Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 11 november 2016

Nordiska författares och filmares motstånd

I femte delen av sin redogörelse för Europas moderna historia tar Rikard Rehnbergh en titt på svenska författare som inte ville vara till lags samt undrar hur det egentligen låg till med Sveriges neutralitet.

Karin Boye. (Foto: Public domain)

Alingsås sommaren 1940. Karin Boye sitter på hospitalet, försöker skriva varje dag. Det knyter sig. Hon räds det skarpladdade världsläget, våndas över den kommande romanens tematik. Hennes nerver är trasiga. Svenska Clartéförbundet som hon var djupt engagerad i hade året innan, strax efter det officiella krigsutbrottet, splittrats på grund av konflikter mellan socialdemokrater och kommunister (ett tema som återkommer under hela 1900-talet fram till dags dato). Det tog på hennes framtidstro. Utopi blir dystopi. En kafkaesk stämning råder kring henne; paranoia, psykofarmaka, schizofreni. Så "i en enda ingivelse, utan paus" tar den korta, täta texten form.

Kallocain är en den svenska litteraturens klassiker, en dystopi i klass med Världarnas krig (1898) och Du sköna nya värld (1932), men kanske allra mest 1984, som ska komma ut sju år senare.

Boken handlar i förstone om ett sanningsserum, framtaget av kemisten Leo Kall, därav namnet; i andra hand om Världsstaten som övervakar medborgarna in i sinnet, där du med kallocainets hjälp kan dömas till döden för dina tankar. Det angivar- och avlivarsamhället som rådde kring andra världskriget och följande kalla krig är här överordnat allt. INGEN FÅR VARA SÄKER! DEN SOM STÅR DIG NÄRMAST KAN VARA EN FÖRRÄDARE! som Statens (med stort S) dekret lyder.

Karin Boye hade en sommar tolv år tidigare gjort en studieresa med Clartéförbundet i Sovjetunionen och blivit mäkta besviken. Som clartéist - en fri form av marxism, antifascism och pacifism - åsåg hon nu den så kallade fria världen ge nazisterna oinskränkt spelrum i sin ockupationsmarsch österut: Rhenlandet, Österrike, Sudetenland, Tjeckoslovakien och Polen. Ett Polen som Stalin ville ha halva kakan av.

Den 23 augusti 1939 sluts Ribbentrop-Molotovpakten. Somliga säger att Stalin "säljer ut" Västeuropa till Hitler; andra att han "köper sig" en frist till att mobilisera och bemöta Nazityskland i sinom tid. Faktum är att Storbritannien, Frankrike och andra ickefascistiska stater redan sålt ut först Spanien - se förra delen i serien - och sedan ovan nämnda länder. Så länge Hitler går mot öst stoppas han inte av väst. Han får fria tyglar.

En som besöker Boye regelbundet är Peter Weiss, som i exilen också hamnat i Alingsås. Som tyskspråkig tjeck och jude har han inget hemland. Hans liv är i mångt och mycket titeln på hans huvudverk: Motståndets estetik, den monumentala pseudobiografin om tre band.

I andra bandet beskriver Weiss de långa promenaderna med skalden. Hon berättar att hennes liv trots både god försäljning och kritik av Kallocain befinner sig i gradvist sönderfall, rentav fritt fall. Den moraliska skulden tycks bara öka i takt med framgången. Hennes sexualitet är ett brott enligt Svea rikes lag. Kyrkan utgör en makt som snarare fördömer än förlåter. Ångesten låter sig inte längre tyglas med piller; hon börjar spara på dem i stället.

Åtta månader efter bokens publicering, på vårkanten 1941, tar hon en överdos. Hon hittas på en kulle mellan ett par stenblock. Hennes självmord blir också Sveriges. "Fyra dagar som skakade Sverige" innebar att runt 20000 soldater, Engelbrechtdivisionen, kring midsommar 1941 tilläts transiteras på svensk järnväg från Norge till Finland en route österut - under svenskt militärbeskydd. På midsommardagen går Nazityskland, tillsammans med Finland under Gustaf Mannerheim över gränsen och invaderar Sovjetunionen. Operation Barbarossa har inletts, världens dittills fullskaligaste krigshandling, och Sverige blev en del av den.

