Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 4 december 2015
Kapitalism kontra klimat
Det här förändrar allt
Naomi Klein
Ordfront Förlag
Det känns som om de bytt plats, aktivisten och professorn. Naomi Klein var antiglobaliseringsaktivisten med den vassa pennan bakom otaliga grävande artiklar i The Nation och analytiskt skarpsinniga verk som No Logo och Chockdoktrinen. Och Johan Rockström, agronomen, professorn i miljövetenskap och chefen för Stockholm Resilience Centre. Både 2012 och 2013 utnämndes han som miljömäktigast i Sverige av Miljöaktuellt.
Fast på Kulturhusets scen en måndagskväll är det Rockström som just kommit tillbaka från FN-skrapan efter att ha hållit brandtal om nödvändiga levnadsförändringar inför klimathotet och som tar en selfie tillsammans med Klein som ett led i en klimatkampanj. Och Klein som reser runt med maken Avi Lewis för att saluföra sin nya bok och makens dokumentär med samma namn - This Changes Everything - Capitalism vs. The Climate, sponsrad av Ford - bland annat i tv-programmet Skavlan.
Den fullsatta teatersalongen får bara en timme till dels för att Klein ska hinna signera sin senaste bok, Det här förändrar allt på svenska, ett 500-sidigt resultat av tio års research, möten och aktivism.
Det är främst fem b:n jag fäster mig vid i boken: B som i bitumen, en kolväteblandning som framställs ur petroleum men som även finns i naturen. Tjärsanden gör att Kleins hemland Kanada ödelägger stora delar av sitt inre skogslandskap, på urfolkens mark, och inte gör landet ett dugg bättre klimatmässigt än exempelvis grannen USA.
B som i Bolivia. Det var för Klein som för många andra det sydamerikanska landet som fick henne att vakna, runt 2008, och inse allvaret i klimatfrågan. B som i Beaver Creek Nation. Den unga karismatiska klimat- och folkrättsaktivisten Vanessa Braided Hair berättar för Klein att urfolken ser det som att jorden äger människan och inte tvärtom. B som i Blockadia. Snabbare än myndigheter och företag hinner anlägga pipelines och bygga kraftverk växer den lika lokala som globala blockadrörelsen. De utgör hoppet.
Det är måndagen efter terrordåden i Paris. Trots risken att klimattoppmötet Cop21 kan komma att handla om annat än miljön och snedvridas på grund av attentaten uppmanar hon oss att inte byta samtalsämne och se Parismötet som en möjlighet att komma ur de fossila bränslenas våld.
- Det har redan pratats om att mötet borde skalas ner på grund av förlängt undantagstillstånd. Men det skulle betyda att det civila samhällets möjlighet att uttrycka sig på gatorna inskränks. Inget är farligare än en politiker som likt François Hollande kämpar för sitt politiska liv och samtidigt får ett tillfälle att eskalera ett krig.
Mycket av det Klein skriver och säger har redan sagts och skrivits av andra klimataktivister. Hon är dock varken blind eller blåögd för andra konfliktframkallande faktorer, som diktatur, oligarki och religiös extremism. Hon exemplifierar med Bush och Blairs ödesdigra invasion av Irak 2003." Ta bort Nordamerikas och Storbritanniens.
- Irakkriget hade med oljan att göra, trots alla förnekelser vid den tiden. Jakten på fossila bränslen är sammanbunden med klimatförändringarna och resultatet av att bränna dem blir ytterligare något som accelererar konflikter. Jag skulle vilja att vi betraktar klimattoppmötet i Paris som en fredskonferens.
En starkt överhängande risk är att multinationella företag och makthavare utnyttjar katastrofer, kriser och krig för att driva igenom en marknadsfundamentalistisk politik. Om detta skrev Klein i sin förra bok Chockdoktrinen från 2007. Finns det något samhällssegment som kan tänkas gnugga händerna och utnyttja en kaotisk situation är det just de katastrofkapitalister som blottas i boken.
Chockdoktrinen ser Klein som en central tes hos den liberala nationalekonomen Milton Friedman. Friedman ansåg att liberala påbud bäst implementeras när ett samhälle befinner sig i ett chocktillstånd, och dess invånare lider av ett visst mått desperation och desorientering. Irakkriget har nämnts, Parisdåden likaså, orkanerna Sandy och Katrina är andra exempel.
