Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 6 november 2015
Den mystiska Påskön
Påsköns historia är höljd i dunkel. Trots arkeologernas omfattande arbete är många frågor fortfarande obesvarade. Varifrån kom de första bosättarna? Än i dag vet ingen med säkerhet.
Påsköns historia delas ofta in i tre olika kulturepoker. Den Tidiga perioden vet man inte så mycket om, mer än att ön var täckt av stora subtropiska skogar, med höga palmträd och ett rikt djurliv. Det finns inga bevis för att människor levde på ön under den perioden, men ursprungsbefolkningen från Sydamerika har troligen varit på ön. Kan de mystiska så kallade långöronen härstamma från dem?
Den mellersta perioden
De första kolonisatörerna, som man vet befolkade Påskön eller Rapa Nui, som ön egentligen heter, var med största sannolikhet polynesier.
Polynesierna var av tradition skickliga båtbyggare och navigatörer som kunde resa mycket långa sträckor till havs. Deras samhällen var hierarkiskt uppbyggda och styrdes av hövdingar som ansågs härstamma från gudavärlden. Det framgår av deras farkoster, utsmyckning och husdjur (svin och höns) att samma folk spridit sig över hela Polynesien.
Hellre risker än svält
Befolkningen tycks ha ökat snabbt. När en ö började bli överbefolkad tvangs ungdomarna söka nya boplatser. Det var bättre att några tog en stor risk än att alla drabbades av svält.
De färdades antingen med flottar eller med ett slags segelkanoter som blivit förebild för vår tids katamaraner. Över femtio personer kunde färdas på en sådan dubbelkanot. Utsäde för nya åkrar stuvades ombord, liksom kokosnötter, grisar, kycklingar och hundar. Det som hade störst värde lastades under däckets tak.
Omkring år 1200 efter Kristus hade polynesierna med sina stora segelkanoter nått alla beboeliga öar i den väldiga havstriangeln vars spetsar utgör Hawaii, Nya Zeeland och Påskön. Koloniseringen var planerad och inte slumpmässig. De hade många arter av grödor och boskap med sig: taro, bananer, höns, grisar, hundar. Produkter som var nödvändiga för att den nya kolonin skulle överleva.
När polynesierna anlände till Påskön möttes de av en vulkanö med stora subtropiska skogar och mycket höga palmträd. Påsköpalmen kunde nå en diameter på över två meter. Marken var bördig och befolkningen ökade hastigt.
Började avverka skog
Påsköborna började genast avverka skog. De byggde hus, kanoter och använde trä som bränsle.
För att skapa de monumentala lämningar som finns på Påskön krävdes en rad förutsättningar. Bördiga åkrar som kunde försörja många. Ett mångskiktat samhälle med bönder som tar fram föda, stenhuggare, arbetslag som transporterar och reser statyer, människor som lagar och transporterar mat, samt ett ledningsskikt som fördelar arbetet. Timmer är lika viktigt som själva stenen som statyerna huggits ut i.
Antalet statyer är runt 100 stycken. Det visar att befolkningen måste ha varit tio gånger större än de cirka tretusen invånare som de första europeerna träffade på när de kom dit på 1700-talet.
Långöron och kortöron
Påskön delades in i tolv olika territorier. Varje territorium tillhörde en viss klan, som försökte överglänsa de andra genom att bygga de största stayerna. De konkurerade med varandra men hade också ett visst mått av samordning. De kunde byta varor och tjänster och även ha tillåtelse att transportera stenstatyer och tyngre materiel över varandras territorier.
Enligt sägnen levde på Påskön ett folk med långa uttänjda örsnibbar. De kallades långöronen och deras förfäders sista fäste var Poikehalvön. De övriga kallades kortöronen och de hjälpte långöronen att bygga och resa statyerna. Men när de tvingades rensa hela Poike från sten gjorde de uppror.
Långöronen var förberedda på detta och grävde därför en försvarsgrav mellan Poikehalvön och resten av ön. Men en förrädare bland långöronen lyckades smuggla in en del kortöron och utsatte långöronen för ett bakhåll. Kortöronen tände då eld på vallgraven och brände långöronen.
Bara ett långöra påstods ha kommit undan. Så sent som på 1950-talet fanns det fortfarande människor som sade sig vara ättlingar till denne.
Stenfria sluttningar
Nästan hela ön är täckt av lavafragment, men sluttningarna vid Poike är påtagligt stenfria, vilket förstärker trovärdigheten i sägnen.
Statyerna stod på stora plattformar av sten. Dessa plattformar kallades "ahu" och i anslutning till dem fanns krematorier. Askan som har hittats där visar att tusentals kroppar bränts i dessa krematorier, vilket krävde mycket bränsle.
Troligen upptäckte de för sent att avverkningen av skogen påverkade hela ekosystemet på ön. Och när det redan var för sent krigade de om de sista träden för att kunna bygga en sista kanot att kunna fiska från, eller ett sista träd att kunna elda med och hålla sig varm över vintern. Påskön ligger isolerad mitt i Stilla havet, och när katastrofen var ett faktum fanns ingenstans att fly och ingen hjälp att få.
Den senare perioden
Den holländske upptäcktresanden kapten Jacob Roveggeen siktade, med sina tre fartyg, in Påskön på påskdagen 1722, därav namnet Påskön. Holländarna såg en ö som inte tidigare markerats på någon karta, en ö med rader av kolossala stenstatyer resta med ryggen mot havet. Stenstoderna vaktades av präster med vit hy och långa örsnibbar. Den övriga befolkningen beskrevs som blandad.
