Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2016
En same följer renens årscykel
"I stugan fann jag en vacker fotobok. Den bläddrar och läser jag gärna i: "Sjaunja är fantasins landskap att fly till då giftbesprutning och fabrikernas lortutsläpp förstört nästan allting annat."
Det skrev Nils-Erik Landell - Ingmar Holmåsen fotade - så sent som 1973, året efter den första miljökonferensen i Stockholm. Fågelskyddsområdet med den väldiga ytan om 3000 kvadratkilometer ligger i Gällivare kommun. Sedan 1986 är det Sveriges näst största naturreservat - Vindelfjällsreservatet det största - men Europas största myrområde. Fast det kunde ha gått illa.
Renen följer väder och vind, och samerna följer renens årscykel. (Foto: Hävvi)
Naturreservatet stod i miljövårddebattens centrum 1968 - samma år Romklubben bildades - på grund av statliga Vattenfalls planer på en "hårdhänt exploatering", som dammplanerna kallas i boken, av det ömtåliga området. Känns det igen? Vattenfalls juggernautliknande framfart i världen med hutlösa investeringar i fossila bränslen trots miljörörelsens decennielånga påtryckningar om att satsa förnyelsebart innan det är försent. Och en "hårdhänt exploatering" överlag uppe i Sápmi, vare sig det gäller mark, vatten eller gruvor.
Allt går igen: 2006 fick gruvföretaget IGE, International Gold Exploration, numera Nickel Mountain Group, tillstånd att söka efter koppar som siktats i bergsskrevor i ett känsligt fjällområde i Sjaunja. Trots att samebyarna protesterade ansåg bergmästaren att ansökan inte kunde avslås. Ack, du svenska stat! Samma företag beviljades några år senare bearbetningskoncessioner för Rönnbäcken, Tärnaby, i Umeälvens övre del. För första gången agerade FN och prickade Sverige i en gruvfråga. Och 2013 begärde brittiska Beowulf Mining bearbetningskoncession för en jättelik järnmalmsgruva i Gállok natturreservat, Jokkmokk kommun. Området är såväl viktigt för rennäringen som i närheten av dammar och vattenkraftverk i Lule älv. Dessa kamper pågår. Regeringens beslut dröjer.
Boken ligger där på det rejäla matbordet i stugan som kallas Tomasgården, min partner Alexandras uppväxt- och fädernesgård i byn Rörön (se MM 22/11-15). Bredvid boken en ÖP, Östersunds-Posten, där det står att läsa:
"Det protesteras mot Jämtkrafts planer på torvbrytning på Bölesmyren i Bergs kommun. Lars-Erik Lundberg kallar projektet för en våldtäkt på naturen."
Lars-E är min svärfar in spe. I slutet av 2014 drog han i gång mediedrevet igen för att rädda nya naturområden.
I medborgarförslaget månaden innan skrev han och Ruben Karlsson: "När samerna kommer från östra delen av Storsjön vandrar renarna för uppsamlingsplats på Bölesmyren där utfodring sker. Detta kommer att omöjliggöras om det det blir torvbrytning! Det är Tossåsens sameby som är berörd."
Efter frukost och överläggning far vi till just Tossåsen, vars rensträckning visar sig gränsa mot fäbodparadiset Ljåbuan (se MM 22/1-16).
Från Rörön går en underskön väg via Åsarna, Storhallen och Börtnan till byn Glen, belägen i vidsträckta Arådalen. Här har Lars-E samekamrater från olika klimatkamper. Vi går in på restaurangen Hävvi (självklart på sydsamiska) och träffar servitören Biejjie. Hon är ett utmärkt exempel på den nya generation samer, mer eller mindre aktivister, som inte skäms för eller faktiskt förnekar sitt ursprung. Med namn som konstnären Anders Sunna, musikern Maxida Märak eller melodifestivaltvåan Jon Henrik Fjällgren kan dagens unga samer känna stolthet över sitt ursprung.
