500 år av förtryck och diskriminering

Romer är en av Sveriges officiella minoriteter. Romerna har traditionellt varit ett resandefolk, och deras historia i Sverige är kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering. Rikard Rehnbergh har tittat på 500 års romsk närvaro i Sverige.

Diana Nyman, ordförande i romska rådet i Göteborg, var inbjuden av dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag (FP) för att tala om regeringens vitbok över diskriminering och övergrepp mot romer. Hon nekades att äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm: Diskriminering, fastslog diskrimineringsombudsmannen. (Foto: Maja Kristin Nylander)

Två dagar före Valborgsmässoafton 1543 jagas en grupp romer ut ur Sverige. Västerås befallningsman Rasmuss Klott har skrivit till Gustav Vasa i ärendet. Den senare ska ha beordrat "tattarhopen ut ur landet". År 1576 skickar Gustav Vasas efterträdare Johan III en skrivelse till Norrlands fogdar i samma ärende.

Året efter står det i diariet att om "tatterne" försöker komma innanför Svea rikes gränser ska de hängas utan nåd. Under hela 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i Sverige, och vid Riksdagen år 1617 beslutades att alla "tattare och zigenare" skulle fördrivas ur landet.

Så inleds en 500 år lång historia av förtryck, diskriminering, övergrepp och folkmord. Steget är inte så långt till Skånepolisens register över romer, som uppdagades år 2013. Registrets omfattning och detaljrikedom ger bilden av ett antiziganistiskt projekt och ännu en etnisk profilering. Trots att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden riktade allvarlig kritik mot Skånepolisen; trots att regeringens tjocka vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet, Den mörka och okända historien, presenterades i mars 2014; och trots att Kommissionen mot antiziganism tillsattes snart därefter, har ingen hållits ansvarig för den kanske största polisiära skandalen sedan Dackefejden. Ärendet måste tydligen gå till Europadomstolen för att skulden ska kunna klargöras.

De 500 år som romer befunnit sig i Sverige är en lång räcka av systematiska övergrepp. Än har de förbjudits att jobba, än att gå sysslolösa; än har de hindrats från att bosätta sig, än att lösdriva; än har de tvingats till skolgång, än blivit avvisade, portade eller utsparkade från skolan; än har de förnekats läkarvård, än tvingats till kränkande registering, skallmätning, undersökning; i vissa fall sterilisering och lobotomering;.

- Det är svårt att gå in genom den dörr som är stängd, säger Diana Nyman, ordförande för romska rådet i Göteborg och med i kommissionen mot antiziganism, under ett panelsamtal på ABF angående svenska myndigheters ständiga dubbelhet.

Arkeologiska utgrävningar av en före detta romsk boplats i Flatens naturreservat i södra Stockholm. Efter idogt sökande finner artikelförfattaren en plätt om en gånger fem meter. (Foto: Rikard Rehnbergh)

Under begreppet Romsk höst har flera statliga institutioner i Stockholm belyst situationen. ABF och Dramaten har haft en föreläsningsserie i romafrågor. På Forum för levande historia och Moderna museet finns två nya utställningar om romer i Sverige och världen.

I Flatens naturreservat i södra Stockholm har under sommaren pågått arkeologiska utgrävningar av en före detta romsk boplats, där bland andra Katarina och Rosa Taikon bodde som barn. Jag tar cykeln till Flaten; det råder brittsommar; soligt och vindstilla. Jag har koordinaterna i huvudet - 59°15'46.6''N 18°08'49.2''E - men ingen GPS. Det här är dock känd mark för mig. Jag minns ett läger vid mina badutflykter i ungdomen. Människor utanför systemet hade tagit över romernas boplats.

Vid ankomsten syns emellertid inga spår efter utgrävningar. Jag hoppar på cykeln igen, frågar runt och kommer så småningom till Flatens camping. Inte heller här känner de till något. Jag cyklar tillbaka. Efter idogt sökande finner jag en plätt om en gånger fem meter som måste varit uppgrävd. Det går ett spår runtom, och mossan ser ut att vara pålagd i efterhand. Jag känner mig som en kriminaltekniker på en brottsplats.

Trots att jag inte hittar några markeringar om att Riksantikvarieämbetet varit här - en informationsskylt vore på sin plats - hittar jag en gammal rostig motordel, en vevaxel ser det ut som. Jag hoppas den tillhörde ett fordon som transporterade husvagnarna.Vid hemkomsten mejlar jag Lotta Fernstål vid Historiska museet. Dessvärre vill varken hon eller Riksantikvarieämbetet uppge fynd, slutsats eller orsak till utgrävningarna.