År 1770 anlände den spanske kaptenen Filipe Gonzales med sin besättning för att annektera Påskön för Perus räkning. Han marscherade bort till öns östsida och reste tre kors. Därefter lät han öborna "underteckna" annekteringen, eftersom han funnit att de hade ett eget skriftspråk.
Helt förändrade
Fyra år efter det spanska besöket kom kapten James Cook till Påskön med två naturforskare. De hade läst Roggeveens skildringar och hade högt ställda förväntningar, men när de väl anlände till ön var deras besvikelse total. Både ön, och dess invånare, tycktes helt förändrade.
Kapten Cooks sällskap fann att öborna levde under mycket svåra förhållanden och att marken var torr och stenig. De stora palmskogarna hade försvunnit, och många av stenstatyerna låg omkullvräkta på marken. Européerna slogs av hur dåliga deras kanoter var. Kanoterna var ihopbundna av rep och lagade med brädlappar, de läckte ständigt och måste hela tiden ösas. Cook skrev att det fanns ett femtiotal fjäderfä på ön och den enda grödan var sötpotatis.
Misären och ödeläggelsen som drabbat befolkningen och dess monument gjorde att engelsmännen funderade på om det var resultatet av en naturkatastrof? Men forskningen visar att en rad stamkrig rasat på ön efter långöronenens nederlag hundra år tidigare. Striderna pågick ända tills missionärerna anlände under senare delen av 1800-talet.
Under 1800-talet drabbades Påskön också hårt av slavjägare från Sydamerika. År 1862 bortrövades 2000 påsköbor, hela hövdingasläkten och så gott som alla lärda män och präster, och sattes i tvångsarbete i Peru.
De 15 som lyckades komma tillbaka bar på smittkoppor och andra västerländska sjukdomar som öborna inte var immuna mot. Detta tog nästan kål på den kvarvarande befolkningen och till slut var det endast 110 personer kvar. Detta är den avgörande orsaken till att vi vet så lite om Påsköns historia.
Naturkatastrofen på Påskön
Påskön är det klassiska exemplet på miljökatastrof. Invånarna på en till att börja med paradisisk ö exploaterar dess resurser tills de tar slut.
Påskön är ett av de mest extrema exemplen på skogsskövling i världen. Hela skogen försvann och alla dess träd utrotades. De omedelbara följderna för påsköborna var att de förlorade både material och livsmedel; viltet försvann och grödorna gav mindre avkastning.Utan havsdugliga kanoter kunde de inte heller fiska tumlare, vilka ditills varit den största källan till kött. Öborna jagade därför snabbt slut på de sista landfåglarna.
På vintern, som är blåsig och endast 12 grader varm, hade de inte längre ved att elda med utan fick nöja sig med gräs, örter, blast från sockerrör och andra grödor.
De fick också ändra begravningsceremonier. Tidigare hade de använt träden som bränsle vid kremeringar, men nu fick de övergå till mumifiering och benbegravningar.
Totalt kan man konstatera att 21 trädarter försvunnit från Påskön. En del träd användes till att bygga kanoter med, från andra utnyttjades barken till att tillverka rep som användes till förflyttning av stenblocken. Barken från mullbärsträdet hamrade man till tapatyg. Av påsköpalmens sav jäste de vin eller kokade honung och socker. Nötterna ansågs vara en delikatesss och av bladen kunde de väva hustak, korgar, mattor och segel.
Mer än 90 procent av Påsköns befolkning dog ut som en följd av öns avskogning.
Påsköns stenhuvuden har kroppar
Att stenhuvudena på Påskön har kroppar har forskare och arkeologer känt till länge.
- Anledningen till att folk tror att statyerna endast är huvuden är att det finns cirka 150 statyer begravda upp till axlarna vid vulkanens sluttningar. Det är de vackraste, mest kända och fotograferade statyerna på hela Påskön, säger arkeologen Jo Anne Van Tillburg som i dag leder ett utgrävningsprojekt på ön.
Efter flera års utgrävningar har Jo Anne Van Tillburg och hennes team grävt fram kroppen på ett av Påsköns huvuden, och nu har man fått svar på hur kropparna ser ut. Utgrävningen visar att kropparna har stora tatueringar på ryggen och man har även funnit stora mängder med rött pigment som antas vara till för att måla de uthuggna tatueringarna med.
De har även funnit tusentals stenverktyg som använts vid framställan av Moai, stenhuvudena.
Det finns cirka tusen stenhuvuden på Påskön. En anledning till att man oftast bara ser deras huvuden är att de välts omkull under olika stamkrig på ön eller att de stått nedgrävda i en djup grop. Sedan har erosioner fyllt igen dem under åren.
Den vanligaste teorin runt syftet med dessa huvuden är att de representerar förfäder, hövdingar eller gudar och placerats i anslutning till stammarnas byar för att vaka över dem. De kan också ha placerats vid begravningsplatser eftersom kroppar kremerades vid dem.
Statyerna höggs ut vid stenbrottet Rano Raraku. De har sedan transporterats långa sträckor över ön till sin slutgiltiga plats. Hur de förflyttats vet man inte heller så mycket om, men man tror att de har "vickats" fram med hjälp av rep.