Den liberala professorn Johan Rockström och den radikala aktivisten Naomi Klein tycks ha bytt stolar i samtalet på Kulturhusets stora scen. (Foto: Rikard Rehnbergh)
Och det är just vid Katrina boken slutar. I det drabbade New Orleans ser Klein - som tidigare zappat bort tv-kanalen som visat isbjörnar desperat hoppande mellan isblock - det starka sambandet mellan kapitalismen och en framtida värld av klimatförändringar.
- Katrina är en dystopisk version av vad som sker om vi stannar på den här vägen. Det är inte framtiden, det är nu. Jag kände att den här giftiga soppan av klimatkatastrofer, svag stat, försummade offentliga rum och ojämlikhet, den funkar inte.
Klimat, kaos, katastrof, krig. Sambandet började skönjas. Samtalet på Kulturhuset äger rum samma dag som Riksteaterns klimatlopp Run for your life skär genom huvudstaden. Sloganen "Spring för livet" har fått en bokstavlig innebörd."
- Det kommer att vara väldigt viktigt under de kommande veckorna att klimatrörelsen vägrar att byta samtalsämne. Vi vet att klimatfrågan är en drivkraft i Syrienkonflikten. Torkan i Syrien innan inbördeskriget bröt ut var den värsta i dess historia.
Sent ska syndaren vakna: I USA är det numera comme-il-faut bland samtliga presidentkandidater - exklusive Donald Trump naturligtvis - att se klimatförändringar som det största enskilda samhälleliga hotet. Allt fler forskare pekar på den ödesdigra kopplingen mellan klimatförändringar och konflikthärdar. Och politiker tycks lyssna den här gången. Även om frågan är långt ifrån ny.
En av de bärande idéerna i boken är inte heller den särskilt ny. Enligt Klein, och många med henne, behövs storskaliga, statliga, gröna investeringar som ett modernismens svar på USA:s och Roosevelts reformprogram av år 1933: The New Deal. Den nya given avsåg att med arbetstillfällen häva den eskalerande depressionen som inleddes med börskraschen på Wall Street 1929. The Green New Deal kallas den inom klimatkretsar.
I boken presenterar Klein flera exempel där folk gjort stora uppoffringar. Under världskrigen slöt i stort sett hela världen, även "neutrala" Sverige, upp bakom ransoneringar av mat och bränsle. Och med konceptet Victory eller War garden grävde miljoner människor upp egen och offentlig mark för grönsaksodling. Klein menar att klimatfrågan absolut inte kan lämnas åt näringslivet: Bokens undertitel är ju "kapitalismen kontra klimatet". "Även självutnämnda gröna kapitalister som Richard Branson, George Soros och Bill Gates har kommit till korta med att skapa lösningar på klimatkrisen.
Ett företag har till syvende og sidst bara sina aktieägare att vara lojal mot - inte jorden eller mänskligheten. Därför måste stater hårt stipulera för företagen vad de får och inte får göra. Det måste bli dyrare att göra fel. Utsläppshandeln, sifferfifflande politikers egen grönmålning, har heller inte minskat utsläppen.
Johan Rockström gör försiktiga försök att ifrågasätta Kleins antikapitalistiska och systemkritiska samhällsanalys, fast får vänliga men bestämda svar på tal. Naomi Klein tror emfatiskt på ett det är en nerifrån-och-upp-rörelse som kan påverka makthavare och myndigheter. Från gräsrötterna till politikerna. Ta bara kampen mot oljeledningen Keystone XL. Där var det spridda gräsrotsrörelser som gick samman och stoppade pipelinen som skulle kunnat få förödande konsekvenser för miljö och klimat.
Ja, ni räknade rätt: Det är bara fyra b-n där ovanför. Så slutligen b som i bisonoxe: Henry Red Cloud från Lakotafolket säger till de unga som han utbildar till solkraftsingenjörer:
"Ibland måste vi finna oss i små framsteg, men ibland måste vi rusa fram som en bisonoxe." Nu är ett av dessa tillfällen, konstaterar Naomi Klein.