Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 51/52, 18 december 2015
COP21 dag för dag - så blev det
Ett avtal har skrivits under av 195 länder. Vägen dit var lång. Här följer vi skeendet dag för dag. Men blev avtalet starkt nog för att hindra den allt snabbare globala uppvärmningen?
Arnold Scwarzenegger blir nästan skrytsam när han talar om den privata sektorn. (Foto: Benjamin Géminel)
30 November
FN:s globala klimatkonferens COP21 öppnade i Le Bourget den 30 november. Konferensen arrangeras under franskt ordförandeskap. Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius är konferensordförande och han är hoppfull vid öppnandet och uppmanar förhandlarna att vara ambitiösa.
Representanter för 195 stater ska finnas på plats. Hela måndagen fylls av öppningscermonin och flera politiska ledare deltar där, inklusive statsminister Stefan Löfven.
Den svenska förhandlingsdelegationen är jämförelsevis stor jämfört med andra länder och leds av Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt. Sju svenska ministrar kommer att delta i klimatdebatten.
Vid det laget tror Anna Lindstedt att COP21-mötet inte får ett definitivt slutresultat. utan att det blir "avstampet" för ett framtida klimatarbete.
Sverige lämnar inte in någon INDC (Intended Nationally Determined Contribution) utan vi ingår i EU:s gemensamma. Den lämnades in av Lettland i mars i år.
De nordiska ländernas paviljong öppnar samma dag, den 30 november, och kommer att presentera ett mångsidigt program som Nordiska ministerrådet arrangerat. Tyngdpunkten är de nordiska ländernas roll som pionjärer på finansiering och grön innovation. Under COP21 genomförs över 50 evenemang och andra aktiviteter i paviljongen under temat "Nya nordiska klimatlösningar". Även Kung Carl XVI Gustav ska besöka paviljongen. Nordiskt energisamarbete är en viktigt bit och de nordiska länderna firar 100 års samarbete inom energi i paviljongen.
Bill Gates, Microsofts grundare och världens rikaste person, vill med Breakthrough Energy Coalition förena sitt eget projekt med likartade projekt av andra miljardärfilantroper; som Jeff Bezos, Richard Branson och Mark Zuckerberg. Det handlar om energikällor utan koldioxid-utsläpp.
Projektet Mission Innovation-initiative presenteras. Här kommer 19 regeringar att delta, däribland världens största producenter av växthusgas. Projektet går ut på att de regeringar som omfattar mer än 80 procent av den nuvarande globala satsningen på energiforskning, under de närmaste fem åren fördubblar de offentliga investeringarna i energiinriktad grundforskning. De länderna är Australien, Brasilien, Chile, Danmark, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Indien, Indonesien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Norge, Saudiarabien, Storbrittanien, Sverige, Sydkorea, Tyskland och USA.
1 december
Den 1 december gäller frågorna främst jordbruket och skogen. Sveriges regering och kung Carl XVI Gustaf stödjer förslagen; de handlar om att minska avskogningen, restaurera skadade skogar och förbättra lokalbefolkningars rätt till hållbart skogsbruk, samt att förbättra jordbruksmarkens potential för att få bättre produktion och klimatarbete. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht är väldigt nöjd att Sverige stödjer de två förslagen.
2 december
Barack Obama lovar att finansiera anpassningen till klimatförändringarna i utvecklingsländerna. USA är dock fortfarande ett av de länder som inte har betalat in pengar till Gröna klimatfonden.
Det ryska klimatprogrammet är svagt i de internationella förhandlingarna. Ryssland har skjutit upp målen om minska-de koldioxidutsläpp till 2020-2030. Landet tycks inte heller ha någon vilja att ta sig an några utsläppminskningar.
3-4 december
Delegaterna från de 195 länder som ska förhandla fram ett klimatavtal i Paris har ett nytt förslag till text den 3 december. Men EU:s energi- och klimatkommissionär Miguel Arias Cañete intar vid en radiointervju den 4 december en mer försiktig hållning till klimatavtalet. Han menar att det finns en politisk vilja att nå en överenskommelse. Men jämfört med framstegen som gjorts i de tekniska diskussionerna har de två första dagarna inte gett något svar på någon av de öppna frågorna i utkastet till det slutliga klimatavtalet. EU blir således mer skeptiskt till ett hållbart avtal.
5-7 december
Miljöministser Åsa Romson anländer den 5 december till Paris och två dagar senare tar politikerna över COP21. Åsa Romson har tillsammans med Bolivias utvecklingsplaneringsminister René Orellana fått ansvar för "anpassningsförhandlingarna", och Peru är ansvarigt för förtexten. Frågorna rör anpassning till klimatförändringar samt förluster och skador.
Sverige har utöver detta blivit EU-förhandlare tillsammans med Nederländernas miljöminister Sharon Dijksma för frågor som rör kapacitetsuppbyggnad, finansiering och teknikspridning.
