, mildrat av släktskap med positiva "auktoritativ", som många sammanblandar det med. Ordet fascism ger tydligare intryck, kan vidgas till att beteckna företeelser av främlingsfientlighet och hatyrans självförhärligande, krigiska nationalism, inkluderande Stalins och Maos rödfascism, och hatlinjen hos Trump, LePen, Wilders och Åkeson. |