Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2016
Urfolk i gemensam kamp
Från norr till söder i Amerika äger nu och sedan en tid tillbaka flera urfolkskamper rum. Den amerikanska ursprungsbefolkningen har inte bara visat sitt missnöje på gator och torg, i blockader och marscher, utan även vunnit många segrar mot bolag och stater. Rikard Rehnbergh träffade några urfolksrepresentanter under klimatmötet i Paris och fann stora likheter med svenska urfolkskampen.
Under Tulalip Nations ceremoni för att hålla temperaturen under 1,5 grader och sätta fart på klimatmötet.
Efter en grundlig avscanning av både kropp och väska kommer vi in på torget till Espaces Generations Climat, vid Le Bourget, där COP21 äger rum. Något ligger i luften. En låg droneton, lik en humlas ihärdiga surrande, och en värdig rödklädd koreografi möter oss där. Tulalip Nation från Washington gör med sin vemodiga dans och bordunliknande sorgeton ett starkt och något ödesmättat statement: De åkallar alla andar, aktivister och politiker för att hålla tem- peraturen under 1,5 grader.
- Ceremonin handlar om liv och död och allt däremellan, säger Ana, en ung dansare och aktivist mellan sina inhopp.
Färgprakten som går i svart, med inslag av rött, och den dova, monotona trumelden får mig att associera till samerna. Det slår mig hur lika urfolkens kamper ter sig. Oavsett om folket har sitt hem i regnskogen, på stäpperna eller glaciärerna.
Gräsrotsrörelsen IEN
1990 bildades gräsrotsrörelsen Indigenous Environmental Network (IEN) i USA för att lyfta de halvmillenielånga orättvisor inom klimat, markanspråk och ekonomi som ursprungsfolken råkat ut för. De senaste åren har något emellertid hänt.
Den 26 april 2014 marscherar nätverket genom Washington D.C. under den stora demonstrationen mot oljeledningen Keystone XL. Såväl vanliga medborgare som president Obama berörs av att ursprungsbefolkningen så tydligt säger ifrån. Efter sju långa svåra år segrar de slutligen. Det blir ingen förlängning av den tidigare lagda ledningen Keystone, som Miljömagasinet rapporterat om. Även vid den enorma People's Climate March i New York i september samma år är urfolken rikt representerade.
Den som har läst Naomi Kleins senaste bok Det här förändrar allt, eller sett dokumentären med samma namn, vet att ursprungsbefolkningen bidragit stort till att hejda och i vissa fall stoppa ytterligare klimatförstöring i Alberta, en provins i västra Canada, Kleins hemland. Canadas regering och Albertas delstatsregering har auktoriserat hundratals projekt och utverkat tusentals enskilda tillstånd som rör "olja och gas, skogsbruk, gruvdrift och andra aktiviteter" på Beaver Lake Cree Nations land. Inte så längre.
Leonardo DiCaprio
Och Leonardo DiCaprio, mångas favoritskådis tillika klimataktivist i Hollywood, tillägnade under sitt tacktal all världens urfolk det Golden Globe-pris han just fått för sin roll i jaktdramat The Revenant - regisserad av mexikanen Alejandro González Iñárritu - där ursprungsbefolkningen för en gångs skull behandlas med tillbörlig respekt för dess historia och kultur.
- Jag vill dela detta pris med alla First Nations peoples representerade i filmen och alla urfolkssamhällen runt om i världen. Det är dags att vi erkänner er historia och skyddar er mark från företagsintressen, sade DiCaprio den 10 januari.
Efter det omvälvande mötet med Tulalip Nation går jag på genom området. Från det djupt röda till det intensivt skogsgröna: Indigenous Peoples' Pavilion ryms i ett avlångt, grönklätt och prunkande tält, två gånger sex meter, reserverat urfolk från inuiterna i norr till suruyakuerna i söder. Här fastnar jag en stund.
Hotas av president
Suruyaku är en folkgrupp, ett språk och ett landområde i ecuadorianska Amazonas vars liv och kultur hotas av president Rafael Correas utförsäljning av landets naturtillgångar, oftast på urfolkens mark. En direkt motsvarighet till Beaver Lake Cree i norr. När Correa svors in för åtta år sedan, bland annat på Kichwa-språket, var han urfolkens förstahandsval och fick ett avgörande stöd till presidentposten av CONAIE, Ecuadors nationella urfolksorganisation. Nu har han emellertid svikit dem. Och de protesterar. Första maj i huvudstaden Quito blev en kraftmätning mellan en protestmarsch mot och en stödmarsch för presidenten.
Vid en fem meter lång kanot som huggits ut av en enda jätteceder står Ena Mantis. Hon berättar om sedvänjan att nyttja kanoterna till transport. I kanoten står en mängd trädjur som ska symbolisera de djur som suruyakuerna lever av, både som föda och som textilier.
