Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 4, 29 januari 2016 Så kan det se ut i skolan... Lantbruk, odling och hantverk ingår som en återkommande del i skolarbetet och är integrerat med matte, kemi, fysik, biologi, historia, samhällskunskap etcetera. Man försöker göra ämnena så verklighetsförankrade som möjligt. Det gör att barnen tycker att det blir roligare och lättare att lära. Man vill arbeta på barnens förmåga att skapa ett fritt, fantasifullt och kreativt tänkande, och stimulera ett naturligt "tankeflow". Genom att undvika allt för mycket tvingande kunskaper, som kan begränsa barnens naturliga energiflöde, eftersträvar man att tanke och känsla ska gå hand i hand för bästa inlärning. I stället för att barnen formas till lydiga elever så hoppas man kunna utbilda och tillföra samhället självständigt tänkande, och kritiskt ifrågasättande vuxna. Skolan anser att intelligens inte bara är teoretiska kunskaper. Det är en kombination av tanke, känsla, kritiskt ifrågasättande och livserfarenhet. Men det handlar också om vilket socialt sammanhang som man befinner sig i, och hur man utifrån det skapar sin egen förmåga att kunna se sammanhang och konsekvenser. Eftersom barnen vistas en stor del av sin tid i skolan, så vill man skapa en så bra skolmiljö som möjligt. Man tänker sig att barns lek och intressen ligger i att härma och iaktta vuxna och att aktivt vilja delta. Det vill man bygga vidare på genom att skapa en spirituell och levande skolmiljö, där både lärare och elever deltar, har kul, och utvecklar saker tillsammans. Att erhålla livserfarenhet genom att redan från tidig ålder få skapa verkliga, fungerande saker tillsammans med andra är ett roligt, socialt och effektivt sätt att inta nya kunskaper. Man har arbetat fram en naturlig skolpsykologi och skolpedagogik, där barnen tillsammans med lärarna, och andra frivilliga, har möjlighet att skapa såväl möbler och kläder, som sin egen mat, och skolmaterial. Det gör skolmiljön både levande och kostnadseffektiv. Allt nytt är kunskap. Det kan vara lika viktigt att kunna knyta sina skor, snickra, sy, laga mat, sätta en potatis... som att veta vilka krigsherrar och allianser som fanns under andra världskriget eller vilka kemiska processer som gör att potatisen växer. Genom teoretiska bitar väver man försiktigt in i de praktiska momenten, i lagom mängd. Barnen känner sig inte längre lika pressade av allt för mycket "korvstoppning" och stillasittande. Man gör beräkningar och mäter vinklar samtidigt som man bygger. Man lär sig om maten och växterna när man odlar och lagar mat. Man lär sig räkna samtidigt som man sätter upp varpen i en väv eller lär sig sy. Man lär sig matte och teknik samtidigt som man får se hur en maskin fungerar, man lär sig historia när man jämför med förr i tiden. Man bygger solceller och generatorer. Man har stora växthus i anslutning till skolbyggnaden som ger och tar värme i ett naturligt samspel, och skyddar samtidigt skolbyggnaden, och fungerar isolerande. Här i växthuset odlar man, fikar, leker, planterar och planerar inför nästa års planteringar. Skolan rymmer glädje, och i glädjen ryms kunskapen. Förstår man inte något genast, så förstår man det lite senare. Tillfällena att lära sig är många och försvinner inte så fort ett moment är avklarat. De viktigaste, mest grundläggande kunskaperna repeteras i många andra praktiska moment och varvas med kunskaper om att förstå instruktioner och olika former av texter och sammanhang. "Repetition är all kunskaps moder" är ett gammalt välkänt uttryck som visar sig stämma väl in i skolbarnens arbete. De viktigaste kunskaperna sätter sig till slut och kunskaperna blir väl förankrade efter att ha repeterats gång på gång i många olika tappningar och praktiska moment. Man undviker prov och betyg så långt det är möjligt. Det beror på att man har insett att barnen ser kunskapen mer som en bedrift eller prestation så fort poängräkning och resultat kommer på tal. Det skapar konkurrenssituationer, avundsjuka och utslagningsmekanismer. Resultatet tenderar att bli viktigare än viljan att lära sig... |