Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 51/52, 18 december 2015
Sluta hoppas - handla i stället
Nu har alla packat väskorna och åkt hem från Paris. Om avtalet blir en framgång eller ej avgörs av vad deltagarna packar upp i de nationella åtaganden som varje land åtar sig.
Helt klart är att när man nämner 1.5 grader så innebär det extremt snabba utsläppsminskningar för att ens ha en chans att nå dit. Redan gjorda åtaganden har ingen chans att nå det målet. Faktum är att inte ens målet om 2 grader kommer nås om inte nya löften OCH åtgärder beslutas. Det är därför bra att det blir uppföljningar, med en tydlig uppmuntran att jobba vidare.
Carl Schlyter. (Foto: Sveriges riksdag)
Samtidigt som världens ledare talar om utsläppsminskningar och behovet av investeringar i miljöteknik och förnybar energi, så träffas fossilbolagens styrelser och planerar massiva investeringar för att hitta mer olja. Detta i ett läge när vi vet att redan kända fossila reserver inte kan användas.
Samtidigt som pengar letas med ljus och lykta för att få in en rännil av det globala kapitalet till gröna fonder och liknande, så flödar pensionsfonder med tunga fossilinvesteringar över av investerat kapital.
Det finns en skillnad mellan vad som behöver göras, vad politikerna är eniga om behöver göras och hur världens börser agerar. Fortsätter de investera i fossiltunga bolag kommer de antingen att få rätt och den sista oljereserven pumpas upp och planeten kokar över. Eller så har politiken rätt och de fossila tillgångarna är övervärderade med en faktor tre, eftersom de måste lämna resurser i marken vilket gör att pensionsfonderna kollapsar.
Det finns goda skäl att vara optimist. När demokrati och kvinnors rättigheter stärks minskar befolkningsökningen och ekonomin förbättras. Jämlika samhällen tenderar att blir mer resurseffektiva. Fler och fler länder är demokratier eller tar steg på vägen. Med en stabiliserande befolkning är det lättare att minska resursanvändningen. Solceller är inom kort billigare än nya fossila resurser, och rent logiskt borde då investeringarna flöda dit.
Tyvärr pågår motkrafter mot denna strömning. Fossilbolag använder lobbyister för att försena omställningen. Bankanställda med ansvar för miljardinvesteringar saknar utbildning i miljöteknik och hållbarhet, vilket gör att de inte tar tillräcklig hänsyn till miljörisker.
I vissa nya demokratier pågår radikalisering och bittra maktkamper, i gamla demokratier pågår polarisering och nationalism. En ny generation handelsavtal med TISA, TPP och TTIP i spetsen påstår sig ta hänsyn till miljön, men gör å andra sidan detta nästan omöjligt i praktiken. Vi riskerar en miljölagstiftningsskleros.
Grön och hållbar utveckling kan bara lyckas om vi kombinerar:
- En ansvarsfull socialpolitik med garanterad grundtrygghet.
- En ansvarsfull ekonomisk politik utan lånebubblor och tillväxtkrav.
- En ansvarsfull miljöpolitik som styr investeringarna till det hållbara.
- En ansvarsfull handelspolitik som låter investerare anpassa sig till miljökrav istället för tvärtom.
- En ansvarsfull utrikes- politik som exporterar fred och rättvis handel snarare än vapen och orättvisor.
Vi behöver en "coalition of the willing", en viljans koalition, av länder som vill ta klimatavtalet på allvar och låta det få policyförändrande inslag i den nationella politiken. Vår regering borde utveckla en ny industripolitik som ger gröna företag chans att växa samt att utveckla nya vinn- vinnbolagsformer.
Satsa på livskvalité och kortare arbetstid snarare än konsumtion och tillväxtsjakt till varje pris. Många hoppas på innovationer och en teknofix på miljöproblemen av typen grön tillväxt. På grund av återstudsande effekter är det helt orealistiskt.
Endast en kombination av teknisk och politisk innovation för hållbar samhällsutveckling gör att vi kan nå klimatmålet på 1.5 grader: det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det är dags för politiken att slutas hoppas på andra och själva komma med nya idéer.