Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 40, 2 oktober 2015
Norge tjänar mer på gas än olja
För första gången tjänar Norge mer pengar på naturgas än på olja. Landet har tagit ett ambitiöst beslut att minska koldioxidutsläppen och hoppas att andra oljeproducerande länder ska följa efter. Hur länge Nordsjöproduktionen kommer att räcka är oklart, men vi kan redan nu se början till slutet på berättelsen om oljepengarna.
Tankanordning i hamnen i Bergen.
Historien om oljeaffärer började 1859 i Pennsylvania i USA. Edwin Drake (1819-1880) utvecklade en ny teknik för borrning som gjorde att det gick att tillvara oljeresurserna på ett produktivt sätt, vilket tidigare hade varit svårt. Edwin Drake hyrdes in av Seneca Oil Company för att undersöka eventuella oljereserver i Titusville, Pennsylvania. Han köpte en ångmaskin för att driva borren, men valde samma metod som saltbrunnsborrare använde.
Penetrera marken
I början hade Drake svårt att hitta maskindelar till att bygga brunnen, vilket gav den öknamnet "Drake's Folly" (Drake's dårskap), men sedan gick det bättre. Drake använde rör som gjorde att borrhålen inte kollapsade och därför kunde penetrera marken djupare och djupare. Tidigare metoder hade varit begränsade. Tekniken har sedan dess utvecklats mycket, och i dag används oljeplattformar till havs. Plattformarna kan delas in i två kategorier: prospekteringsplattformar och produktionsplattformar. En prospekteringsplattform utnyttjas till att borra efter och undersöka eventuella fynd av olje- och gasfält. Produktionsplattformar i sin tur används för att producera petroleumprodukter från stora fält av gas och olja.
Plattformarna bearbetar vätske- och gasflödet från fyndigheten genom att flödet begränsas av strypventiler. Olja, gas, vatten och kondensat separeras därefter med hjälp av separationstankar och torktorn. Dessa typer av oljeplattformar används för utvinning av olja i Nordsjön.
Norges oljeutvinning
Oljan i Nordsjön upptäcktes vid 1960-talets slut, och oljeutvinningen startade i början av 1970-talet. Norge och Storbritannien har skött det mesta av både utvecklingen och utvinningen kring oljan där, eftersom dessa länder äger rätten till större delen av de olika fälten.
Tekniken för oljeborrning och -utvinning till havs utvecklades fort och på 1990-talet var den nya tekniken fullt ut tillämpad. Norges inhemska förbrukning av olja är låg jämfört med den mängd som landet utvinner, vilket gör Norge till en viktig exportör.
Landets oljeutvinning nådde sin kulmen 2001, då produktionen var på 3,4 miljoner fat per dag (Mbpd). Oljeutvinningen sjönk sedan till till 2,6 Mbpd år 2007, och den fortsätter att sjunka kontinuerligt. Den absolut största mängden kommer från enorma oljefält, precis som det gör över hela världen. En betydande del av Norges oljeutvinning kommer också från fält som upptäcktes redan under de första 20 åren av landets oljeindustri. Fynden av nya oljefält är låg, men för att öka produktionen finns det möjligheter att tekniken utvecklas ytterligare så att de oljeresurser som finns inom norska områden kan exploateras i framtiden.
Utvinningsgraden av olja kan intensifieras genom att vatten, naturgas eller koldioxid injiceras. År 2011 låg utvinningsgraden för oljekällorna på 46 procent i genomsnitt. Enligt det norska oljediktoratet beräknades samma år de kvarvarande oljeresurser som är möjliga att utvinna till 20 miljarder fat (Gb), varav 6,2 Gb är reserver och 4,6 Gb är resurser. Reserver är oljetillgångar som är lönsamma att utvinna, resurser är kända tillgångar som för närvarande inte är möjliga eller lönsamma att utvinna. 8,1 Gb är oupptäckta resurser och 0,88 Gb åtgärder som ökar utvinningen i de nuvarande fälten. Detta är värt att jämföras med de 25 Gb som redan 2011 hade utvunnits.
Olje- och gasplattformshjälpfartyg i hamnen i Bergen.
Gasen har gått om oljan
Oljedirektoratet har beräknat att det mellan 2009 och 2029 kommer att utvinnas cirka 31 Gb oljeprodukter och naturgas. Takten på oljeutvinningen bedöms vara konstant till 2020 då den förväntas börja avta. Prognoserna bygger även på oupptäckta oljeresurser. Av den totala petroleumutvinningen förväntas andelen naturgas öka från 46 procent 2010 till 51 procent 2015.
Norges export av naturgas har nu gått om oljan. Under det senaste året har Norge exporterat olja för 216 miljarder norska kronor, medan naturgasen har gett 232 miljarder. Att gas har gått om olja har aldrig hänt tidigare. Skälet är att oljepriset har fallit kraftigt och sedan legat kvar på en låg nivå. Vad som kommer att vara störst i framtiden är osäkert.
Helt klart är oljan en mycket viktig exportvara för Norge, men det är inte självklart att gasen kommer att ligga överst som exportvara länge till, eftersom oljepriset förväntas stiga.
Men just nu produceras mer naturgas än vad som tidigare ansågs vara möjligt. Nederländerna, Storbritannien och Tyskland är några av de stora gaskunderna. Gasen används bland annat inom den brittiska och tyska industrin, som till exempel i de tyska aluminiumverk som Hydro äger.
