Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 46, 13 november 2015
Vidunderlig kärlekshistoria
Bläckfisken
Christer Lundberg
Telegram Förlag
Bläckfisken handlar om 35-årige Jimmy. Han är född och fostrad i Göteborgsstadsdelen Majorna och bor tillsammans med modern på Amerikagatan vid Stigbergstorget. För mig och andra läsare som är urinvånare i Majorna duger inga halvmesyrer beträffande återgivelser av mötesplatser, gator och torg. Vi vill känna igen oss. Exempelvis vid besöken på Palles gatukök, vid brofästet Röda sten samt på Bengans skivbutik. Men författaren beskriver detaljerat och man förstår att han kan sin stadsdel.
Jimmys alkoholiserade pappa har inte synts till på ett antal år och varken Jimmy eller hans mor, förtidspensionerat vårdbiträde, verkar direkt ledsna, snarare lättade. Jimmy har levt i dataspelens värld under hela sitt vuxna liv. Hans dagar kretsar mellan pojkrummets dator och hans lilla gräsodling som gömts i den tillhörande garderoben.
Om han lämnar hemmet är det för att besöka Hemköp och leverera dagens husmanskost till modern. Men så sker något oväntat i den inrutade vardagen. Jimmy får ett erbjudande från sin handläggare på Arbetsförmedlingen. Coachen verkar inte haka upp sig på Jimmys misslyckade skolgång eller den följande banan som småkriminell. Arbetsförmedlaren vill ge Jimmy en praktikplats på det anrika Sjöfartsmuseet.
Redan här börjar läsaren ana oråd, och mycket riktigt, placeringen innefattar ett krav som inte är förhandlingsbart. Jimmy uppmanas att ge foder och logi åt vad som inledningsvis är ett yngel. I begynnelsen verkar uppfödandet mest vara en parentes. Läsaren uppmärksammas mer på själva museet: utställningsytorna, akvariet och receptionen med tillhörande kalaspingla beskrivs med vördnad och precision.
Förmodligen är guidningen till Sjöfartsmuseets interiör och omnejd den bästa reklam som denna kulturinrättning någonsin kan få. Läsarna borde lockas att med egna ögon uppleva berättelsens insida och helst även få en skymt bakom kulisserna.
Förändringar hos Jimmy börjar smyga sig på i takt med att han numera agerar i det offentliga rummet i stället för inom hemmets väggar. Han upptäcker nya sidor hos sig själv, exempelvis att han kan handskas med akvariets torskar och ålar, och att hans trivselkilon minskar. Men framför allt drabbas han av förälskelse till den unga kvinnan i museets reception.
Det dröjer inte länge förrän han vid deras gemensamma luncher har vågat berätta om den struliga skolgången, forna tiders bilstölder om hängandet med pundargänget vid Sjöbergen, samt om bästisens olycksaliga död. Historien eskalerar och ynglet Julia växer i oväntad takt. Snart är hon en jättelik bläckfisk med inte mindre än elva starka armar. Sakta inser Jimmy att han under tidigare epoker i livet har sökt sig till den undre världen, men under sin praktikperiod är det tvärtom. Han tvingas inse att han spelar en roll i en verklighet långt från alla polisregister. Dessutom handlar det inte om småbrottslighet utan om ett knappt hanterbart uppdrag som överlämnats i hans vårdnad.
Parallellhistorier vävs in på ett skickligt vis, och författaren plockar fram pusselbitar som Röda sten, Gullbergs kaj och Hängmattan, i takt med att läsaren förmår att skapa en helhet. Bortsprungna farsor kommer tillbaka, om än mycket kortvarigt. Jimmys hemodlade haschplantor får ett nytt användningsområde, och vänner som begravts gör sig påminda under ny identitet.
Historien om bläckfisken är riktigt välskriven och det är lätt att fatta sympati för huvudpersonen Jimmy. Med Majornas postnummer 414 tatuerat på bröstkorgen försvarar han sitt grannskap med hjärta och kurage. Jag rekommenderar boken för såväl göteborgare som läsare i övriga landet som vill delta i ett spännande äventyr som också innefattar en hel del humor.