Vapenindustrin + Nato = Sant?

I Sverige tillverkas vapen som används i världens konflikter. Pelle Sunvisson har under många år besökt platserna där tillverkningen sker, bland annat med aktivistgruppen Ofog. Utifrån de erfarenheterna undersöker han hur avfolkade byar, amerikanskt storkapital och svensktillverkade vapen hänger samman med närmandet till Nato.

Artikelförfattaren och Annika Spalde innanför BAE:s portar i Karlskoga. Från ickevåldsbomben hörs tal av framträdande fredskämpar. (Foto: jlundstrom.se)

Det är i mitten av juni 2014 och det är ljust trots att himlen är jämngrå och morgonen mycket tidig. Mellan trädstammarna skymtar sjön Möckeln. Den lilla viken med bryggan och badplatsen speglar de stillastående molnen. Det höga gräset är ännu vått av dagg och våra kläder får mörka fläckar när vi trycker oss under det första stängslet.

Det första som möter oss innanför är en övergiven lekplats. Såna där gunghästar på hårda, röda fjädrar och en rutschkana med plåt nästan lika blank som sjön. Och så överallt knähögt, otrampat gräs. Bilden dröjer kvar på näthinnan och sorteras i minnet som dystopiska platser.

Men beteckningen dystopiska platser handlar om mer än bara några undanskuffade parkleksaker. Framför oss ligger en av Sveriges många vapenfabriker. Vi har precis tagit oss in på Bofors.

För många är Bofors själva sinnebilden av svensk vapenindustri. Ett järnverk med långa anor som först efter två sekler blir kanonfabrik. Ett företag som har den svenska uppfinnarkonsten och självaste Alfred Nobel att tacka för sin ryktbarhet. En svensk industri som har gjort svenska vapen för svenska armén av svenska råvaror. Det är svårt att alls tänka sig något svenskare.

Men det är inte nationalistisk stolthet som fört oss dit. Det är inte heller något svenskt företag som möter oss när vi fortsätter in i fabriksområdet. I en av de dörrar som står öppna skymtar lösa delar till vad som ska bli ett mindre stridsfartyg. De lådor som redan packats är märkta med BAE.

BAE Systems är världens tredje största vapenföretag efter amerikanska Lockheed Martin och Boeing. Företaget har sitt ursprung i bland andra British Aerospace. Det skulle alltså kunna kallas brittiskt. Men en sån analys är alltför ytlig. Den process som alltför ofta kallas globalisering, men mer träffande beskrivs som global kapitalism, har sedan länge gjort sådana nationsbeteckningar meningslösa.

BAE Systems huvudkontor finns visserligen i London, men bland de största aktieägarna finns flera amerikanska investmentbolag. Utan att gå in på detaljer i ägandeförhållandena kan vi slå fast att den en gång svenska vapenindustrin i Bofors i stort ägs av kapitalet i två Nato-länder.

Så småningom grips vi av väktare. Då har vi hunnit vara inne på området en knapp halvtimme. Under den tiden har vi både hunnit kartlägga den här delen av vapenindustrin och placera ut den ickevåldsbomb som är konstnären Gustaf Nygrens examensarbete.

Genom polisbilens bakruta ser vi sen andra delar av området. Här finns också det vapenföretag som är störst i Sverige. De flesta förknippar nog Saab med snabba och ganska dyra bilar. För oss som så att säga är i branschen står Saab för stridsplan, granatgevär och missiler.

I Saab är det Wallenbergs Investor som är storägare och en wallenbergare som är vd. Det är alltså betydligt mer svenskt än BAE, men varken Saab eller Sverige är undantaget från de regler som styr det globala kapitalet. Ägarna skiftar och bara några år tidigare var BAE:s aktieinnehav i företaget över 30 procent. Samtidigt har personer bakom Saab haft investeringar i BAE. Det kallas visst korsvis ägande.

"Norrland är inte Natos lekplats." Plakat från det internationella aktionslägret War starts here 2011. (Foto: Ofog direktaktion för fred / CC-BY)

Innanför ett annat stängsel i Vidsel hundratalet mil norrut tar det korsvisa sig mer praktiska uttryck. Det är en annan vacker sommardag, år 2011.

Vackrare skulle jag säga eftersom ljuset är det milda och generösa norrbottniska. Vi är en grupp på elva personer som sitter på landningsbanan i hjärtat av norra Europas största militära övningsområde - North European Testrange, i närheten av Vidsel.

Våra skyddsdräkter är täckta med rosa färg och väktarna vägrar köra iväg oss innan vi har torkat.

