Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 4 december 2015 Elöverkänsliga saknar fristäder År 1999 fanns 300000 strålningskänsliga. Även om ingen offentlig beräkning gjorts bör de vara betydligt fler i dag. Med fler master, ökad utbredning av trådlösa nätverk och ständigt nya mobiltelefonsgenererationer ökar antalet fall. Och med utbyggnaden av fjärde generationens mobiltelefoner, 4G, kommer masterna att ligga så tätt att det blir få platser att fly till. De kommuner som försökt skapa mobilstrålningsfria zoner har blivit stoppade. Inte heller behöver mobilföretagen uppge var de har sändare eller var de tänker sätta upp dem. Om någon vill sätta upp en mobilsändare på ett tak går det inte att hindra. Strålningen från grannens trådlösa nätverk och bärbara telefoner tränger dessutom genom väggen, de känsliga har svårt att skydda sig. På cellnivå är vi alla skadade av mobilstrålning, har Salford-gruppen i Lund visat. Djurs beteenden och fruktsamhet påverkas. Träd tappar blad mot strålningssidan. Ändå förklarar Strålsskyddsmyndigheten ihärdigt att det inte finns några hälsofaror, och resultaten från forskare oberoende av mobilindustrin förkastas. Kommunerna köper att det inte finns risker med mobiltele-foni eller trådlösa nätverk. Vi måste kunna lita på våra myndigheter, säger de, och hävdar att problemen i stället måste vara psykiska. För att inte minska konkurrenskraften behövs wifi och bärbara telefoner - och Ipads i skolorna. Ändå drabbas många av sömnsvårigheter, onormal trötthet, huvudvärk, koncentrations- och minnesproblem, samt nedstämdhet. Nästa steg är brännande hud och utslag, ångest, stresskänsla och tryck över bröstet. Uttalat elöverkänsliga har svårt att prata i en vanlig telefon någon längre tid. Att handla eller gå till läkaren sänker välbefinnandet flera timmar, överallt finns så mycket elektronik. Ovanför ledningarna i gatorna finns magnetfält och i kollektivtrafiken pratar många i sina mobiler. Än mer obarmhärtigt är att samhället med alla medel försöker fylla igen de relativt mobilstrålningsfria områdena; det är att bli flykting i sitt eget land. Reservat med låga strålningsnivåer borde få tillåtas. Om samhället inte vill ändra lagstiftningen till invånarnas skydd borde ansvarskännande stora markägare, som kyrkan, kartlägga platser för elflyktingar. Långt ifrån bebyggelse och utan master där elöverkänsliga kan bilda egna strålningsfria samhällen och med det kunna återvinna hälsa och bli produktiva igen. Jag motionerade om det i Göteborgs stift, intresset var svagt även om de kunde tänka sig att upplåta mark på affärsmässiga villkor. Alltid något. Men elöverkänsliga har gjorts fattiga och klarar ingen stor affärsmässighet. Strålningsproblematiken vill inget parti kännas vid, och de drabbade är röstsvaga med svårigheter att kommunicera och verka politiskt. Vi som inte drabbats har ett ansvar att stå upp för dem. |