Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 24 februari 2017
Rumäniens kris är också vår
"Avgå!" skrevs, med stora tecken, med hjälp av en ljuslaser på regeringsbyggnaden i Bukarest, omgiven av hundratusentals demonstranter. I december vann socialdemokraterna stort i valet, med 46 procent av rösterna, medan liberalerna bara fick 20 procent.
Den femte februari samlades en halv miljon människor i den största demonstrationen i Rumäniens historia. (Foto: Gabinho / CC-BY-SA 4.0)
När den nya socialdemokratiska regeringen med Sorin Grindeanu som statsminister presenterade ett nytt lagförslag om att begränsa korruptionsbrott till sådana fall där finansiella skadorna översteg 400000 kronor, startade protester. 4000 demonstrerade 18 januari, i huvudstaden och några hundratal på andra platser i landet.
Presidenten Klaus Iohannis från Nationella liberala partiet har gått i spetsen för protesterna från början, och även anslutit sig till den första större gatuprotesten, 22 januari med 30000 deltagare, tillsammans med Nationella liberala partiets ledare. Socialdemokratiska partiets ledare, Liviu Dragnea, svarade genom att anklaga presidenten för att delta i något som var en början på en kupp. Dragnea är förhindrad att vara statsminister, då han fällts i domstol för att ha manipulerat ett valresultat.
När lagförslaget gjordes till dekret av regeringen, sent 31 januari, mötte demonstranter fort upp utanför byggnaden. I det hårdare tonläge som uppstått krävdes nu också att regeringen skulle avgå. Nästa dag samlades 150000 i Bukarest i massdemonstration. Fram mot kvällen slöt fotbollssupportrar från CS Dinamo Bucure?ti upp, med mer militanta metoder, som polisen lyckades hålla undan. Runtom i landet hölls också massdemonstrationer, liksom solidaritetsdemonstrationer i Västeuropa. Massprotesterna fortsatte, och nådde sin hittillsvarande höjdpunkt femte februari. Då samlades en halv miljon människor, trots att regeringen då dragit tillbaka dekretet. Den största demonstrationen i Rumäniens historia var ett faktum.
Protesterna fortsatte de följande dagarna och nådde en ny kulmen söndagen 12 februari med 50000 deltagare i Bukarest och tiotusentals i resten av landet. Men sedan har det ebbat ut.
Protester mot vad som uppfattas som korruption har fått stort genomslag i flera östeuropeiska länder. När en brand i ett diskotek skördade många offer i Bukarest 2015, tvingades den dåvarande socialdemokratiska regeringen att avgå. Branden ansågs orsakad av att korrupta myndigheter tillåtit användande av den farliga danslokalen. En teknokratisk regering tillsattes fram till att valet hölls i december.
När presidenten Iohannis valdes 2014 var det med stöd av både socialdemokrater och liberaler. Men konflikten med den mycket västvänliga Iohannis har ökat. Som sin främsta uppgift har denne sett att söka få det bångstyriga parlamentet att rösta igenom en kraftig höjning av de militära utgifterna, till två procent av budgeten. Något som Nato begär av sina medlemsländer. Hans kritiker menar att inte bara presidenten utan också den antikorruptionsmyndighet, som upprättats där socialdemokraternas fiender sägs ha makten, är i händerna på utländska storföretag som vill komma åt landets tillgångar billigt.
Vad beror då de återkommande korruptionsprotesterna på och varför tycks de inte leda långt? En grundtanke som ofta framförs är att huvudproblemet är gammal mentalitet som finns kvar från Sovjetblockets tid. Att bara gammalmodiga politiker byts ut mot tydligt EU-vänliga politiker, kommer problemen lösa sig. Grannlandet Moldavien har fått uppleva den enskilt mest omfattande korruptionsskandalen, när EU-vänliga politiker hjälpte till i en stor banksvindel, så att belopp motsvarande tolv procent av Moldaviens BNP stals ur centrala banker. Om samma sak hade genomförts i Sverige av EU-vänliga politiker och svindlare hade motsvarande 450 miljarder kronor stulits. I Moldavien ledde det till omfattande demonstrationer och i påföljande presidentval valdes en ryssvänlig president.
Korruption med politikers goda minne eller medverkan, inklusive manipulering av val synes förekomma även i andra länder i Europa. Greklands ständiga väg mot armod och kris och ett växande skuldberg, som ingen ser som möjlig att klara av, har kantats av korruption. Politiker lurade befolkningen, genom fals-ka siffror, för att ansluta landet till euron. En manipulering som genomfördes av experter från Goldmann Sachs, en amerikansk investeringsbank, vars höga tjänstemän ofta sedan tillskansar sig ledande politiska poster. Nu senast flera ledande poster i Trumps regering. Tidigare har bankens tjänstemän blivit sådant som chef för Europeiska Centralbanken, i och med att italienaren Mario Draghi tillsattes 2011. Där har han haft uppdraget att bland annat pressa Grekland, vilket fortsatt förödandet av landets ekonomi, som accelererade med landets anslutning till euron.
Sådant förekommer också på närmare håll. Gigantiska summor svindlades bort av isländska banker, med politikers goda minne. Detta ledde till ekonomisk kollaps för landet, när sakerna avslöjades, i och med finanskrisen 2008. Det ledde till omfattande protester, vilka tvingade regeringen att avgå, och till fängelsestraff för mer än tjugo banktjänstemän.
Krisen är alltså orsakad främst av ökade problem för alla länder i periferin för EU:s utvecklingsmodell, som påverkar både medlemsländer och de närmaste grannländerna. Länder i centrum som har särskilt stor nytta av denna modell, som Sverige och Tyskland, ser gärna bort från hur det egna landets storföretag gynnas av att få tillgång till marknader och lönsamma privatiseringar av tidigare statlig egendom i andra länder. Detta går särskilt ut över periferin inom länder som Rumänien med fyra miljoner småbrukare och en landsbygd varifrån tiggarna kommer till länder som blir välmående av den rådande utvecklingsmodellen. En periferi, som i Rumänien röstar på socialdemokraterna, som de uppfattar som något mindre villiga att offra landets tillgångar till storföretag från väst medan storstädernas befolkning går ut i protester i hopp om att västmodellen ska bringa lycka och välstånd.
Någon lösning på denna politiska låsning, mellan förment moderna storstadsbor med västlig hållning och förment bakåtsträvande periferi, är knappast i sikte om inte periferin också i länderna i centrum, som Sverige, förenar sig med periferin i Rumänien och bryter den vanmakt som storföretag som Goldman Sachs, med aktiv medverkan av marknadstroende politiker skapat. Till dess lär tiggare och flyktingströmmar öka, i väntan på att en annan värld blir möjlig genom folkligt samarbete över alla gränser.