Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2016 Girjasdomen en seger för folket samerna Girjas sameby har vunnit mot staten. Gällivare tingsrätt har gett Girjas rätt efter att samebyn stämt staten och yrkat på ensamrätt till jakt och fiske inom samebyns område. Girjas har hävdat att rätten grundas på urminnes hävd, vilket tingsrätten konstaterat föreligger. Domen är historisk genom att tingsrätten anpassat begreppet urminnes hävd till det samiska bruket, det vill säga till ett annat bruk än svensk jordbrukstradition. Avgörande har varit att bruket skett långvarigt och kontinuerligt, och att det skett utan konkurrens från andra. Tingsrätten konstaterar att den nuvarande rennäringslagen strider mot regeringsformen och att statens upplåtelserätt därför inte ska gälla. Varför samebyn gått till domstol nu är det växande missnöjet mot staten för dess sätt att förhala en lösning på konflikten kring vem som äger jakt- och fiskerätten på renbetesmarkerna i Sverige. Trots oklarheten har staten gradvis ökat trycket mot rennäringen och flyttat fram sina positioner ifråga om till exempel förvaltningen av småviltjakten, förmodligen för att den blivit alltmer kommersiellt intressant. Domen har gått helt i samisk väg. Den är glädjande för hela det samiska folket och den kommer att få stor betydelse för den fortsatta processen mot förändringar av rennäringslagen. Den har varit omodern och mycket bristfällig, vilket domen visar. Den centrala frågan i målet har varit Girjas och branschorganisationen SSR:s yrkande om att samebyn ska ha ensamrätt till upplåtelse av jakt och fiske. Samebyn hävdar att rätten följer av rennäringslagen. I praktiken hävdar Girjas att samebyn har en från den kollektiva renskötselrätten fristående och individuell rätt till att jaga och fiska inom samebyns område. Samebyns hänvisning till rennäringslagen är dock inte okontroversiell i den samiska världen, genom att samebyn hävdar att civilrätten tillkommer de delar av en befolkning som tillhör en administrativ konstruktion som samebyn. Jakt- och fiskerätten har sedan länge varit en stridsfråga mellan samebymedlemmar och övrig samisk befolkning. Nyttjanderätten till jakt och fiske tillkommer i praktiken endast samebymedlemmar på grund av formuleringen i rennäringslagen. Motsättningarna inom den samiska befolkningen är sedan lång tid så djupa, att de delat Sametinget i två läger. Domen kommer inte att bilägga motsättningarna, men möjligen i bästa fall driva på staten till att ta sitt ansvar och rätta till systemfelen som den själv bidragit med. Huvudpoängen hos samebyn innebär paradoxalt nog en svaghet i argumentationen. Påståendet att samebyn äger rätten uppfattas av många utan medlemskap som ett politiskt ställningstagande för ett historiskt felaktigt system, som samebyn utgör. Girjasmålet har följts med stort intresse från samer, som vill ändra på rennäringslagen just i stycket som har att göra med samebymedlemmarnas nyttjanderätt. Skälet är att lagen inte överensstämmer med den tolkning av internationell ursprungsfolksrätt som utvecklats inom FN-systemet i enlighet med FN-konventionerna om mänskliga rättigheter. I två domar har Högsta domstolen slagit fast - i Skattefjällsmålet 1981 och i Nordmalingsmålet 2011 - att renskötselrätten är civilrättslig och gäller till förmån för den samiska befolkningen som kollektiv. Det bekräftas även i rennäringslagen § 1. Med det följer att renskötselrätten är en bördsrätt, som tillkommer varje samisk individ oavsett medlemskap i sameby. Det stärker positionen för de delar av den samiska befolkningen som vill ha en förändring av rennäringslagstiftningen. I princip är både samebymedlemmar och den övriga samiska befolkningen tämligen eniga om den kollektiva rätten. Trots enigheten blottar Girjasmålet en stor oenighet i en grundläggande fråga som gäller hur man tolkar innehållet i folkrätten. Det är om nyttjanderätten till bland annat jakt- och fiske fortsatt ska utövas endast av samebymedlemmar eller om förändringar ska ske, så att nyttjanderätten breddas till att omfatta hela det samiska folket. När staten inte velat driva politik och inte på allvar velat ta tag i samefrågorna, ger domstolen i praktiken en spark i baken på den svenska staten. Domen antyder vad skälet varit. Konsekvenserna bör bli en ny praxis som kan ge starkare skydd för hela det samiska folket. |