Växthusgaser
Statoil har försett Europa och Asien med gas från Snøhvit-fältet i Barentshav sedan 2007. Företagets anläggning på Melkøya är av stor betydelse för Statoils intäkter. Från Melkøya kan gasen lätt transporteras med båt till i stort sett vart som helst på världsmarknaden, och till de bäst betalande gasmarknaderna.
Utan tvekan är Melkøya av stor betydelse både för regionen och Norge. Men olja och gas ger utsläpp av växthusgaser, främst oljan. Ett exempel är Mongstads oljeraffinanderi, som ligger på Norges västkust i området med samma namn i Hordaland fylke. Bergen är residensstad och största stad.
Raffinanderiet togs i bruk på 1970-talet och ägs till 79 procent av StatoilHydro och till 21 procent av Shell. I dag står Mongstadraffinanderiet för Norges största punktutsläpp av koldioxid.
Norges klimatpolitik
Norge har till skillnad från en del andra länder i Nordeuropa inte lyckats fullfölja Kyotoprotokollet genom att sänka sina utsläpp. Norge skrev under Kyotoprotokollet vid FN-konferensen 1997 och det trädde i kraft 2005 efter att ha blivit ratificerat av 127 länder.
Avtalet gick ut på att 37 i-länder tillsammans under femårsperioden mellan 2008-2012 skulle minska sina utsläpp med 5,2 procent i förhållande till 1990-års nivå. EU-skulle sänka sina utsläpp med 8 procent, USA med 7 procent och Japan med 6 procent. Norge fick under förhandlingarna tillåtelse att öka sina utsläpp med 1 procent. Men mellan 1990 och 2010 har landets utsläpp ökat med åtta procent.
Norges totala tillåtna utsläppsmängd av växthusgaser omräknat till koldioxidutsläpp för de fem åren var 250,6 miljoner ton. Alltså drygt 50,1 miljoner ton per år. De norska utsläppen för 2008 blev 54,3 miljoner ton och för 2009 51,7 miljoner ton (minskningen berodde på den ekonomiska krisen), för 2010 54,3 miljoner ton, för 2011 53,3 miljoner ton och för 2012 52,9 miljoner ton.
Det totala utsläppet blev 266,5 miljoner ton, det vill säga en ökning på 15,9 miljoner ton. Denna ökning gjorde att Norge valde att kontra och tog sitt ansvar genom att göra ett kvotköp med tio procent. Därigenom klarade Norge de miljömål som landet åtog sig under FN-konferensen i Kyoto 1997.
Forskningens dag 19 september 2015.
Matproduktion
Vid en forskningsdag i Bergen den 19 september 2015 finns Statoil representerade.
- Vi behöver mer energi på grund av befolkningsväxt och ökat behov av matproduktion. Statoil levererar energi i form av olja och gas. Denna energi brukas i olika faser av matvaruproduktionen, hävdar Statoils representant.
Men alla vid forskningsdagen har inte samma syn på framtiden. Fjärrvärmen i Bergen har hittills ersatt cirka 220 förorenande oljekällor. Företaget BIR, ansvariga för Bergens sopförbränning berättar om sin energianläggning. Totalt kan anläggningen bränna 28 ton avfall per timme,. Lika mycket energi kan utvinnas av att bränna fyra ton sopor som ett ton olja. Anläggningen är toppmodern och utgör ingen hälsofara för omgivningen.
Norges klimatmål fastställdes av alla politiska partier utom Fremskrittspartiet i "Klimaforliket" 2008. Norge åtar sig där att fram till 2020 sänka utsläppen av växthusgaser med 30 procent av de utsläpp Norge hade 1990. Det är planerat att två trdejedelar av sänkningen ska ske inom landets gränser, och resten genom köp av utsläppskvoter.
Minska utsläppen
På klimatmötet i Doha 2012 blev beslutet att Kyotoprotokollet ska förlängas till 2020. Norge har i dag tillsammans med EU och 37 andra länder tagit på sig ansvaret att minska utsläppen också under Kyotoprotokollets andra period mellan 2013-2020.
Den klimatpolitik som Norge för i dag är inte tillräcklig för att undvika större klimatförändringar. Norge åtar sig att sänka sina utsläpp av växthusgaser till 2020 både genom minskningar av utsläpp inrikes och genom att köpa utsläppskvoter.
Men klimatprogrammet är upplagt i en betydligt långsammare takt än vad som krävs globalt för att undvika de klimatförändringar som bedöms som storskaliga och farliga. Norge har dock ytterligare ett mål om att landet ska vara koldioxidneutralt till år 2050.
Detta i sin tur är ett mer ambitiöst åtagande, men inte heller ett sådant mål skulle räcka för att förhindra farliga klimatförändringar. De procentuella utsläppsminskningarna inom landet är fortfarande lägre än vad som krävs globalt-. Och det skulle krävas mer än dubbelt så stora åtaganden för att bidra till globala utsläppsminskningar.
Den klimatpolitik Norge har i dag blockerar en diskussion om de mer omfattande och systematiska utsläppsminskningsåtgärder som skulle behövas, både inom landet och globalt, för att nå målen om att undvika större klimatförändringar.
Lämplig partner
EU förhandlar idag för att få med Norge på tåget under klimatförhandlingarna COP21 i Paris. Trots Norges nuvarande klimatpolitik ses Norge av EU som resonligt, till skillnad från andra stora producenter av fossila bränslen som USA, Saudiarabien och Australien. Norge anses därför som en lämplig partner till EU med syftet att få med fler länder på bindande klimatavtal under debatten.
- Og det vore væl bra å få med Norge, sade BRI:s representant vid forskningsdagen i Bergen i september 2015.