Torgny Segerstedt. (Foto: Public domain)

Eftergiften visar att Sverige inte var konsekvent i sin "neutralitet". Finland förvägrades transitering under vinterkriget. Norges kung Håkon II - som till skillnad från Gustaf V var antifascist - fick inte övernatta i Sverige under landsflykten i april 1940. Och den visar att demokratin och folkrätten sattes ur spel. Frågan behandlades aldrig i riksdagen med dess folkvalda ombud. Det ska dröja två veckor innan svenska folket ens meddelas det ödesdigra beslutet, och då insmuget mitt i en nyhetssändning.

I SVT:s Öppet arkiv ligger Hans Jägers dramatisering från 1988 med Ernst-Hugo Järegård som Per Albin Hansson. Dramadokumentären är ett kritiskt dokument över en tid som Sverige bort rannsaka mera. Den naggar skrönan att gubbarna i samlingsregeringen - "1940 års män" från samtliga partier utom SKP - räddade landet undan krig. I själva verket negligerade Hansson partilinjens nej - bland annat efter att den progermanske kungen hotat att abdikera - i ett medlöpandets diplomati. Som förberedde de sig defaitistiskt och underdånigt på det "tredje riket".

Majoriteten i S var emot; finansministern Ernst Wigforss, förre stats- och utrikesministern och antimilitaristen Rickard Sandell - som sparkats från samlingsregeringen till förmån för den partilöse diplomaten, adelsmannen och tyskvännen Christian Günther - var fränast motståndare. Av sex S-ministrar var endast försvarsministern Per Arne Sköld för. Hanssons beslut är således föga demokratiskt.Förutom dessa fyra skedde alla andra dagar en vidsträckt registering av judar, ,socialister, kommunister, syndikalister och anarkister.

Sverige begärde till och med av Tyskland att införa ett J för judar i passen. Häxjakten på faktiska och inbillade kommunister visste inga gränser. GustafV ville till och med förbjuda SKP, som demokratiskt blivit invalda i riksdagen. Det gick så långt att regeringen Hansson (S), som vann valet 1940 knappt,lät uppföra flera "interneringsläger" för vänsteraktivister, många av dem spanienfrivilliga och tyska motståndsmän, från Tjönarp i Skåne till Naartijärvi i Norrbotten. Vissa siffror tyder på att lägren var flera hundra, många dokument har förstörts i den ökända papperskvarnen, men inte alla.

Maj Wechselman har skrivit en gedigen reportagebok i De bruna förbindelserna (hon gjorde även en dokumentär Kallt krig i kallt landskap som SVT först stoppade, men som med vissa ingrepp visades 1992). Den handlar om den för allmänheten okända men inom militära säkerhetstjänsten ökända C-byrån.

Höga svenska officerare utbildades fram till 1942 i Berlin till en informell och inofficiell underrättelsetjänst. Dessa officierare skulle sedermera meddela tyskarna om de allierades planer, avslöja motståndsmän och - kvinnor, såväl inhemska som utländska, samt planera och delta vid ovan invasion. Boken ter sig som en spionroman i John le Carrés anda, vilket också Ola Larsmo tycks ha sett. Romanen Förrädare (2014) handlar om samma polisiära tysktillvändhet och militära pronazism.

"Hitler förbjöd varje form av underrättelsetjänst mot Sverige /.../ bortsett från det faktum att de tyska officerarnas privata inställning till de svenska officerarna var mycket vänskapliga /.../ Våra förbindelser till Sverige voro utomordentligt intima!", sa generalöverste Alfred Jodl under förhöret i Nürnbergrättegången i juli 1946.

Fastän det mesta lagts locket på blev midsommartransporten bara början; trots Hanssons löfte om denna enda eftergift. Sammanlagt lät den svenska samlingsregeringen över två miljoner tyska soldater resa kors och tvärs över hela landet på väg till eller från Norge, Danmark och Finland. Ofantliga mängder godsvagnar med krigsmaterial löpte längs samma rutter i den intensiva transittrafiken - vad Hansson valde att kalla "resetrafiken" och pressen "permitteringstrafiken" - mellan 1940 och 1943 som Sverige, SJ och andra aktörer enligt uppgift ska ha tjänat 30 miljoner på. Ett billigt pris för ett lands suveränitet, neutralitet och folkrätt.