Vi har för en stund avbrutit en av de stora militärövningar som årligen genomförs här. När färgen torkat och stunden lider mot sitt slut överlämnas vi till våra kamrater utanför området. I det kalla vattnet nedanför närbelägna Storforsens hotell skrubbar vi oss så rena det går. Närmare hotellet än så kommer vi inte.

Tre år senare går journalisterna Klas Lundström och Tigran Feiler in genom dess dörrar. I det långa reportaget om Nato i Norrbotten i Magasinet Filter beskriver de hotellet som ett kollo för militärindustrin. "Det spelas pingis, badas bastu, springs i korridorerna och dricks drinkar."

I baren träffar de ingenjörer från Saab och Boeing. De har testat ett nytt vapen - en "small diameter bomb" som med hjälp av en raketmotor kan styras runt berg och in i grottor. Det korsvis ägda kallas här samproduktioner.

Förändringar i ägandet, praktiken och produkterna har suddat ut skiljelinjerna mellan den svenska vapenindustrin och, främst, den amerikanska och brittiska. Att det här för vapenförsörjningen har gjort oss beroende av stormakterna är en sak. Så hade det ju varit även helt utan vapentillverkning i Sverige. Frågan är i stället om vapenindustrin påverkar Nato-debatten.

I oräkneliga samtal med militarister om det ryska hotet är det en mening som ständigt återkommer. Hot ska bedömas utifrån förmåga och intention. Låt oss ta dem på orden. Hur är det med vapenindustrins förmåga och intention att påverka beslutet om ett eventuellt Nato-medlemskap?

Tillverkningen av vapen lever på tillgång till bruksorternas arbetskraft och testandet är möjligt bara genom att områden görs eller kallas folktomma. Att påverka politiska beslut kräver närhet till maktens korridorer eller åtminstone till dess lobby.

En blek novemberdag år 2014 står därför jag och Sanna Sunnerfalk tillsammans med en filmare på en av Stockholms exklusivaste gator. Vi väntar på att någon ska komma ut ur en portuppgång prydd med graverade mässingsplattor. På en av dem står det Svennerstål och partners. En trenchcoat svischar förbi med sin portfölj. Innan dörren slagit igen är vi inne. I trapphuset förklarar vi bakgrunden för kameran:

"Svennerstål och partners är en av de lobbybyråer som används flitigt av vapenindustrin. De har bland annat rekryterat generallöjtnant Jan Jonsson, den officer som var ansvarig för Sveriges del av kriget i Afghanistan. Som anställd i Försvarsmakten förespråkade han att svenskarna trots två dödsfall skulle fortsätta med sin öppna hållning och patrulleringen i jeepar. Som nyanställd på lobbybyrån skriver han i stället en debattartikel om nödvändigheten att genast skicka ner fullt bepansrade fordon. Att BAE Hägglunds som tillverkar fordonen är den nya arbetsgivarens största kund glömmer han märkligt nog att skriva."

I lobbyisternas egen lobby blir vi först väl mottagna. En av konsulterna tar på sig att visa oss rätt. När vi nämner vad saken gäller blir det däremot stopp. I stället för att träffa någon ansvarig får vi en rad ganska märkliga lögner. Vi går därifrån utan några svar, men har ändå fått vad vi behöver. Det vi filmat blir ett av avsnitten i den julkalender om vapenindustrin som vi sänder på nätet ett par veckor senare.

Exemplet med Jan Jonsson är inte särskilt viktigt. Det har haft litet inflytande och har skett relativt öppet. Dessutom upptäcktes det innan något beslut tagits. Det finns emellertid en rad andra fall där vapenindustrin har spelat en avgörande roll för svensk utrikes- och försvarspolitik.

"Krig börjar här." Plakat från det internationella aktionslägret War starts here 2011. (Foto: Ofog direktaktion för fred / CC-BY)

I Sydafrika fick Saab hela den svenska statsapparaten med sig i kampanjen att sälja Jas-plan. Affären avgjordes till slut med mutor och den unga demokratin förleddes att ta sina första stapplande steg på korruptionens väg.

När regeringen ville dra sig ur det kontroversiella och ännu hemliga samarbetet med Saudiarabien var ett brev från Saab:s vd Marcus Wallenberg avgörande. Han krävde att samarbetet fortsatte då man annars äventyrade Saab:s mångmiljardförsäljning av radarövervakningssystemet Erieye. Det blev som vapenindustrin krävde.

Medan den här texten skrivs avslöjas en lång rad oegentligheter i den Thailändska militärjuntans köp av Jas-plan. Många detaljer saknas fortfarande, men att lobbyisten Frank Belfrage, "Wallenbergs torped" på något sätt har varit inblandad framgår tydligt.

