Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 48, 27 november 2015
En bok om Sverige i dag
Svart kvinna
Redaktör: Fanna Ndow Norrby
Natur och Kultur
Våren 2014 startade bokens redaktör Fanna Ndow Norrby kontot @SvartKvinna på sociala medier. Efter ett par månader fanns ungefär 40000 följare/diskuterande individer.
I det som kom att bli en bok finns många kortare berättelser, uppdelade i olika teman/kapitel. Bland annat har skolan, staden, jobbet, utelivet och hudfärgen fått egna nischer. Somliga av de medverkande har skrivit längre stycken, exempelvis personer som: Amira Diallo, Adam Tensta och Alle Eriksson. Att det figurerar vardagsrasism i samhället är förmodligen de flesta medvetna om. Fördomar sprids på samhällets alla nivåer, och somliga historier blir förmodligen mer tydligt rasistiska för varje gång de berättas. Okunskap är ledsamt, stundtals så pinsamt att boken borde säljas med tillhörande skämskudde. Ibland är det lättare att ha överseende. Som när det handlar om folk som antagligen känner sig missgynnade av livets goda. Som aldrig fick det liv de ville ha (läs: borde ha fått). Som ständigt söker en syndabock att skylla på, någon att ogilla, någon som fått allting gratis.
Min egen erfarenhet av att möta rasistiska slagord, väsningar eller allmän klumpighet är relativt begränsad. Dock minns jag min förvåning då min granne (som själv är ljus) kom tillbaka från BVC i sällskap med sina barn, vars pappa är från Tanzania. Hon var märkbart upprörd och berättade att barnläkaren påstått att hennes barn var adopterade. Då hon informerade läkaren om att hon varit delaktig vid båda förlossningarna ryckte han bara på axlarna.
Just sådana historier finns det gott om i boken. Lärare, sjukvårdspersonal och poliser som gör orimligt klantiga uttalanden, begår ibland riktiga tjänstefel. Speciellt tänker jag på berättelsen om kvinnan som är på hemväg och blir stoppad av polisen. De ansåg att hennes hudfärg var felaktig om man skulle höra hemma i gamla Enskede. De erbjöd sig till och med att skjutsa henne hem.
Eller historien om musikläraren som beskrev att kvinnan, som vid denna tidpunkt var en flicka, såg ut ungefär som en apa. Läraren sade detta när hela klassen hörde. Det är då som jag skäms mest. För att de personer som ständigt, alltid ska vara goda förebilder, missköter sina förtroendeställningar totalt.