Peter Weiss. (Foto: Albert Bomnniers Förlag)

Maria-Pia Boëthius visar i omdebatterade boken Heder och samvete, liksom många historiker med henne, hur Sverige bryter mot neutralitetsdoktrinen enligt Haagkonventionen från 1907, som gällde under andra världskriget. Norrskensflamman, Skandiastål AB, Informationsstyrelsen, Baltutlämningen, kvarstadsbåtarna, Bollhusmötet, Karolinerförbundet, Kellgrenaffären, denna artikel har inte plats för alla nazianstrukna "affärer".

Men: 70 procent av det svenska stålet går före och under världskriget till Tyskland. Att den används till att bygga upp den tyska krigsapparaten är det få som betvivlar. Från statliga NJA - dåvarande SSAB/LKAB - i Luleå skeppades dagligen 45000 ton järnmalm. Ja, ni läste rätt: fyrtiofemtusen ton per dag; 10,6 miljoner ton per år. Liksom stålet som exporterades till Storbritannien under 1800-talet slog slavar i bojor och kedjor. Över 90 procent av all utlandshandel sker med Nazityskland. I utbyte kommer kol och koks. Hade Sverige strypt malmflödet hade kriget varit över långt tidigare.

Mången spekulation har ägt rum rörande den högst relevanta frågan varför Sverige besparades i Nazitysklands ockupationsiver?.Sverige hade lätt kunnat intagits efter Norge och Danmark; militären var decimerad. Var det så att Sverige inofficiellt var Nazitysklands lydstat, att regering och monark lagt sig platt för hitleristernas imperialistiska ambitioner, att viktiga varor som stål och kullager ankom Tyskland med närmast preussisk regelbundenhet? Var det Hermann Görings svenska fru Karin eller rentav Hitlers favoritsångerska Zarah Leander som förhindrade en invasion och följande ockupation?

Fast där fanns många svenskar som visade prov på livsföraktande och heroiskt civilkurage, exempelvis Raoul & Raoul. Wallenberg räddar hundratusentals judiska liv med att utfärda lejdebrev och skyddspass från den svenska beskickningen i Budapest. För det får han plikta med sitt liv, fast det är Röda armén som tillfångatar och för honom till FSB:s - tidigare KGB - högkvarter vid Lubjankatorget. Vilket kan ha varit en hämnd för övriga Wallenbergares brutna handelslöften gentemot Sovjet. Och Nordling räddar Paris när han lyckas övertyga den tyske kommandanten Dietrich von Choltitz att inte lyda Hitlers order och aptera de sprängladdningar som skulle jämnat staden med marken. Han ska därtill ha medverkat till att Röda korset kunde befria över 4000 politiska fångar.

SKP, sedermera VPK och V, tvangs till skranket för Stalins illgärningar och att ta bort K-et ur partinamnet; vem har hört C, M och S be om ursäkt för Hitlers brott och framför allt eftergifter gentemot Nazityskland? Den svenska socialdemokratin har mycket på sitt samvete som de inte har gjort upp med på långa vägar. Värst av allt framstår faktiskt registreringen av vanliga fackanslutna - främst i Göteborg, "Sveriges Katalonien", där kommunismen var stark i kvarteren kring Frihamnen och Masthugget - som ju i 1900-talets början grundlade det moderna Sverige. Om detta vittnar bland andra Helmut Kirschney, Walter Struck, Bengt och Greta Segerson i sina återberättade memoarer.

Maj Wechselmann. (Foto: John Leffman)

Andra exempel på svenska eftergifter under Hanssons ministär, förvisso av mindre grav art men ändå så tydliga i sin underdånighet: Charlie Chaplins mästerliga och förutseende Hitlerparodi Diktatorn från 1940 totalförbjöds tills efter krigsslutet, likaså På västfronten intet nytt. Karl Gerhards dräpande revynummer, antifascistiska kupletter fick inte framföras. En svensk tiger.

Torgny Segerstedts - en med Ture Nerman tämligen ensam publicist med civilkurage under denna tid - kolumner i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning blev belagda med censur. Vissa delar, ibland hela sidor trycktes blanka i protest. En svensk tiger. Åren 1940-43 gjorde staten 315, varav 251 var nazikritiska, beslag av tidningar under den nya censurlagen.

