Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 23 oktober 2015
Måla in sig i ett hörn
Rubriken Måla in sig i ett hörn är en metafor för att obetänksamt försätta sig i en hopplös eller eventuellt fatal situation utan någon självklar väg ut. Jag har valt den för att sammanfatta min syn på det marknadsekonomiska system som mänskligheten skapat som potemkinkuliss - en målad kuliss som döljer ett träskland - för att beskriva hur vi skapar maximal välfärd.
Leif Bratt. (Foto: Johan Bratt)
Vi människor sägs i modellen vara rationella beslutsfattare som vid varje val optimerar vårt eget utfall, vilket samtidigt sägs vara till gagn för hela kollektivet; teorin om människan som "economic man". En berättigad fråga är varför vi då råkar in i lågkonjunkturer eller svåra finansiella samhällskriser?
Olika ekonomiska profeter har över tid förklarat vad som är klokskap när det gäller att hålla det ekonomiska systemet i balans. Adam Smiths tanke var att vi kunde överlämna detta till en "osynlig hand" som, ständigt närvarande, ledde oss in på den rätta vägen. Fast rådet handlar nog egentligen bara om att handla lokalt.
Begreppet finns på ett ställe i hans mycket inflytelserika bok Nationernas välstånd (An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations) som kom ut 1776. Den hade då rubriken Begränsningar på import från främmande länder av sådana varor som kan produceras hemmavid. Senare förkunnare av den rätta läran har förklarat att människor kan, vid varje givet konsumtions- tillfälle, räkna ut marginalnyttan och på så sätt skapa största möjliga välfärd.
En viss tillnyktring inträdde efter depressionen på 1930-talet då John Maynard Keynes förkunnade att marknaden behövde vägledning från staten. Den enskilda människan var inte tillräcklig för att på egen hand hålla marknadsskutan på rätt köl, menade han. Därför skulle Staten gå in med finans- och penningpolitiska åtgärder för att likt en lots få samhället i hamn, igen.
Men säg den erfarenhet som är bestående. När vi sen efter kriget upplevde en enastående ekonomisk boom och det kommunistiska systemet med planekonomi kollapsade, då fick marknadsivrarna ny näring. Neoliberalerna med Milton Friedman i spetsen förklarade att både boomen och kollapsen berodde på den fria marknadens överlägsna kraft. Ju mindre staten la sig i, desto rikare skulle vi bli.
Vår egen Carl Bildt (M) myntade uttrycket "Den enda vägens politik". Han var i gott sällskap med Margret Thatcher som valde att säga "There is No Alternative" (TINA) för att beskriva den kapitalistiska marknadsekonomins ymnighetshorn som en ständig källa till en allt mer välmående värld.
Nu när detta inte längre tycks fungera har Keynes fått en viss renässans. Nu sänker vi både räntor och inkomstskatter för att öka konsumtionen. Fast i dag är världen till stora delar redan ekonomiskt avreglerad. Frihandel är ett honnörsord. När den nationella Staten nu går in med stimulansåtgärder för att hålla de inhemska ekonomiska hjulen igång, sjunker inte arbetslösheten och bruttonationalprodukten står och stampar.
Vi köper allt mer importerat. Sverige som industrination är ett minne blott. En biverkan av denna medicin är att det offentliga blir allt mindre och därmed den generella välfärden. Om man då tror på teorin om avtagande marginalnytta måste detta vara fel väg att gå.
Min övertygelse är att nästa profet - med hållbarhet istället för materialism i tankarna - kommer att predika arbetstidsförkortningens och gröna investeringars gospel.