Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 30 oktober 2015
Bakgrunden till Kyotoprotokollet
Klimatförändringarna och debatten om utsläppen kan ibland uppfattas som ett ganska nytt problem. Men varningarna om att växthusgaser påverkar klimatet är äldre än många kanske tror. Karl Gunnarsson går igenom utvecklingen från förhandlingarna i Kyoto 1997 och fram till i dag.
Den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius (1859-1927) hävdade under slutet på 1800-talet att koldioxidutsläppen från fabriker förändrar atmosfärens sammansättning av växthusgaser, vilket i sin tur kunde leda till temperaturhöjningar. Han var långt före sin tid.
Inte förrän i mitten av 1900-talet började Arrhenius teorier uppmärksammas internationellt och under det internationella geofysiska året 1957 skapades en grund för ett internationellt forskningsnätverk. Nätverket var till för att utveckla forskning för att skaffa kunskap om planetens processer och hur dessa påverkades av människan.
En stadig ökning av koldioxidhalten i atmosfären kunde observeras och efter några år blev även eventuella klimatförändringar dokumenterade vetenskapligt. På 1970-talet togs klimatförändringarna upp i FN i en rapport från generalsekretariatet som nämnde den "katastrofala värmande effekten".
Den första internationella klimatkonferensen hölls 1979 och för att forskningen om ämnet skulle fortsätta grundades "World Climate Research Programme". På 1980-talet började miljöfrågor få större uppmärksamhet både i allmänna och politiska debatterna. År 1988 grundades IPCC, International Panel of Climate Change under FN:s miljöprogram UNEP och Världsmeteorologiska organisationen WMO.
Ökning av växthusgasers
Atmosfärens sammansättning har förändrats och en ökning av koldioxid, metan, ozon och andra naturligt förekommande växthusgaser har ägt rum. IPCC:s första rapport kom 1990 och i den konstaterades att ökade koncentrationer av växthusgaser i atmosfären. Dessa hade tillkommit genom processer som skapats av människan, skulle komma att leda till temperaturhöjningar med klimatförändringar. Förhandlingarna för en konvention påbörjades. Största delen av växthusgasutsläppen ansvarade OECD-länderna, dåvarande Sovjetunionen och Öst- och Centraleuropa för, och de länderna förväntades agera mot problemet.
Förhandlingarna om en global konvention om klimatförändring inleddes 1991. Året därpå undertecknades FN:s ramkonvention om klimatförändring av nästan 150 länder, men klimatkonventionen kom inte att innehålla några kvantitativa begränsningar eller tidsramar för enskilda länder. I-länderna åtog sig att upprätta nationella metoder för att minska utsläppen av växthusgaser.
Den andra rapporten från IPCC publicerades 1995 och innehöll slutsatserna att koncentrationen av växthusgaser fortsatte att öka - i likhet med den globala medeltemperaturen. Vid ett möte i Berlin 1995 sattes en grupp ihop för att ta fram ett protokoll för hur utsläppsminskningarna skulle förhålla sig till ett bindade avtal.
Bindande åtaganden
I den japanska staden Kyoto skapades under COP3-mötet i december 1997 det så kallade Kyotoprotokollet, vilket var ett beslut om att upprätta ett protokoll i klimatkonventionen. Detta skulle innehålla bindande åtaganden från framför allt I-länderna om att minska utsläppen av växthusgaser under perioden 2008-2012.
Protokollets grundtanke är att parterna individuellt eller gemensamt ska se till att utsläppen av växthusgaserna - koldioxid, metan, dikväveoxid, ofullständigt halogenerade fluorkarboner, fluorkarboner och svavelhexafluorid - minskar med minst 5,2 procent under perioden 2008 till 2012. Jämförelsen sker utifrån 1990 års nivå. Var och en av parterna ska uppnå sina åtaganden med de metoder som passar bäst för landets förutsättningar.
Svante Arrhenius. (Foto: Photogravure Meisenbach Riffarth & Co. Leipzig)
Tre mekanismer
I Kyotoprotokollet finns tre mekanismer för att underlätta anpassningen:
1. Handel med utsläppsrättigheter (International Emissions Trading, IET). Alla Annex 1-länder (de länder som har bindande åtaganden) i systemet har en viss tillåten utsläppsnivå över en tidsperiod. Dessa utsläpp går att handla med. Om ett Annex 1-land vill släppa ut mer växthusgaser än vad som tillåts går det att köpa utsläppsrättigheter från ett annat Annex 1-land. Annex 1-länderna kan även handla utsläppsrätter med varandra under de två andra mekanismerna, vars namn är "Gemensamt genomförande" och "Ren utveckling".
2. Gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI). Annex 1-länderna kan genomföra ett projekt som minskar utsläppen eller ökar upptaget av kol (till exempel genom skogsplantering) i ett annat Annex 1-land. Därefter kan de tillgodoräkna sig effekten av detta.
3. Ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM). Annex 1-länderna kan genomföra och tillgodoräkna sig effekten av ett projekt som minskar utsläppen eller ökar upptaget av kol i ett land som inte tillhör Annex 1-länderna (länder utan egna åtaganden). Projektet ska samtidigt bidra till en hållbar utveckling i det land där det genomförs. Under första åtagandeperioden (fram till 2012) fick Annex 1-länderna bara använda sig av CDM, vilket motsvarar en procent av utsläppen 1990.
Ett undantag är utsläppsminskningar som sker genom utbyggd kärnkraft. De får inte tillgodoräknas i mekanismerna.
År 2001 meddelade USA:s dåvarande president George Bush att USA inte tänkte fullfölja protokollet. Blicken vändes då mot Ryssland med förhoppning att de skulle ratificera protokollet så att det kunde träda i kraft.
Under världstoppmötet i Johannesburg 2002 meddelade Vladimir Putin att Ryssland skulle ratificera avtalet, dock utan att ange datum. Men i slutet av 2004 skrevs protokollet trots allt under och började gälla den 16 februari 2005.