I Jan Troells svartvita film med den talande titeln Dom över död man (2011) ges denna tid naturligtvis stort utrymme. Framför allt utrikesministern och antagonisten Christian Günthers enträgna uppvaktning av och förtäckta hot mot Segerstedt som vägrar vika ned sig. En central scen i filmen är där Segerstedt - som porträtteras av dansken Jesper Christensen, en symbolisk och ironisk blinkning av Troell - går in i Storkyrkan i Stockholm före mötet på Slottet - där "V-Gurra" säger att det är Segerstedts fel om Sverige dras in i kriget - och står framför träskulpturen Sankt Göran och draken. Vem som är vem i envigen är övertydligt.

Troell visar samtidigt att flera kvinnor - makan, dottern, älskarinnan - offras i Segerstedts "korståg" mot Hitler. Segerstedt omges av död, modern och makan har tagit livet av sig, Maja, den judiska älskarinnan är på god väg i sitt morfinberoende. Endast hundarna skänker ensidig tröst. Däri liknar de två antagonisterna varandra.

Efter kriget och Torgnys död tar dottern Ingrid över. En konsekvent försvarare av de mänskliga rättigheter som Sverige brutit mot gång efter annan vad gäller förföljelse, registrering och internering av aktiva till vänster om S. Med Ingrid Lomfors har hon skrivit en svidande vidräkning om denna tid i När Sverige teg. Mer om det i nästa del.

Anmärkningsvärt nog är samtliga omnämnda rannsakande böcker, vars titlar talar sitt tydliga språk, skrivna av kvinnor. Dels för att kvinnor inte hade del i den tidens politik och därför inte kan ställas till svars. Och dels har en större benägenhet, föreställer jag mig, att rannsaka historien, lära av misstagen och gå vidare.

Allt medlöperi sägs ha skett för att beskydda Folkhemmet. Hansson nämner begreppet i ett tal i riksdagens andrakammare i januari 1928: "I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor."

Maria-Pia Boëthius. (Foto: Mattias Blomgren/Creative Commons)

Men han var långt ifrån först på plan. Den reaktionäre professorn Rudolf Kjellén lanserar det i början av 1900-talet. Högern vill med ledorden välfärd och trygghet vara ett alternativ till S. Kjelléns korporativa ideal låg synnerligen nära Mussolinis fascistiska modell. Fast de var inte heller först. Förtyskliga ordet, Volkheim, och ni får ett hum om varifrån det stammar: Ja, från tysk nationalism.

Begreppet emanerar från mitten av 1800-talets andra hälft, då Tyskland skulle införa socialförsäkringar. I början av 1900-talet flyter det upp igen i diskussioner om välfärdssamhället. Under mellankrigstiden blir Volksgemeinschaft ("Folkgemenskap") den nationalistiska modell som ska förmäla socialismen med nationalsocialismen. Det blev tvärtom, som vi såg i del IV av serien. Själva socialdemokratin är ju också ett tyskt arv.

Det "folkhemska" som poeten, outsidern och fritänkaren Gunnar Ekelöf såg det. I diktsamlingen Färjesång från "midsommarkrisens år dyker jungfrutemat upp i flera dikter. Även Ekelöf drabbas av den medeltida träskulpturen Sankt Göran och draken, men ser till skillnad från Segerstedt den frånvarande, den utanförstående, den enskilda klämd mellan stridande parter: offret, priset, jungfrun om vilken striden står.

Ekelöf går sin egen väg, vägrar lydigt luras in i fållan. Uppenbarligen är han inte särskilt imponerad av den svenska "krigsinsatsen". I samlingen Non Serviam, från fredsåret 1945, ironiserar han över den och diktar till samernas försvar och ära när skallmätning, tvångssterilisering och registrering pågick som mest. Ekelöf identifierar sig mer med "lappen", "juden", "negern" och dedikerar en dikt till Skoglar Tidström, som stupade i slaget om Jarama under spanska inbördeskriget. Även för Ekelöf blir det för mycket. Han dricker stundtals kopiöst och lägger ibland in sig, frivilligt, på hospital. Han känner Karin Boye väl. Han säger Non Serviam: Jag. Tjänar. Inte. Detta hans redo.

Så har jag blivit en främling i detta landet / men detta landet har gjort sig bekvämt i mig! / Jag kan inte leva i detta landet / men detta landet lever som gift i mig!

Rikard Rehnbergh

Tweeta   Share