Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 23 oktober 2015
Konsten att behandla utsatta pojkar
Börje Svensson är en mycket erfaren psykoterapeut som i 25 år arbetat med barn som utsatts för sexuella övergrepp. Här berättar han om sina erfarenheter från Rädda Barnens framgångsrika pojkmottagning. Bara en tiondel av alla offer blir senare förövare, men det kan inträffa och då måste psykoterapeuten ligga steget före.
Börje Svensson. (Foto: Idha Lindhag)
Rädda Barnen startade 1990 sin pojkmottagning. De hade uppmärksammat att utsatta pojkars problematik på väsentliga punkter skilde sig från flickors. Barnpsykiatrin hade svårigheter med att hjälpa dem och därför fanns ett behov av en terapeutisk verksamhet riktad direkt för pojkar som varit utsatta för sexuella övergrepp.
Börje Svensson var med från första dagen. Han hade själv arbetat inom barnpsykiatrin, det som idag heter BUP, och beskriver det som "en fantastisk start".
På 1980-talet hade det funnits en stor och periodvis inflammerad incestdebatt i Sverige. Feminister och sexualforskare hade gemensamt riktat strålkastarna mot ett område som visserligen funnits med i många psykoterapeuters arbete, men knappast varit föremål för en offentlig diskussion, varken i media eller bland allmänheten. Detta fick en plogeffekt och plötsligt började barn och ungdomar berätta.
Den utlösande faktorn var att Rädda Barnens dåvarande chef åkte på en studieresa till Brasilien. Hon uppmärksammades på att många pojkar, inte minst inom slumområdena, hade svåra erfarenheter av övergrepp. Det fanns ingenstans där de kunde bearbeta sina erfarenheter, påpekade hennes värdar. Men inte heller i Sverige gavs det några sådana möjligheter och därför blev hon intresserad av att starta en egen verksamhet.
- Till skillnad från barnpsykiatrin hade Rädda Barnen tillgång till en medieapparat. Detta var en pionjärverksamhet. Men organisationen kunde få ut sitt budskap och mottagandet blev väldigt gott, säger Börje Svensson.
"Våra pojkar var snarare inåtvända och avskärmade. Skadade på så sätt att de hade svårt att lita på omvärlden". Barnen på bilderna har ingen koppling till texten. (Foto: A Yee / CC-BY 2.0)
Tabubelagt ämne
De flesta pojkar kom till mottagningen med sina mammor: som regel var mamma den de först berättade för. Ämnet var tabubelagt och pojkarna hade starka skamkänslor, de hade därför sällan någon annan att vända sig till. Men inte ens för sin mor berättade de utan allvarlig övertalning. Börje Svensson och kollegan Anders Nyman fick också vara uppmärksamma på att vissa anmälningar främst var att betrakta som inlagor i vårdnadstvister.
Barnpsykiatrins specialistavdelning i Stockholm hade under flera år bara behandlat en enda pojke. Samma mönster finns internationellt: samhället har generellt haft svårt att se män och pojkar som offer, och utsatta pojkar har sällan erbjudits psykoterapeutisk behandling.
De skickades därför genast över till Rädda Barnen, men kompetensen fanns inte riktigt från början. I England, USA och Nederländerna hade man hunnit längre än i Sverige. Därför tog de in holländska konsulter.
Börje Svensson är utbildad socionom och i dag 74 år. Han är fortfarande verksam som psykiatrikonsult och författare. Vi träffar honom på ett kafé på Södermalm en regnruggig oktoberkväll. Han har just kommit körande från ett behandlingshem i Tystberga nära Nyköping där han arbetar två dagar i veckan. Nästa dag ska han till Jönköping för att leda ett seminarium för landstinget.
- Den grundläggande fråga vi började med var vilka specifika skador ett sexuellt utnyttjat barn får? Så småningom hittade vi en länk med gemensamma teman och utifrån allt detta utvecklade vi BUSA-modellen, förklarar Börje Svensson.
BUSA-modellen
Bokstaven B stod för att Berätta i detalj. Många hade skärmat av helt; det som hänt var ju en hemlighet och skulle förbli så. Men på pojkmottagningen gällde det motsatta: alla aspekter av ett övergrepp skulle lyftas fram och bearbetas, med målet att komma över rädslan och skammen.
Bokstaven U stod för att Uttrycka känslor. Pojkarnas känslor var förvirrade. De hade svårigheter att förstå vad de upplevde och kunde inte skilja ut begrepp.
Bokstaven S stod för att Säga ifrån. Utsatta pojkar var ofta gränsöverskridande, både fysiskt och psykiskt. De hade förvirrade begrepp om normala umgängesformer: vad var en vänskaplig gest och vad var ett sexuellt närmande? Under behandlingen fick de lära sig att själva sätta gränser och förstå varför.
Bokstaven A stod för att Acceptera. Pojkarna anklagade som regel sig själva och trodde att de på något sätt varit delaktiga i det som skett. De var också oroliga över att de "egentligen" skulle vara homosexuella. Om det kom ut i skolan fanns en risk att killarna blev klassade som "bögar" och angripna av det skälet. Men genom att acceptera vad som skett och bli fria från skuld och självanklagelser kunde de gå vidare.
