Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 11 november 2016 Låt inte svenska jordbruket dö Ni som inte ser att jordbruket håller på att avvecklas gör som strutsen - stoppar huvudet i sanden. Hur kan det undgå någon att många jordbrukare lever under förfärliga förhållanden? Såg ni inte rubrikerna i somras om att det försvann en mjölkbonde om dagen? Har ni inte hört ropen på hjälp under decennier? Rop på hjälp som ledande politiker lyft fram som exempel på att svenska bönder bara klagar. Av bland andra Margareta Winberg på sin tid som jordbruksminister, före detta LRF-ordföranden Caroline Trapp, samt före detta jordbruksministern Annika Åhnberg. Det som borde varit en rejäl ögonöppnare var den Björkska utredningen SOU 1997: 167 "En livsmedelsstrategi för Sverige". Driftsöverskottet per hektar var i Danmark 3950 kronor/hektar (SEK/ha), i Finland 4630 (SEK/ha) och i Sverige 980 SEK/ha, knappt en tusenlapp. Annika Åhnberg konstaterade att nu borde bönderna vara nöjda som slapp undan 1990 års avregleringsbeslut och hamnade i EU översköljda av "bidrag". Staffan Danielsson krävde en livsmedelsstrategi i en riksdagsmotion 2010 och påpekade att vår livsmedelsproduktion nu har rasat i mer än 30 år och fortsätter trenden så slår den sista bonden igen år 2053. Ingenting hände! LRF har också gjort en livsmedelsvision till 2030. "En viktig utgångspunkt för en nationell livsmedelsstrategi är att vi verkar på en fri marknad med öppna gränser mot omvärlden. Konsumenterna har makten och det är utifrån det arbetet måste planeras. Det är först när konsumenter i högre grad väljer svensk mat och är beredda att betala ett merpris för hög kvalitet som tillväxten, jobben och miljöfördelarna kan realiseras." Lantbrukarnas riksförbund lämnar alltså bönderna i konsumenternas och globaliseringens händer! LRF:s vision möts av regeringens. Sven-Erik Bucht (S) har nu tillsatt en grupp för att hantera frågan. "Regeringen arbetar för att ta fram en nationell livsmedelsstrategi som omfattar hela livsmedelskedjan. Mål för arbetet är att öka sysselsättningen, produktionen, exporten, innovationskraften och lönsamheten i livsme-delskedjan, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås. Andelen ekologisk produktion och konsumtion av livsmedel ska öka liksom konsumenternas möjligheter att göra med-?vetna val." Både LRF och regeringen lägger bollen hos konsumenterna. Importen av billiga livsmedel kryddade med antibiotika och växtgifter bara ökar. Med låga priser lockar man svenska konsumenter att köpa importerade varor. Därutöver ska svenska bönder konkurrera på en global marknad. Det enda hållbara då är storskaliga rationella industrijordbruk. Men trots enigheten i maktetablissemangets korridorer dröjer livsmedelsstrategin. Under tiden försvinner lantbrukarna, det verkar också vara en målmedveten strategi. Att svenskt jordbruk ändå har fungerat så här länge är kvinnornas "fel". Det har för det mesta funnits en hustru eller sambo som haft "ett riktigt jobb" och dragit in kontanter till familjens försörjning genom arbete i "vård, skola och omsorg". Eller jordbrukarhustrur som jobbar hårt i företaget och inte ens har möjlighet att ta ut föräldraledighet eller nyttja förmånen av vård av sjukt barn. Svenska bönder är andra klassens medborgare, de har inte samma rättigheter ?som andra. Bilden av lantbrukarna som är inpräntad, är att de bara gnäller. Detta trots att försvaret ser vår låga inhemska matproduktion som en säkerhetspolitisk risk, att Livsmedelsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap uppmanar oss att hamstra mat för minst en vecka om transporterna från EU skulle stanna. Ledande politiker säger inte ett enda ord om vårt sårbara läge. Vad den livsmedelspolitiska strategin kommer att handla om när den väl presenteras är inte så svårt att gissa. Det blir den vanliga medicinen som de kört med sedan 1950-talet. Effektivisering, storleksrationalisering, fler och större maskiner och färre människor som trycker på knapparna. Åtgärder som bara kommer att föra svenskt jordbruk närmare ?stupstocken. |