Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 23 oktober 2015
Västsahara: 40 års ockupation
Med ett stort säkerhetspådrag och en nästan fullsatt andrakammare inleds seminariet om Västsahara. Debatten som rasat den senaste tiden har naturligtvis gjort sitt. Marocko hotar att bojkotta svenska företag på grund av den svenska linjen i konflikten, att erkänna landets suveränitet, som Sveriges utrikesminister Margot Wallström just nu säger sig "se över". Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lyft frågan i Riksdagen. En räcka organisationer med Emmaus Stockholm i spetsen hade bjudit in till riksdagsseminariet "Vägen framåt för Västsahara".
Ett stort seminarium om Västsahara på Riksdagshuset arrangerades av bland annat Emmaus.
Konflikten om Afrikas sista koloni är en av världens mest långvariga. Lejonparten av den forna kolonin Spanska Sahara ockuperas av Marocko sedan 40 år. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario har utropat samma område till en självständig stat. FN har försökt få till stånd en folkomröstning om territoriets framtida status.
Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, inleder och nämner den engelske filosofen Thomas Hobbes begrepp "samhällskontraktet", i vilket en viktig princip är att staten inte får använda våld mot sina medborgare.
- Omvärlden har gått från icke-inblandning till indifferens. Många övergrepp sker bakom suveränitetens slöja. Sverige har gjort tvärtom, underkände fiskeavtalet och fick så med sig många andra EU-länder, säger Orback.
Enligt internationell rätt får Västsaharas naturresurser endast nyttjas om det överensstämmer med befolkningens önskan och intresse. Men det västsahariska folket har ingen talan i frågan. Trots det finns planer hos vissa EU-länder att överföra europeiska skattebetalares pengar till den marockanska regeringen för att få tillgång till Västsaharas mycket fiskerika vatten. Av den anledningen stoppade Europaparlamentet EU-fisket i Västsahara 2011.
- Vi blir fråntagna våra ekologiska och ekonomiska rättigheter, vi får ingen del i utförsäljningar eller avtal som Marocko fattar med andra länder. Det är en ren naturresursstöld, hävdar Aminatou Haidar.
Aminatou Haidar är en västsaharisk människorättsaktivist, flerfaldigt prisbelönt och känd för sin kamp för Västsaharas självständighet. 2008 nominerades hon till Nobels fredspris. I fyra år var hon försvunnen, hemligen fängslad tillsammans med flera andra västsaharier. Förutom att ha fängslats flera gånger, har hon torterats och blivit nedslagen på öppen gata.
- Trots att vi sökt samarbeta med den marockanska staten så undergrävs ständigt våra grundläggande rättigheter. Jag är för självständighet, det säger jag med hög röst, för det är vår mänskliga rättighet!
2009 riktades omvärldens blickar mot henne och ockupationen då hon utvisades till Spanien och blev kvar på Lanzarotes flygplats en hel månad innan hon åter tilläts återvända. Aminatou Haidar glädjs över att så många kommit till seminariet för att uppmärksamma frågan. Hon menar att Sverige tagit täten i EU för ett erkännande, liksom i fallet Palestina. Hon identifierar två faser i befrielsekampen. Fas ett: de tre första decennierna under Marockos kung Hassan II 1961-1999.
- Vi blev bombade med fosfor, levande begravda, slängda ut ur helikoptrar. Alla dessa brott begicks under Hassan II och gällde alla samhällsskikt.
Fas två skedde under Muhammed VI, från 1999 till dags dato, då västsaharier hoppades det skulle bli bättre med tanke på hans ungdom. Men även om de värsta övergreppen minskat i grymhet så har de ökat i omfattning. Aminatou Haidar tackar det marockanska partiet PDAM för deras stöd i kampen.
- Mitt folk är i en kamp för att få sina rättigheter tillgodosedda. Västsaharas domstol är ställd under den marockanska kungen och tar direkta order från Rabat.
Vid dessa ord blir det högljutt. Några marockaner lämnar salen i protest och vi tillåts inte längre gå fram till podiet för att ta bilder. Det ges inte heller något utrymme för publikfrågor.
När Spanien lämnade Västsahara 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på territoriet. Båda grannländerna hävdade att Västsahara var en del av deras land före Spaniens kolonisering. Marocko gick in med styrkor och ockuperade huvudstaden al-Ayun. Den internationella domstolen i Haag avvisade kraven. Mauretanien lämnade sitt krav, men Marocko fortsatte sin ockupation. FN och domstolen i Haag krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan. Det ignorerades av den marockanska regeringen. I stället har Marocko gjort något som minner om bosättningspolitiken i Palestina. Vid "den gröna marschen" bosatte sig 350000 civila marockaner på Västsahara, en operation som av det internationella samfundet sågs som en upptrappning av ockupationen.
Rabab Amidane har fått politisk asyl i Sverige och norska studentrörelsens fredspris. Tillsammans med Emmaus Stockholm kämpar hon i dag för ett fritt Västsahara.
- När jag växte upp var det svårt att få reda på mitt ursprung, min kultur, mitt folk på grund av att alla offentliga personer omkring mig var marockaner, oftast rasistiska. Internet ändrade på det och vi kunde ta reda på mer om vårt lands historia.
Huvudtorget Jemaa el Fna i Marrakech är ett attraktivt turistmål. Gnawamusik, ormtjusare, basarutbud, spågummor, matstånd, magdansare och en doft av kryddor och rökelse fyller torget. Vad turisterna inte känner till är att därunder finns en polisstation med celler där de som protesterar mot ockupationen torteras. I en av dessa blev Rabab Amidane pryglad.
- Jag blev chockad över att se hur marockansk press ljuger om Västsahara, bland annat kallas vi för "separatister" trots att vi aldrig varit en del av Marocko.
2006 studerade hon engelska vid universitetet i Marrakech. Tillsammans med 30 andra västsahariska studenter demonstrerade hon för sitt lands frihet. En farbror är försvunnen, en bror sitter fängslad sedan fem år. Till och med i Sverige har hon förföljts av marockanska ambassaden. Den skickar hotfulla brev och personer som skuggar henne. Därför tvingas hon numera leva med skyddad identitet.
- Tack vare internationell uppmärksamhet och support kan inte myndigheterna göra vad de vill, men ni kan ju föreställa er vad en person som inte åtnjuter detta skydd går igenom!
Den sista västsahariska talaren, Senia Bachir Abderahman, har aldrig sett sitt hemland. Hon har vuxit upp i ett flyktingläger mitt i Sahara känt som "djävulens trädgård", där sandstormar är frekventa och intensiva, där temperaturen kan stiga till 50 grader dagtid och minusgrader nattetid. Dakhla är ett läger i den algeriska öknen dit 30 000 västsahariska flyktingar tvingats i 40 år nu. Lägret är helt beroende av humanitär hjälp. Leksaker, kläder, till och med mat kommer från mestadels Sverige och Emmaus.
- Vi blir jätteexalterade över att få sardinburkar från Sverige, medan ironiskt nog kusten av vårt land svämmar över av fisk.
Det enda Senia Bachir Abderahman känner till om sitt moderland är vad hennes numera blinda mormor har berättat för henne.