- Min pappa levde i förnekelsen, men måste jag också göra det, jag gör ju som jag vill. Det samiska har alltid stått mig nära, men samtidigt väldigt långt borta. Nu har jag tagit steget och ska flytta till Jokkmokk och lära mig duodji, samisk slöjd och konsthantverk, på folkhögskolan där, berättar Biejjie över en kopp kaffe.
Elaine Asp startade restaurang Hävvi, som blev omskriven. (Foto: Privat)
Restaurangen startades för sex år sedan. I och med att den blev omskriven i tågtidskriften Kupé tog det fart. I dag har den vunnit flera priser för sitt naturliga och sinnrika kök. Kökschefen och grundaren heter Elaine Asp, en jämte som själv inte är född men väl ingift same. Hon berättar att fjällen, bäckarna och myrarna ger köket alla råvaror. Örter, växter och plantor plockas efter säsong; vildörter som tolta, fjällsyra och kvanne bärgas helst före midsommar. Familjen fiskar själv regelbundet och renköttet kommer från deras eget bestånd. Tillsammans äger Glen sameby 5500 renar. Jag ställer Elaine samma fråga som Biejjie:
- De sex-sju sista åren har jag märkt av en attitydsförändring och ett ökat intresse för det samiska. Det är på tiden. Vi får ju lära oss mer om Australiens aboriginer än om Sveriges samer i skolan, säger Elaine som tidigare drev ett samiskt dagis i restaurangen.
Att det går bra märks i det att det droppar in en strid ström matgäster med vandrarkläder och -kängor. När hon berättar att de andra familje- och bymedlemmarna är uppe på fjället för den årliga kalvmärkningen, något försenad på grund av den sena årstiden (flera dagar under vår vistelse i juli är det 10 grader dagtid och nollgradigt nattetid), passar jag på att fråga om klimatförändringarna.
- Renen följer väder och vind. Nuförtiden gör den saker och ting som den inte gjorde förr. Det går inte att lita på sarven, tjuren längre. Det blir oordning, det hackar helt enkelt. Det känns som om sommaren förskjutits. Maj är ju en vårmånad, men här var det ännu vinter och många kalvar frös ihjäl, förklarar hon.
En same följer renens årscykel och inte någon almanacka. När det blivit grönt är det dags för kalvmärkning på fjället. Då samlas renarna ihop. På sensommaren förbereds slakten i september, ibland oktober. Hösten är en intensiv period för jakt (älg och småvilt) och fiske (öring och röding). Mossa, hö och annat foder ska också bärgas så att renarna överlever vintern.
När snön börjar falla återsamlas renar och ägare. Renskiljningen sker i skogslandet där hagar och rengärden förberetts. Renarna vintergrupperas då de må spridas för att inte orsaka ett för hårt betestryck. Därefter tar en lång betesperiod vid där renarna kan gå så långt som 100 mil. Dess bestämda vandringsleder är inte bara uråldriga utan även som inrotade i renens gener. Slutligen föder vajan kalven om våren.
Efter samtalet far vi upp till "slakteriet" som kökspersonalen kallar den stora reninhägnaden, vuopman eller giedtie, som nyttjas till märkning, skiljning och slakt. Den ligger i en hög dal-sänka som omgärdas av ömsom snö-, ömsom gräsklädda berg. En mäktig vidd. Snöstrimmiga palsar målar landskapet i märkliga ränder. Det ligger något förutom myggflottiljer i luften.
Därnere vindlar jokken, bäcken så brusande skön. Är det bara av en händelse att jokk rimmar på jojk? Nej, antagligen inte, båda vindlar de och finner alltid sin väg framåt. En sårbar rödstrupig piplärka sirpar. Vi dukar fram fika.
Vartän du ser är det som en målning av Ovikens egen konstnär Johan Tirén, en engagerad röst för samernas rättigheter, som också levde bland dem och avbildade deras liv och kultur: Lappar tillvaratager skjutna renar blev i slutet av 1890-talet ett inlägg i debatten om motsättningar mellan bofasta och samer i Härjedalen, den så kallade Kulturkampen. Målningen var ett svar på den illegala avskjutning av renar som brukspatron William Farup på Ljusnedals bruk anstiftat. Friluftsfrämjandets logotyp är för övrigt baserad på Tiréns teckning Den skidande lappen från 1900.