På den senares hemsida läser jag: "Svenska romers lägerplatser utgör en närmast okänd del av kulturlandskapet. Trots att denna del av Sveriges historia inte ligger mer än 50 år bakåt i tiden är den förhållandevis lite känd. Inom projektet I stadens utkant - svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet undersöks en svensk-romsk lägerplats för första gången."

Blott ett stenkast från Flaten: Sent på eftermiddagen den 22 september i år attackeras ett tältläger i Skarpnäck. Ett tiotal EU-medborgare får sina tält sönderskurna och nedbrända. Under natten kan de tillfälligt bo i kyrkan. Minst tre är romer, bland andra Maria och hennes son Celin, som är välkända för alla Skarpnäcksbor. Det dunkla förflutna gör sig hela tiden påmint.

Romska grupper har med någorlunda kontinuitet kommit från andra delar av Europa. Med sig har de haft olika språk, kultur, identitet, utbildning, till och med religion. De flesta svenska romer är medlemmar i Pingstkyrkan, andra är muslimer, hinduer eller buddister, ytterligare andra är ateister, agnostiker och anarkister. Som folk är mest. Det gör romerna till en grupp med en stor mångfald, men endast en vag etnisk grundval. Språket romanés/romani talas av 14-17 miljoner i Europa. Vedertaget är att beskriva gruppen efter den period invandringen skedde. Därmed finns fem huvudsakliga grupper: resande, svenska, finska, utomnordiska och nyanlända romer.

Sofia Z-4515 är en grafisk roman om romer under Förintelsen. Sofia Taikon var bara åtta år när hon fördes till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Fångnumret Z-4515 tatuerades på hennes arm. Klicka på bilden för att förstora. (Illustration: Gunilla Lundgren)

Icke desto mindre är den gemensamma erfarenheten en tillvaro präglad av lagar och påbud som dödat eller tvingat dem ut ur landet, inskränkt deras rörelsefrihet, försörjningsmöjligheter och rättigheter. Alltsedan greve och grevinna Antonius ankomst till Stockholms stad den 29 september 1512 - den första kända uppgiften - har det gjorts allvarliga försök att decimera den romska befolkningen genom utvisningar, avrättningar, tvångssteriliseringar och -omhändertagande av barn.

Utmärkande för Sveriges hållning i romska frågor är den så kallade neutralitetspolitiken. Mellan 1914 och 1954 - medan två världskrig rasade i Europa - rådde inreseförbud för romer. Det innebär att Sverige 1943 stoppade norska romer vid gränsen, barnfamiljer som sedermera deporterades till och avrättades i "Zigenarlägret" Auschwitz-Birkenau. Samma år den 31 maj går polismyndigheten in i romska läger över hela landet för att tvångsgenomföra något som tituleras "zigenarinventeringen". Razzian sker alltså mitt under ett brinnande världskrig, medan ett folkmord på romer äger rum en dagsresa bort.

Mellan en halv och och en miljon romer - mörkertalet är stort - hackades, gasades, halshöggs, sköts eller svalt ihjäl under andra världskriget. Men inte mycket har sagts eller skrivits om det jämfört med "Shoa", förintelsen av judarna. Den norske journalisten Jahn Otto Johansen har gjort ett jättejobb för att klargöra dessa fakta. I Zigenarnas holocaust (1990) skriver han: "Zigenarnas öde i det nazistiska Europa var det definitivt ingen som brydde sig om. Inte en enda röst höjdes för deras sak, varken inom motståndsrörelsen eller i den fria världen. Om det judiska holocuast blev nertystat eller enbart passivt beklagat, var zigenarnas holocaust icke-existerande."

De enda två överlevande från nazisternas dödsläger - som vi känner till - sade sig vara judar vid ankomsten till Sverige i Röda korsets vittomtalade vita bussar. Flera böcker vittnar om detta. Gunilla Lundgrens seriealbum Sofia Z-4515 om Sofia Brezinska, sedermera Taikon. Och Berit Kalanders Min mor fånge Z-4517 om Hanna Brezinskas, sedermera Dimitri, öde. Den senare stod alltså näst efter sin kusin i kön i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau när deras fångnummer för evigt präglades in i armen.