- Om Correa får som han vill kommer han att utrota oss och vårt sätt att leva. Vi stödjer varken hans politik eller att våra naturresur- ser säljs ut, säger Mantis.
Inte att undra på. Den regnskogsisolerade byn hamnade på världskartan genom ett hårdnackat motstånd mot de bolag som fått regeringens tillstånd att prospektera och exploatera deras mark. Sedan 1997 har bysamfälligheten fört en hård kamp mot oljebolaget Compania General de Servicios. Fastän Suruyaku fått rätt i både ecuadoriansk och interamerikansk domstol har byns invånare utsatts för hot och våld.
Exploatera urfolksmark
Om två år stundar presidentvalet. Correa försöker skriva om grundlagen, på klassiskt maktmegalomaniskt manér, så att en sittande president kan återväljas ett obegränsat antal gånger. Men motståndet från urfolks- och arbetarrörelsen är massivt.
I Indigenous Peoples' Pavilion - en fem meter lång kanot som huggits ut av en enda jätteceder. Kvinnan med ryggsäcken är Angelica Velasquez från Qom-folket.
Bredvid mig står Angelica Velasquez från Qom-folket. Hon berättar att situationen i Ecuador inte skiljer sig nämnvärt från Argentina. Även där vill regeringen exploatera urfolksmark till förmån för storskalig odling, väg- och dammbyggen, olje- och gasutvinning. Dåvarande presidenten Cristina Fernández de Kirchner visade en osedvanlig taktlöshet då hon inte bara vägrade all form av dialog, utan gick så långt att tala nedlåtande om och till dem. Något som väckte ont blod med tanke på mestisernas - Europaättlingarnas - historiska förtryck av Amerikas urfolk, och fick argentinskfödde påve Franciscus att gå ut till Qom-folkets försvar.
- Han är en mycket kunnig man med ett stort intresse för fred och harmoni i världen, för att bygga en bättre värld, och han var mycket intresserad av att inkludera tillståndet för urfolken i sin agenda, säger Felix Díaz, ledare för Qom-folket, efter mötet med påven.
Oppositionen har segrat
Den 22 november stod det dock klart att oppositionen segrat i presidentvalet i världens åttonde men Sydamerikas blott näst största land. Den konservativa kandidaten Mauricio Macri gick till val med löften om marknadsinriktade ekonomiska reformer - och vann på det. Velasquez tror inte det hjälper varken Qom- och andra urfolks politiska situation eller landets miljö.
- Ja, inte lär det bli så mycket bättre med Macri än med Kirchner, men vi ger aldrig upp, vad har vi att förlora, förklarar hon.
Även nere i södern protesteras det. Sedan snart ett år ockuperar Argentinas urfolk - Qom, Mapuche, Wichi samt invandrade grupper som Quechua och Aymara - det centrala torget i Buenos Aires, Plaza de la Constitución, för en förändring.
Jordens nordbor
Jag flanerar vidare. Vid den mixade zonen, juicebaren och DJ-båset som uteslutande drivs av kroppskraft i form av utställda tempocyklar, fastnar jag framför en skärm föreställande ett högan fjäll. Jag känner igen mig. Efter ett tag kommer Stéphanie C. Lefrère, biolog som specialiserat sig på Sápmis flora och fauna, fram och pratar glatt. Men budskapet är allt annat än glatt.
De som just nu genomlever de största och mest dramatiska klimatförändringarna är jordens nordbor, varav en majoritet är samer. Enligt Lefrères beräkningar kommer jordens temperatur att öka med mer än sex grader i de norra regionerna fram till sekelslutet med dagens utsläpp av växthusgaser.
Uppvärmningens konsekvenser är självfallet digra: snödagarna minskar, permafrosten tinar och traditionellt liv blir svårlevt. Redan i dag är 66 procent av Sápmis mossor och lavar rödlistade och fler arter hotas av utrotning. Utställningen visar också på de effekter ett förändrat klimat för med sig på urfolks levnadssätt. Lefrère - som vet vad hon talar om då hon nu bor i Rovaniemi i nordvästra Finland - konstaterar att renskötare allt oftare tvingas ge djuren konstgjord föda.
- Med klimatförändringarna kommer det att bli svårt, till och med omöjligt, för renar att gräva genom skaren efter laven, avslutar hon dystert.
Urfolken tar täten
Fastän urfolkens nära relation till marken och moder jord i dag är inskriven i både ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter (nr 169) och Deklarationen om urfolkens rättigheter (antagen av FN:s generalförsamling 2007) så åsidosätts ständigt deras rättigheter. Men längst fram under den stora D12-marschen genom centrala Paris, den avslutande dagen för COP21, så tar urfolk från hela världen täten. Där återser jag många jag träffade under Parisvistelsen: Samer bredvid Suruyaku, inuiter jämte komier, Tulalip bredvid Qom. På barrikaden. Röd front!