Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 50, 16 december 2016 Reningsverks avlopp i naturen Hösten 2010 drabbades en stor del av befolkningen i Östersund av magsjuka förorsakad av förgiftat dricksvatten. Bakterien cryptosporidium hade kommit in i färskvattensystemet och förts ut i ledningsnätet. Cryptosporidium i dricksvattnet kan drabba många andra kommunala reningsverk och vattenförsörjningssystem. Det känns som vi lever i ett mycket sårbart samhälle. Är våra avloppslösningar långsiktigt hållbara Förnyas ledningsnätet i en rimlig takt? Finns det andra lösningar? Östersunds kommun tar sitt dricksvatten från Storsjön - Sveriges femte största insjö och känd för sitt rena vatten. I reklambroschyrer berättas om vattnets höga kvalité. Storsjön är även recipient för kommunens avloppsreningsverk. Liknande lösningar finns i de flesta städer. Bräddning av avloppsvatten som reningsverken inte klarar att ta emot har skett i Östersund både under vårarna vid snösmältningen och vid häftiga skyfall under sommarhalvåret. Avloppsvatten från våra toaletter innehåller kväve, fosfor, kalium, bakterier, virus, läkemedelsrester, hormoner och hormonliknande ämnen, mjukgörare i plast, Bisfenol A och cirka 20 spårämnen inkluderande bly, kvicksilver och kadmium och mycket, mycket annat. Bristfälligt renat kväve, fosfor och kalium (NPK) sprids ut i naturen. Vi övergöder våra vattendrag. Hormonliknande ämnen stör fortplantningen hos vattenlevande organismer. Men hur är det med virus? När man har en magtarmsjuka (diarré) producerar man cirka tio miljarder (10000000000) virus per dag. Om man skulle kunna döda 99 procent kommer fortfarande 100 miljoner (100000000) virus ut i recipienten. Du behöver bara en till två virus för att bli sjuk. Virus kan dessutom leva inkapslade i upp till två år. Ingen kommun i Sverige kontrollerar avloppsvattnets virusinnehåll. 30 procent av avloppsvattnet kommer aldrig fram till våra dyra reningsverk! Det är genomsnittet i våra kommuner. Några är bättre och några är sämre. Vårt ledningsnät i Sverige är delvis väldigt gammalt och underhålls inte metodiskt. Förnyelsetakten för avloppsledningar är i medeltal i våra kommuner i Sverige 200 år! Minsta rörelse i marken gör att det finns risk för skador på ledningsnätet. Infiltration av orenat avlopps-vatten pågår ständigt. 30 procent läcker ut men lika mycket grundvatten läcker in, så balansen mellan distribuerat färskvatten och det som kommer tillbaka till reningsverket brukar balansera och alla är nöjda. Den reningseffekt som redovisas är alltså starkt missvisande! En annan fråga är reningseffekten i reningsverken. Uppehållstiderna är ofta mycket korta och det underlättar inte möjligheterna att rena avloppsvattnet. Ett sätt att uttrycka det är att våra reningsverk i Sverige är ett tekniskt sätt att bromsa flödena, för allt vi spolar ner i avloppssystemen hamnar förr eller senare i naturen. Slammet läggs ofta på våra soptippar och årligen lakas cirka tio procent ut och hamnar i naturen eller leds tillbaks till ett reningsverk. Att sprida avloppsslammet på åker är en långsam förgiftning av jordbruksmarken och något som borde stoppas omedelbart. |