I en bransch där konkurrensskäl och utrikespolitisk hänsyn ofta väger tyngre än offentlighetsprincipen är det få oegentligheter som alls kommer till vår kännedom. Exemplen ovan kan därför antas utgöra toppen på isberget. För att få den större bilden klar för mig ringer jag upp Andrew Feinstein, före detta parlamentsledamot för ANC i Sydafrika och sen dess en av världens främsta experter på korruption och vapenhandel.

Har vapenindustrin förmågan att påverka ett svenskt beslut om Nato-medlemskap?

- Absolut! Det utmärkande för vapenindustrin är de otroligt nära banden till den politiska processen, till enskilda politiker och till den politiska makten. Av alla branscher jag har bevakat är vapenindustrin den i särklass mest korrupta och politisk mest inflytelserika. Man räknar med att vapenindustrin står för åtminstone 40 procent av världshandelns samlade korruption.

Det är ett inflytande som inte nödvändigtvis slutar vid att affärsintressen får gå före demokratiska regelverk eller utrikespolitiska principer. I sitt avgångstal 1961 varnade president Eisenhower för det militärindustriella komplexets makt över såväl demokratin som freden. Kanske har Sverige redan tagit ett första steg på en långt farligare väg.

Elva personer satte sig på landningsbanan i hjärtat av norra Europas största militära övningsområde, North European Testrange, iförda rosamålade skyddsdräkter. (Foto: Ofog direktaktion för fred / CC-BY)

Efter det svenska beslutet att delta i bombningarna av Libyen var det många också utanför kretsen av antiimperialister och fredsaktivister som menade att det hela egentligen bara vara en enda flyguppvisning. Genom att pröva Jas-planen i strid kunde en av Saab:s största konkurrensnackdelar åtgärdas. Det var i så fall vapenindustrins vinst över freden.

"Den militära alliansfriheten har tjänat oss väl". Så har alliansfriheten kommenterats i officiella sammanhang de senaste åren. Efter valet ändrade Löfven i sin regeringsförklaring den senare delen till "tjänar oss alltjämt väl". Debatten om det innebar ett närmande eller ett fjärmande från Nato tog fart.

Oavsett hur vi väljer att tolka orden är det uppenbart att den svenska vapenindustrin har tjänat väl på alliansfriheten. Det var för att vara oberoende av stormakterna som staten öste pengar över industrin. Det handlade både om bidrag i form av investeringar i utvecklingsprojekt och om stora inköp. Under delar av Kalla kriget hade Sverige exempelvis världens fjärde största flygvapen.

Även om den svenska staten var industrins huvudsakliga kund fanns det också ett internationellt perspektiv. Andra alliansfria länder ansågs ha samma behov av oberoende från stormakternas vapenindustrier. Det fick de genom att köpa svenska vapen. Att vara alliansfri var alltså ett viktigt försäljningsargument.

Sedan dess har främst två händelser påverkat vapenindustrin. Den första var Sovjets fall som ledde till en allmän nedrustning i världen. Den andra var elfte september och det efterföljande kriget mot terrorismen. Krigen i Afghanistan och Irak innebar helt enkelt nya affärstillfällen. Mellan år 2001 och 2011 fyrdubblas den svenska vapenexporten. År 2005 utgör exporten för första gången mer än hälften av den svenska krigsmaterielförsäljningen. Lejonparten går till länder nära lierade med USA och Nato.

Med minskade svenska försvarsanslag och ökade exportandelar får alliansfriheten ur vapenindustrins perspektiv alltså sägas ha spelat ut sin roll. Ett Nato-medlemskap ger däremot en rad fördelar. Nato-normen för försvarsutgifter på två procent av BNP garanterar att försvarsbudgeten höjs och stannar på en hög nivå i tid och evighet. Ett Nato-medlemskap ger dessutom tillgång till långt fler kunder än vad man riskerar att förlora. Utöver det ger ett medlemskap i Nato fler möjligheter att få sina produkter prövade i krig.

Vapenindustrin har alltså bevisligen förmågan och sannolikt intentionen att föra Sverige närmare och slutligen in i Nato.

Ofog - Direkt aktion för fred är ett svenskt nätverk som arbetar mot militarism och kärnvapen och för en fredligare värld med icke-våldsmetoder och civil olydnad. De har främst gjort sig kända för direkt aktion mot kärnvapen och vapenindustrin. De utför symbolisk avrustning genom skadegörelse av bland annat vapendelar på vapenindustrier, men även andra demonstrationer i syfte att få mediauppmärksamhet kring vapenexportens konsekvenser. Nätverket startades våren 2002 och är partipolitiskt och religiöst obundet.
Källa: Wikipedia