Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 16 oktober 2015
Han valde att inte hämnas
Om detta må ni berätta heter en svensk faktabok om Förintelsen i Europa 1933-1945. Den delades ut till barn i Sveriges samtliga grundskolor 1997. Boken beställdes av regeringen och ingick i den statliga informationssatsningen "Levande historia".
Emerich Roth och Siavosh Derakhti.tillsammans på scen. (Foto: Konstantinos Gountas)
Den skulle behövas dammas av, tänker jag sittande med ett hundratal andra i Kärrtorps gymnasiums sluttande aula för att lyssna på Emerich Roth - överlevande från hela fem nazistiska koncentrationsläger i Centraleuropa. Dokumentären om Roths liv påvisar de bestialiteter som nazisterna utförde mot judar, romer, kommunister, syndikalister, anarkister, homosexuella, funktionsnedsatta och krigsfångar. Roth betonar det särskilt: Övergrepp, experiment och industriell utrotning var inte bara riktat mot judar.
- Jag ser det som en skyldighet att berätta, att hjälpas åt, så att inte historien upprepar sig, säger Roth.
Kärrtorp är för övrigt en väl vald plats. Här möttes elever och lärare en kall morgon i december 2013 av en skola nedklottrad med nazistiska budskap, mestadels hakkors, för åttonde gången. Den lilla förorten i södra Stockholm blev också rikskänd sedan en fredlig manifestation blivit attackerad av beväpnade nazister från SMR, numera Nordiska motståndsrörelsen, den 15 december 2013.
Att kärrtorpa - "göra motstånd mot spridning av nazistisk propaganda och mot nazistiskt våld" - är i dag ett verb upptaget i Svenska Akademiens ordbok.
- Passivitet och likgiltighet, inte krig och vapen, är mänsklighetens största fiender, menar Emerich Roth.
Samma år blev Siavosh Derakhti - grundare av Unga muslimer mot antisemitism och främlingsfientlighet - den förste Raoul Wallenberg-pristagaren. Före filmen och Roths föredrag berättar han om sin brokiga och bråkiga uppväxt i Malmö. Hans bästa vän David var jude, och för Siavosh Derakhti var det självklart att stå upp för honom i en stad där antisemitismen blivit ett riksproblem. Den judiska församlingen lever under ständigt hot att attackeras rent fysiskt, men även att tvingas stänga igen då färre och färre söker sig dit.
- Vi fick slåss för hans heder, säger Siavosh Derakhti på bred skånska.
Siavosh Derakhti var "värstingen" som under gymnasietiden plötsligt började arrangera resor till Auschwitz. Eftersom han är av iransk börd fick han motta mycket kritik för att ha svikit "sitt folk". Han berättar att det var främst lärare, både i grundskolan och gymnasiet, som fick honom både på fötter och på bättre tankar. Lärare som såg, lyssnade och trodde på honom. Se där, en partsinlaga i skoldebatten.
På en overhead som han rubriksatt "Från IG till Obama" vill han visa att det aldrig är för sent, att aldrig ge upp. Och att höga betyg i skolan, trots allt, inte är en säker väg mot framgång. När Barack Obama besökte Sverige, likaså 2013, var Siavosh Derakhti en av de personer som USA:s president uttryckligen bad att få träffa.
- Nu kan jag äntligen säga: jag är stolt över mig själv, avrundar Derakhti sitt föredrag.
Under pausen säljer klass Sa14B fika för att samla ihop pengar till en studieresa, som ska gå till just Berlin och Auschwitz, nästa år. Traditionen lever vidare. Mellan kaffeklunkarna och brödtuggorna minns jag min egen "fredsresa" med Farsta gymnaisum 1987: Först till Sjöbo, vid den här tiden rikskänt för centerpartisten Sven-Olle Olssons rasistiska uttalanden, där vi sjöng kampsånger på torget. Sedan färjan över sundet till dåvarande DDR och ett delat Berlin, en de bjärta kontrasternas upplevelse. Och slutligen till koncentrations-lägret Szczecin-Drzetowo (KZ Bredow) vid polsk-tyska gränsen, en alltigenom omtumlande och i viss mån livsavgörande händelse.
Både Siavosh Derakhti och Emerich Roth betonar vikten av kärlek, trygghet och uppmärksamhet i familjen. Derakhti hade en grundtrygghet från hemmet, och Roth fick en kärleksfull uppväxt innan nazisterna tillfångatog och splittrade familjen.
- Den kärlek jag fick när jag växte upp kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig.
Av familjen överlevde endast Emerich och hans syster Elisabeth Förintelsen. Elisabeth var orsaken till att Emerich kom till Sverige i december 1950. Hon gav honom också livslusten tillbaka sedan en djup depression satt sina klor i honom vid krigsslutet.
Gemensamt för de allra flesta unga hatande män är bristen på manliga förebilder.
- Det mesta härrör från barndomen. Det finns en särskild likhet mellan Hitlers och Stalins barndom, förklarar Roth.
Emerich Roth föddes 1924 i dåvarande Tjeckoslovakien, nuvarande Ukraina. Han arbetade som socialarbetare i över 30 år, och har sedan 1992 föreläst i skolor under temat "Vägen ut ur hatet". Över 1600 skolor har den förvånansvärt pigge och ungdomlige 91-åringen hunnit med. Han har även publicerat flera böcker om våld och rasism och är årets Raoul Wallenberg-pristagare.
- Det är bara kunskap som kan hejda hatet.
Tillsammans med avlidne Anders Carlberg bildade Roth nätverket Exit på Fryshuset i Stockholm. Exit är ett projekt där aktiva i rasistiska och fascistiska rörelser kan få hjälp att lämna dessa. Flera som jobbar i projektet har själva varit aktiva i olika grupperingar och hjälper andra utifrån dessa erfarenheter. Roth, och Fryshuset, har fyndigt vänt på de bibliska orden: "Hata sin nästa såsom sig själv."
Emerich Roth citerar vidare Hjalmar Söderbergs bevingade ord ur Doktor Glas från 1905 för att belysa problemet: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
De orden står skrivna i Fryshusets väggar. Kärleken som livets och överlevnadens nyckel.
En anekdot som bekräftar det, och som sätter sig djupt, är när Roth befriats från dödslägret och ligger som konvalescent på ett sjukhus. En dag kommer tjeckiska partisaner och tar honom till ett skogsparti. De har tillfångatagit några unga nazistiska soldater och sätter en pistol i hans händer. "Ta din hämnd", säger de. Men han kan inte, vill inte skjuta fastän han självklart känner agg och hat.
- Äcklad vände jag mig bort. Jag ville inte bli en mördare. Jag ville inte döda någon, döden stod mig upp i halsen. Det valet har varit viktigt för resten av mitt liv. Jag valde att inte hata, att inte hämnas.