- Tyvärr kom sällan de värst utsatta barnen till mottagningen. Barn där det funnits kriminella föräldrar och droger, killar som senare utvecklades till gängvärstingar; de hade ingen som övertalade dem att söka sig till oss, menar Börje Svensson.
- Våra pojkar var snarare inåtvända och avskärmade. Skadade på så sätt att de hade svårt att lita på omvärlden, förklarar han.
Börje Svensson är författare och medförfattare till flera böcker, bland annat Pojkmottagningen och 101 pojkar.
Blir utsatta i hemmet
I boken 101 pojkar, en studie om sexuella övergrepp (Rädda Barnens förlag) beskriver Börje Svensson de olika sammanhang där övergreppen skett. Pojkar i åldersgruppen 7-12 år hade som regel blivit utsatta av någon som inte bott i deras hem.
Omkring en tredjedel hade i denna undersökning blivit sexuellt utnyttjade av professionella; personal inom olika vårdyrken. Fritidsledare, präster, socialarbetare, kontaktpersoner, idrottsledare. I den näst största gruppen hade förövaren varit en okänd person, medan ungefär lika många hade varit släktingar eller vänner till familjen. Sen fanns också en stor grupp som utgjordes av äldre killar i grannskapet.
- Här skiljer sig pojkars erfarenheter väsentligt från flickors. Pojkar har traditionellt haft större frihet, men också varit utsatta för större risker. Om en pojke vill sova över hos en annan pojke går föräldrarna automatiskt med på detta, medan de är betydligt noggrannare när det gäller flickor, säger Börje Svensson.
Blir inte själva förövare
Anglosaxisk film och TV har länge odlat en föreställning om att utsatta pojkar självklart blir förövare i nästa led. Men det finns inga uppenbara sådana samband.
Pojkmottagningen hade inga ekonomiska möjligheter att göra uppföljningar eller efteranalyser. Därför får man här gå på siffror från England, där man i en stor undersökning uppskattat att bara omkring tio procent av de utsatta själva blivit förövare. Psykoterapeuternas uppgift var bland annat att förebygga en sådan utveckling.
- Om vi träffade en pojke som varit både utsatt och själv förövare, då betraktade vi honom i första hand som förövare och utgick från detta i behandlingen, säger Börje Svensson.
Vad gäller barn under sju år var förövaren nästan alltid en familjemedlem. Omkring hälften var biologiska pappor och omkring en fjärdedel biologiska mammor. En annan grupp var syskon, medan styvpappor bara utgjorde en mindre del. Uppgifterna är hämtade från Anders Nyman och Börje Svenssons bok Pojkmottagningen (Rädda Barnens förlag).
- Av de biologiska pappor som utsatt sina söner för incest hade omkring en fjärdedel själva blivit sexuellt utnyttjade. Bland mammorna var det i stort sett alla, meddelar Börje Svensson med en hörbar suck.
Vad gäller barn under sju år var förövaren nästan alltid en familjemedlem. (Foto: Yi Chen / CC-BY 2.0)
Svartsjuka mot barnet
När det gäller incesthandlingar av fäder gentemot söner har det ofta förekommit även andra typer av våld. Börje Svensson förklarar det med svartsjuka. Män med en dåligt strukturerad identitet kan drabbas av en häftig svartsjuka gentemot det lilla barnet som tar mammans kärlek, tid och intresse. Sådana känslor kan alla pappor och blivande pappor drabbas av, men de allra flesta accepterar situationen. I vissa fall blir det inte så.
Men han påpekar också att barn har en förmåga att bära på två olika inre bilder av samma förälder. Den onda pappan och den goda pappan kan existera bredvid varandra.
Två barn, en bror och en syster, hade båda blivit utsatta för övergrepp av sin biologiske pappa. De fick därför inte träffa honom mer. Men pappan hade också haft en rad goda egenskaper; han hade lekt med sina barn, gjort roliga utflykter, berättat sagor och på många sätt varit omtänksam.
När barnen var ensamma tog de fram foton av pappan, som de visste förvarades i en bokhylla. De satte sig med bilderna och pratade ingående om honom och kunde på det sättet bearbeta sin saknad. Så fort en vuxen kom stoppade de genast tillbaka fotoalbumet och vägrade diskutera ämnet. Omvärlden kunde inte förstå deras perspektiv.
Inget socialgruppsmönster
Är pojkar till ensamstående mammor mer utsatta? Nej, svarar Börje Svensson, det finns inget sådant generellt mönster. De pojkarna kan ha andra manliga kontakter och förebilder än sin biologiska pappa.
Inte heller finns något uppenbart socialgruppsmönster. Pojkar från mer förmögna hem har ofta lärt sig att uppehålla en fasad, men övergreppen finns där i ungefär samma utsträckning som i andra hem. Men klart är att pojkar som har en längtan efter en fadersfigur är lättare att utnyttja.
Börje Svensson pratar också om den snöbollseffekt som uppstod när höjdhopparna Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro, plus flera andra kända idrottspersonligheter, för ett par år sedan gick ut offentligt och berättade om övergrepp de utsatts för. Detta satte fingret på förhållanden inom idrottsrörelsen - som ibland i tysthet sanktioneras ovanifrån.
- De flesta pojkar är mycket rädda för att berätta om att något hänt med en tränare eller en äldre kille. De vet att detta kommer att bestraffas. De får kanske inte spela med sitt lag längre, de kan till och med uteslutas ur sin klubb.