Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 23 oktober 2015
Välskriven biografi om en exil
Stefan Zweig vid världens ände
George Prochnik
Atlantis
Det är svårt att läsa George Prochniks nya bok utan att tänka på den senaste tidens nyheter om flyktingsituationen. Zweig föddes och verkade i Wien, som då var medelpunkt i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Där var han i många år bestsellerförfattare innan nazisternas maktövertagande tvingade honom att gå i exil, tillsammans med många andra av de judar som kunde (och hade insikten om varthän det barkade).
I dagens Ungern stänger president Viktor Orbán gränserna för att, som han säger, skydda Nordeuropa från islamisering. Med det menar han flyktingar från i första hand Syrien. Orbán, och andra som tänker som han (och de är tyvärr alldeles för många), är väl medvetna om att öppen rasism inte längre går an att vädra i det offentliga. Därför vinnlägger de sig om att precisera sina yttranden, måna om att framstå som välinformerade snarare än fördomsfulla. De hänvisar till värdländernas bristande resurser. De pekar på alternativa värdländer dit de anser att flyktingarna hellre borde bege sig. De föreslår att man hellre bör "hjälpa på plats". De misstänkliggör flyktingarna på den ena grunden efter den andra. "Visst ska man hjälpa flyktingar, men just dessa ..."
I själva verket blandar sådana uttalanden bort korten. Vart en flykting än ställer sin kosa finns det alltid en plats varifrån vederbörande är utestängd, nämligen sitt hemland. Ingen väljer att vara flykting, detta vara har redan någon annan bestämt åt en, och bestäms på nytt varje gång man söker asyl i en främmande värld med ett främmande språk. Själva begreppet suddar ut det individuella, och föser ihop flyktingen med andra som lever under samma villkor.
I Prochniks bok om Zweig i exil ligger stort fokus på hur Zweig - och andra författare - hade det i exilen. Många återuppfann sig själva, startade om sitt skrivande på ett nytt språk, började från början. För andra gick inte det. Till dessa hörde Stefan Zweig. Trots att hans framgångar i hemlandet inte var mindre än på andra håll i världen kände han sig som kosmopolit, som europé.
Som jude hade han aldrig riktigt känt sig assimilerad i det antisemitiska Wien, för övrigt en neurotisk plats, genomsyrad av tillknäppthet, dubbelmoral och alla därav följande spänningar, men som trots (eller tack vare) detta alstrade en litteratur som världen knappast sett maken till - Wittgenstein, Freud, Kraus och Musil för att bara nämna några stora namn.
Hans förmögenhet - stor från födseln och förökad genom hans litterära framgångar - skapade ytterligare distans till omvärlden, och ledde till inskränkningar i hans perspektiv för vilka andra författare kritiserade honom.
Prochniks bok är inget helgonporträtt. På många sätt var Zweig en överklassnobb. Därtill hade han sitt ännu långt efter Anschluss naiva bildningspatos. Om en av sina karaktärer, den liksom Zweig judiske Leo Fischel, skrev han att han "hade bildningen som lugnande medel. Detta var en känsla som var grundläggande för civilisationen."
Även Zweig tänkte sig Europa som en bildningens fyrbåk som skulle bota de populistiska febersvallningarna. Denna ståndpunkt höll han för övrigt fast vid under den del av sin exil som tillbringades i Nordamerika, där han förfasade sig över att samlandet av fragmentariska frågesportskunskaper ersatt bildningens mödosamma insamlande av reflekterade insikter till ett sammanhängande helt. Inte förrän i Brasilien, där han och hans hustru ändade sina liv för egen hand, resignerar han inför att världsläget förändrats. Möjligen var det det som slutgiltigt släckte hans livsgnista.
Prochniks bok handlar om mycket mer och många fler än bara Zweig. Här får läsaren veta mycket om Wien före, under och mellan krigen, och det faktum att författarens egna föräldrar flydde därifrån gör att miljöerna färgas och blir levande. Han företar sig egna resor till anhalterna på Zweigs flyktväg, och går till arkiven där konkreta siffror, inte sällan obehagliga sådana, visas (starka rasistiska strömningar i the land of the free såg till att så få undantag i lagstiftningen om flyktingmottagning som möjligt skulle tillåtas). Många andra samtida författare konsulteras beträffande sina åsikter om epoken, ja, till och med Hitler får komma till tals. Prochnik har även intervjuat efterlevande, däribland Eva Altmann, brorsdotter till Zweigs hustru Lotte som bodde tillsammans med dem i England och USA.
Mötet med henne är, vid sidan av den självuppoffrande fasterns eget öde, ett av de oförglömligaste avsnitten i boken. Helhjärtat engagerad i den nutida flyktingsituationen i världen möter hon Prochniks intresse för hennes förflutna med närmast indignerat ointresse. "Återigen slog Eva bort - ville inte höra talas om - tanken att det skulle ligga något speciellt i hennes egna erfarenheter eller i Stefans och Lottes. Allt hade skett många gånger. Och det sker nu, i detta ögonblick, inskärpte hon."
George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände är en fängslande och välskriven bok, som behandlar delar av Europas mörkaste historia ur många aspekter, och dessutom återför ett lite för bortglömt författarskap i ljuset. En viktig bok, kanske höstens viktigaste, för den som vill förstå vår kontinents historia ur ett framstående livsödes synvinkel, en historia som på många sätt inte velat ta slut.