Nu har klimatdokumentet krympt till bara 48 sidor, men det innehåller fortfarande fler än 900 hakparenteser. De kräver ytterligare förhandling eftersom det råder oenighet om dem.
Frågan om finansiering överskuggar förhandlingarna om ett nytt klimatavtal och är en svår huvudfråga att lösa.
8 december
Nya förhandlingsfrågor diskuteras nu i olika frågegrupper. De handlar om tekniköverföring, finansiering och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländer. Som differentering av ansvar, regler för övervakning, rapportering av utsläpp och vilken ambitionsnivå avtalet ska ha: det vill säga 2 grader eller mindre. EU förespråkar mindre än 2-graders uppvärmning och ett kontrollprogram med rapportering och översyn vart femte år.
Före detta Kalifornienguvernören och filmskådespelaren Arnold Schwarzenegger deltar i mötet. Under sin tid som guvenör planerade han att besöka Sverige för att studera våra lösningar på miljöfrågor, men det blev tvärtom Fredrik Reinfeldt som besökte honom i Kalifornien. Nu visar Schwarzenegger att företag tröttnat på att vänta på politikerna och agerar på egen hand; i sitt tal blir han närapå skrytsam om den privata sektorn.
9 december
Ordföranden Laurent Fabius lämnar ut en ny text till konferensens förhandlingsparter.Texten har nu krympt ytterligare till tunna 29 sidor. Förhandlingarna ska i fortsättningen fokusera på det som är väsentligt: ambitionsnivå, differentiering av ansvar och finansiering.
10-11 december
Ordförandeskapets ambition är att ha ett slutgiltigt utkast färdigt till på fredagen. Kl 21.00 på torsdagen den 10 december lade ordförandeskapet för klimatkonferensen fram ett nytt förslag till klimatavtal. Det är mycket rent, det vill säga det finns bara ett fåtal huvudfrågor kvar att lösa. Den svåraste frågan att lösa verkar vara den om differentiering av ansvar. Frågan är om alla länder ska ta på sig utsläppsminskning? Eller är det de utvecklade ländernas ansvar?
Förhandlingar om de sista frågorna pågår under natten mellan torsdag och fredag. Trots att förhandlingar fortsätter under natten finns det ännu ingen överenskommelse. Den officiella slutdagen för det färdiga avtalet skjuts fram till lördag.
12 december
Ett globalt klimatavtal har antagits på FN:s klimatmöte i Paris, meddelar Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius. Klimatavtalet antogs av alla länder utom Nicaragua. Ländernas utsläppsmål ska ses över och revideras vart femte år. Världens länder har också kommit överens om att målsättningen ska vara att temperaturhöjningen inte ska bli mer än 2,0 grader. De rika länderna ska också stå för ekonomiska resurser till utvecklingsländerna för att hantera utsläppsminskningar, klimatanpassning och en omställning till grön ekonomi.
I avtalet står det: Den globala uppvärmningen ska begränsas till "klart under" 2 grader jämfört med förindustriell tid, Ansträngningar ska göras för att nå 1,5 grader, Ländernas nationella klimatplaner ska uppdateras vart femte år från 2020 och globala översyner av det internationella klimatarbetet ska göras vart femte år, med start 2018. Så långt verkar avtalet bra, men sedan blir det svagare för det finns inga siffror om i vilken takt utsläppen ska minska och när.
Det står: De globala utsläppen ska ha nått sin högsta nivå "så snart som möjligt" för att sedan minska. Frågan blir när snart är? Borde inte högsta nivån redan ses som vara nådd? För att nu få kurvan med utsläppsminskningar att peka nedåt det står även: Parisavtalet ska träda i kraft 2020.
Åter igen skjuts problemet på framtiden och sist men inte minst skriver man: Det krävs att minst 55 länder som står för minst 55 procent av de globala utsläppen ratificerar det. 55 länder kommer säkerligen att gå att få ihop i Europa, Sydamerika, och Afrika. Och östaterna i Stilla havet är gärna med och ratificerar avtalet. Men sedan blir det svårare eftersom det ska täcka upp 55 procent av utsläppen.
USA:s och Kinas utsläpp ut-gör tillsammans mer är 50 procent, därför vilar avtalets framtid helt hos dem. Inget av länderna vill ha bindande utsläppsmål vilket EU förespråkar. Det betyder att det fortfarande inte finns något egentligt avtal.
Den stora förändringen och nyheten under klimatmötet var att näringslivet nu börjar gå sin egen väg för att möta klimatproblemen. Sedan Kyotoprotokollet 1997 har det tyvärr inte hänt mycket under klimatmötena. Strategin Think global, act global har inte fungerat. Det är dags att byta strategi till Think global, act local och hoppas att näringslivet tar över med nätverk av företag, och att städer och regioner blir medvetna föregångare. Då kan klimatfrågan få en bättre utgång i framtiden.