I fjärran ser jag en brun bumling på en eljest kalgrön tjahke, fjälltopp. Nog ser det ut som björn? Jag halar upp den mossgröna kikaren och spanar febrilt, men dess räckvidd når tyvärr inte så långt. Jag tar i stället sikte på ett snöfält på det högre fjället bakom, och konstaterar snart att Bamse måste sitta i lotusställning och meditera för att vara så stilla. Nej, det är nog snarare en sejte, ett större sten- elller träföremål som dyrkas enligt äldre tro. Jag spejar också efter legor längs klippbranterna, där lon brukar ligga och trycka.
Restaurang Hävvi i Glen i Arådalen. (Foto: Hävvi)
Uppe på vinden till gården står en hel del. Bokmal som jag är går jag igenom kassar, lådor och korgar för att finna det läsbara. Det var där jag fann boken om Sjaunja. Förutom en angenäm stund på vinden hittar jag än en ny bekantskap: Fjällfolk av en Bernhard Nordh (BN). Intressant är, förutom titeln, att boken saknar förlagsnamn och utgivningsår, baksidetext och författarinfo. Efter lite forskning får jag fram följande:
BN var aktiv syndikalist; rallare, sågverks- och skogsarbetare runtom Norrland. En arbetsskada vid 26 år fick honom att börja skriva. BN var en självlärd författare som tog korrespondenskurser i svenska. Han kom att bli välläst genom stora upplagor i Folket i Bilds bokserier. Hans romaner är lättlästa och mustiga berättelser om nybyggare i norra Jämtlands och södra Lapplands fjälltrakter.
Det är en sådan jag har i min hand. Denna hans tredje roman från 1938 handlar också om en fejd - en ny "kulturkamp" i fjälltrakterna kring det samiska kapellet Fatmomakke vid övre delen av Kultsjön i Vilhelmina kommun - mellan samer och så kallade nybyggare. BN låter många nybyggare vara fördomsfulla, rentav rasistiska för att sedan...
Ja, jag väntar på en vändning, men den kommer inte. Han har den där naturromantiska, smått fascistoida tonen, svår att sätta fingret på, men inte alls densamma som miljövänner har, den där det handlar om att leva med och inte av naturen. BN beskriver en natur som ska besegras, kuvas, betvingas. Den ton som utmärker staten och statliga bolag som Vattenfall. Han avslutar dock hoppingivande:
"Men det är inte den fysiska styrkan som imponerar mest, när man är tillsammans med fjällfolket. Här i civilisationens utmarker har man lärt sig att hålla ihop och hjälpa varandra - detta samarbete i smått och stort, som är mänsklighetens stora nyckel till lyckligare förhållanden."
Sedan 1938 har vi lyckligtvis kommit ett litet stycke på vägen. När Alexandra till lunch läser i det lilla informationsbladet Fjällnytt får hon syn på en annons från en utställning på Härjedalens fjällmuseum: Queering Sápmi - samiska berättelser bortanför normen. Och yttermera sker Härjedalens första Pridefestival 17-23 augusti. Den ursprungliga tanken var att viga endast lördagen åt den, men gensvaret från härjedalingarna var så pass stort att den nu sträcker sig nästan en vecka. Hoppfullt!
Hur det gick med miljökampen mot Jämtkraft? Jo, bara bra. Den 12 maj i fjol kom beskedet från Jämtlands länsstyrelse: Ingen torvbrytning varken på Branaflon öster om Östersund eller Bölesmyren väster om Hoverberg på grund av att rennäring och fridlysta arter hotas.
Lars-E är ett exempel på att kamp lönar sig, att press kan vara bra ibland och att en aldrig ska ge upp. Efter ytterligare genomgång av vindsförrådet finner jag en gammal cd där han sjunger den sköna sången om Fatmomakke, till Tore Nilssons text:
Malgomaj, Malgomaj
sjunger vinden, sjunger strand.
Du är sagans och älvans
och stalogubbens land.