Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 16 oktober 2015
Vackert och tankeväckande
Aniara
Harry Martinson
Tolkning: Knut Larsson
Kartago
Min relation till Harry Martinsons Aniara har varit en smula ambivalent. Som tonårig förstagångsläsare uppvuxen med Star Wars lät jag mig föga imponeras av ett science fiction-epos på vers, dessutom fann jag vissa partier daterade eller på pekoralets rand.
Samtidigt fanns där en speciell stämning som bet sig fast i denna skildring av en befolkad sarkofags resa ut i den yttersta hopplösheten (här representerad av Lyrans stjärnbild).
Nu, i vuxen ålder, kan jag överse med åtskilligt genom ökad kännedom om verkets kontext - möjligheten att lämna vår alltmer förstörda planet och "terraformera" en annan, det är en diskussion som först på senare tid på allvar börjat föras. Jag värderar även författarens fantasi högre. Detta är ju en passagerarnas berättelse, framförd genom en kör av flyktingar från en hemplanet som gjorts obeboelig. Versformen vill också gärna locka in tankarna i melodiska banor.
När Backateatern i Göteborg satte upp Aniara i Alexander Öbergs bearbetning var det i ett slags musikalform, vilket förlänade drivandet i död rymd ett slags sakral mysighet. Knut Larssons tecknade serieroman däremot tar ett helt annat grepp på Aniara. Här är det bildspråket som ersätter det mesta av den litterära texten och skapar ett delvis helt nytt verk, samtidigt som det gör Martinsons intentioner rättvisa. Där andra visuella framställningar präglas av futuristiska spekulationer, rör sig Larssons docklikt storögda gestalter i en värld tydligt präglad av det 1950-tal där Aniara kom till, med underfundiga blinkningar till dåtidens populärkultur.
Här finns ett lockande drag av äventyrsberättelse från en annan värld, understundom lite i stil med till exempel Jan Lööfs och David Nessles verk. Min åttaåring blir genast nyfiken och vill läsa, men det får han inte, eftersom berättelsen några sidor senare nalkas Daisi Doodis deld och yondel (Libidella i sin nudinell lämpar sig väl inte heller riktigt för barnaögon).
Berättartekniskt har här skett några modifikationer. Mimaroben, den karaktär som sköter Miman, den fantastiska maskin vars uppfångade representationer av skeenden ur tidens och rummets rika repertoar bjuder uttråkade eller oroade passagerare stimulans och hugsvalelse, har här omvandlats till huvudperson, vars upplevelser utgör en ramberättelse. Befälhavaren Chefone, som bär blanka stövlar, uniform med koppel och en armbindel med skeppets logotyp, är i sin tecknade version en än tydligare symbol för den totalitära destruktivitet Harry Martinson sett under sitt liv och vars återkomst han säkert tänkte sig i framtiden.
Den tappra piloten Isagel, en gestalt som sannolikt inspirerats av Martinsons vän och diktarsyster Karin Boye, uppfyller sammanbiten sin plikt uppassad av två små tjänsteandar i Fantomen-kostym; tills hopplösheten blir henne övermäktig. Goldondern Aniara själv, jättepuppan, blåsan i Guds andes glas, är oförsonligt stor och ödslig; allt oftare skådeplats för drömmerier och sekteristiska excesser ju närmare det oundvikliga slutet kommer.
Sammanfattningsvis är detta ett förunderligt verk, på en gång vackert, oroande och tankeväckande. Det griper tag i läsaren från det att mimaroben mönstrar på och till dess att han släcker sin lykta i Mimas nedkylda salar. Det gjuter nytt liv i en klassiker på ett enastående njutbart sätt.