Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 30 oktober 2015
Lyriskt om utflöden
Ur
Wava Stürmer
Scriptums Förlag
Wava Stürmer har en lång författarbana bakom sig. För 60 år sedan kom hennes första diktsamling Bevingad vardag ut, och den titeln är som ett förebud om centrala teman i hennes diktning. Senast utkom samlingen Samtidigt år 2011.
Wava Stürmer. (Foto: Jonas Brunnström)
I höst ger Scriptum ut Ur, en diktsamling som Stürmer själv karakteriserar som "impressioner, tankar/efter år av människoblivande". Ur är inte bara titeln utan ett ledmotiv i dessa dikter: här möter både urskog och urflod människans ursprung - havet.
Hemstaden Jakobstad med dess närhet till havet har alltid stått i fokus i Stürmers skrivande. Men i Ur glimtar också mer exotiska platser fram, som Koromandelkusten och Matadi. Det faktum att Wava Stürmer föddes i Afrika kan spela in - som ett slags preverbala minnen.
Samlingen är uppbyggd i tre avdelningar: Det var vintrar/det kom vårar, Om världen/omvärlden och Ingen vet den hemliga vägen/där allting vänder. Den första avdelningen inleds med några förföriskt vackra snödikter, följda av somriga variationer på hetta. I den andra avdelningen lyfts blicken först mot stjärnhimlen för att sedan landa i några småstadsöden, ställda bredvid utblickar mot "omvärlden". Samlingens sista del är kortast och dikterna har där havsmotiv.
I Stürmers dikter genomströmmas de konkreta och sinnliga iakttagelserna av något större ogripbart och översinnligt - just den "bevingade vardagen". Dikterna kan rymma stjärnhimlens mirakler likaväl som barnets fötter i strandvattnet eller rävens förehavanden i lyan. En av dikterna slutar med orden "vara/stjärna och sandkorn" - ett motsatspar som är genomgående i många dikter.
Stürmers lyriska grepp upplever jag som kosmiskt, utan att det någonsin blir pompöst eller poserande. I en dikt erkänner hon också sin egen och människornas begränsning, för "vi ser långt och vida/vi vet ingenting". Överraskande metaforer för de skarpa syniakttagelserna finner Stürmer ofta, som när "jetplanet syr fast en spets/ på himlens blå lakan". Synen är oss välbekant, men jag har aldrig hört eller läst en träffsäkrare bild för fenomenet.
Minnenas närvaro i tillvaron kännetecknade dikterna i Samtidigt, och de är starkt verkande också i den aktuella samlingen. Ofta väcks läsarens egna minnen till liv och öppnar för reflexioner. Det finns en äkta generositet i Stürmers dikter, som i Ur ges en konkret form i de dikter som inleds med orden "någon borde få". Och "Vi behöver ett hemligt rum./Grenklykan i trädet/dit ingen hittar."
Det är väl så med god lyrik, att det till synes så enkla, sparsmakade öppnar vidgade dimensioner av medvetande och minne. Jag har lust att citera många dikter i sin helhet. Men jag lyfter fram denna, där tidsperspektivet på det vardagliga minnet förlänas en närmast mytisk dimension:
Denna svidande lycka att ha levat.
Ha dessa bilder att lyssna till. Levande bilder.
Havsvattnet genomskinligt.
Jag står med myggbitna solben
står helt stilla. Länge.
Gäddan som pilar mellan fötterna
stryker buken mot bottensanden.