Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 12 februari 2016
6 februari - nationaldagen
Den färggranna flaggan som vajat i norra Europa sedan den antogs 1986 - tillsammans med nationalsången Sámi soga lávlla - slår så vackert i vinden framför Stockholms stadshus tre kronor.
Det är lördag morgon den 6 februari och den samiska flaggan har just hissats. Närvarande förutom samiska representanter, reportrar och allmänhet är kommunfullmäktiges ordförande Eva Louise Erlandsson Slorach (S), borgarrådet med ansvar för nationella minoriteter Clara Lindblom (V) och Victoria Kawesa (Fi), ersättare i Stockholms stads Råd för mänskliga rättigheter.
Fikapaus under berättaraftonen på Sensus studieförbund i Medborgarhuset kvällen före nationaldagen.
På Samerådets konferens i Helsingfors 1992 beslutades att samiska nationaldagen, eller Samefolkets dag, ska äga rum den 6 februari. Datumet valdes för att minnas det första samiska landsmötet som hölls i Trondheim i Norge den 6 februari 1917. Dagen firas numera över hela Sápmi.
Det första firandet skedde 1993 i samband med att FN inledde det internationella urfolksåret i Jokkmokk. För första gången samlades samer från norr till söder över nationsgränserna för att dryfta och belysa gemensamma frågor. Mötet samlade över hundra personer, däribland många kvinnor. Kanske är det därför - jämte ett traditionellt matriarkat - som så många samiska kvinnor också är samerepresentanter och -aktivister.
Dagen ligger helt rätt i tiden. Tre dagar tidigare föll domen i Girjasmålet, som Miljömagasinet rapporterade om i förra numret. Gällivare tingsrätt gav Girjas sameby rätt i sina yrkanden om ensamrätt till jakt och fiske grundat på urminnes hävd. Musikern Sofia Jannok och konstnären Anders Sunna gjorde ett gemensamt inlägg och en video, We are still here, då statens företrädare genom hela huvudförhandlingen nyttjade pejorativet "lappar" för renskötande samer.
- Svenska staten ifrågasätter oss som folk, påstår att Sverige inte har en kolonial historia i Sápmi, förnekar att tvångskristnandet av samer skett, bestrider att vi funnits här uppe historiskt och kallar oss "lappar" offentligt - år 2015, sade Sofia Jannok till musiksajten Gaffa.
Dessa "lappar" har sedan urminnes tider levt i norr: Från Kolahalvön i Ryssland via norra Finland och Sverige, från Idre och norrut, till Nordnorges kust- och inland sträcker sig landet Sápmi. Förutom ett geografiskt område utgör det samiska även en kulturell och språklig gemenskap. Mellan tummen och pekfingret - osäkert är hur många med samiskt påbrå som identfierar sig som samer - finns det i dag 100000 samer i världen. Flest lever i Norge, i Sverige mellan 20000 och 35000 samer.
Fastän den 500 år gamla Jokkmokksmarknaden var inne på sin sista dag ägde i år alltså också ett storstilat firande rum i Stockholm.
På Sensus studieförbund i Medborgarhuset på Medborgarplatsen ägnades kvällen före nationaldagen åt en berättarafton med bland andra Jörgen Stenberg, ordförande för Malå sameförening, som i likhet med många andra sent omsider upptäckt och bejakat sitt samiska ursprung.
- Att ta igen det samiska, det är inte lätt, menade Stenberg.
Inge Frisk, ställföreträdande ordförande i Stockholms same-förening, jämförde samernas situation med de nordamerikanska urfolkens: Århundraden av förtryck, diskriminering och censur i historieböckerna och skolundervisningen.
En tråd som Carl-Gösta Ojala, forskare vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, tog upp dagen efter. I sitt anförande talade han om osynliggörandets mekanismer i historisk forskning.
Victoria Harnesk, samhällsdebattör, artist och skribent från Porjus, Jokkmokks kommun, ledde den samiska nationaldagen på Etnografiska museet, som just fått gratis inträde, på Djurgården. Harnesk frågade Ojala varför den svenska staten kategoriskt försummat samerna genom historien?
- En stat med en samfällig kultur vars representanter skrivit och stiftat lagar får inte ihop detta med det "avvikande" och "annorlunda", svarade Ojala och satte citationstecken i luften.
Inger Zachrisson, förste antikvarie emerita vid Statens historiska museum, föredrog om vad som händer i dag inom samisk arkeologi i Mellanskandinavien. En hel del, enligt Inger Zachrisson, åtminstone jämfört med för bara ett par år sedan. Det samiska arvet hos vikingarna behandlas med en helt annan noggrannhet i dag än förut.
Inge Frisk fortsatte sitt berättande från fredagskvällen med att redogöra för föreläsningsserien Samiska spår. Det har bland annat visat sig att marken under huvudstaden med största sannolikhet är samisk.
Andra synliggörande projekt som pågår just nu är kraven som rests på en sanningskommission för samer, liknande krav som luftats från Diskrimineringsombudsmannen (DO) och romska samfund om en sanningskommission för romer och resande. DO och Sametinget gick i somras ut i en gemensam appell till staten, som tiger än så länge.
I höst kommer dessutom en serie dokumentärer från Utbildningsradion om samernas historia. Dessa ska behandla etnicitet, kolonisation och livsbetingelser utan att dränka tittaren i pittoreska fjällmiljöer och betande renar.
Nationaldagen avslutades med en hearing, en frågestund där hela 13 representanter från olika institutioner och museer var närvarande. Imponerande att sameföreningarna lyckats få ihop så många statliga institutioner och museer till en och samma plats. Dessa fick några minuter var att redogöra för hur det samiska perspektivet ska eller planeras tillgodoses på respektive institution.
Summa summarum: förutom Gaaltije, sydsamiskt centrum i Östersund, och Lycksele skogsmuseum har statens samlingar och länsmuseer konsekvent förbisett samisk historia. Men samtliga representanter menade att ändring och bättring ändå är på gång, efter statliga direktiv. Likaså inom skolläroplanen. Det tycks, trots allt, som om något håller på att hända i svensk historieskrivning.