Den alltid lika angelägna författaren Majgull Axelsson gav i fjol ut Jag heter inte Miriam med en osviklig tajming - strax efter Skånepolisens register avslöjats. Malika blir judiska Miriam för att kunna skapa sig ett drägligt liv och en framtid i Sverige efter fredsslutet.

En gammal rostig motordel, en vevaxel ser det ut som, kan ha tillhört ett fordon som transporterade husvagnarna. Artikelförfattaren känner sig som en kriminaltekniker på en brottsplats. (Foto: Rikard Rehnbergh)

Om det bara slutat där. Men inte: år 1962 fick socialläkaren John Takman - som för övrigt gjorde en del gott i romafrågan - Arbetsmarknadsstyrelsens uppdrag att kartlägga svenska romers "hälsotillstånd". Hans studie rubricerades "Zigenarundersökningen". Artisten och författaren Hans Caldaras - i dag en stark förkämpe för romers rättigheter - fick omdömet "Är plattfot, men stundtals korrekt som en Östermalmspojke" samt en beteckning: Z-173.

Ett annat exempel på kortminnet är "Tattarkravallerna" tre år efter freden. Jönköping såg under 1940-talet en ökning av resande som var bosatta på Öster, dåtidens slum. Stora motsättningar uppstod efter rykten om att resande överföll människor men att de ändå fick ekonomiskt stöd från staden. Folkpartistiska Smålands Allehanda hade ett par år tidigare krävt att hela Sveriges resandebefolkning skulle steriliseras. Media var alltså med.

Midsommaren 1948 var stämningen laddad. Två lastbilschaufförer - som när de intervjuades i lokalpressen kallades för "de vitas ledare" - lyckades hetsa upp en folkmassa till att attackera resandefolkets bostäder. Mobben gick till attack mot alla resande, som fick barrikadera sig i sina lägenheter. Den trängde sig till och med in i vissa bostäder för att vandalisera och bränna. En man kastade sig ut ur fönstet på andra våningen för att komma undan lynchmobben.

Under upploppen skrev socialdemokratiska Smålands Folkblad i en ledare: "Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan således säga att de har sig själva att skylla." Sveriges egen kristallnatt/pogrom hade inträffat. Och Sverige har inte på långa vägar gjort upp med det förflutna. Tvärtom. Grodor och fördomar hoppar fortfarande ur många munnar. Vice statsminister Åsa Romson (MP) säger "zigenare" i en partiledardebatt (SVT 10/5-15); programledaren Carin Kjellman kallar det "zigensk musik" i P2:s världsmusikprogram Klingan (SR 19/9-15).

Samma vecka besöker reportern Janne Josefsson ett sedan länge övergivet industriområde på Industrivägen i Malmö, där runt 400 EU-medborgare i dag lever i något som kan liknas vid ett getto. Josefsson tränger sig på och ställer konstiga frågor på en engelska som knappast ger godkänt ens på grundskolenivå. Han begår per omgående journalistikens kardinalsynd: att bekräfta en redan etablerad tes. Uppdrag granskning den 23 september 2015 är ett lågvattenmärke i SVT:s annars rätt goda historia.

Min kamrat Katarina säger att det är makten, inte folket som "levererar" fördomar och legitimerar våld. Jag är benägen att hålla med, men att lägga till media i den första kategorin. Veckan efter inslaget intervjuas Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) av SVT Nyheter. Frågorna vinklas igen och Johansson får det att låta som vi har en veritabel invasion att vänta oss:

- Det är hundratals illegala bosättningar som har ökat väldigt kraftigt de senaste åren. Om inte vi sätter stopp för det här nu med enklare regler finns det en risk att det här kommer att fortsätta öka ännu mer.

Ett par veckor innan läste jag i Sveriges största dagstidning: "Regeringen vill minska antalet EU-migranter som tigger i Sverige, skriver barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) och Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, på DN Debatt." En text och en åsikt som ska möta mycket ktitik men - skadan är redan skedd. Artikeln publicerades på Anna Lindhs dödsdag, den 11 september. Också årets september blev dyster.

När journalister, offentliga personer, poliser och politiker spär på fördomar, osanningar och ren rasism - som vi sett ovan - och legitimerar hatbrott gentemot romer så fullföljer Sverige en 500-årig tradition som är lika blågul som små grodor runt midsommarstången, pannkakor på torsdagar och en förljugenhet eller kompakt tystnad om sin egen alls icke fördelaktiga kolonistiska, rasistiska och folkrättsvidriga historia.