Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 25 september 2015
Mannen som aldrig dog
Städerna som minns Joe Hill
Göran Greider
Albert Bonniers förlag
Hundraårsminnet av avrättningen av den svenskamerikanske arbetarhjälten Joe Hill skulle lika gärna kunna vara ett flerhundraårsminne av diskrimineringen av människor i utkanten av arbetsmarknaden, en påminnelse om hur etniska minoriteter ställs mot varandra.
Dagens skyddslösa föraktade gästarbetare har mycket gemensamt med den, som den uppfattades, lågkvalificerade arbetskraft som Joe Hill (1879 - 1915) ville se organiserad i IWW, Industrial Workers of the World.
Medan den allt mer etablerade fackföreningsrörelsen i USA hade gått fram med tålamodet som vapen gällde för IWW parollen "allt genast". Vad som däremot varit mest framgångsrikt är en annan sak. I sin nya bok konstaterar Göran Greider apropå en spontan facklig aktion av 30 aktivister som han bevittnar utanför ett hotell i Chicago: "Om det är något jag lärt mig genom alla år är att aktioner av det här slaget snarare vittnar om underläge."
Få författare är bättre lämpade att skriva om martyren Joe Hill. Göran Greiders beläsenhet, kunskap om internationell arbetarrörelse, lust och engagemang - och inte minst förmågan att som poet vara närvarande också i folkbildande prosatexter - får flera av hans böcker att nå hisnande verkshöjd.
Att läsa Greider är som att höra honom tala, ett oavbrutet associationsflöde. Han rör sig längs parallella spår, teman och skeenden utan att det någon gång blir spretigt eller rörigt, han återvänder till resonemang som är påbörjade flera sidor tidigare. Det är en njutbar väv.
Emellertid uppstår ur allt detta en och annan fallgrop. Det finns en hel del sådana i Städerna som minns Joe Hill. Jag återkommer med exempel.
Författaren utgår från varje stad som Joe Hill hade en relation till på ett eller annat sätt. Här återfinns förstås Gävle, som huvudpersonen lämnade år 1902, och Salt Lake City, där berättelsen hade kunnat sluta med tanke på avrättningen, men där den i stället började efter en internationellt uppmärksammad mordrättegång. Här finns också San Pedro och Joe Hills gästspel i revolutionära läger.
Den kreativt inramade levnadsteckningen börjar i Chicago, mest för att den radikala rörelsen hade ett centrum där under industrialismens framväxt. Och, naturligtvis, eftersom det var där Joe Hill begravdes efter avrättningen 1915, stadens hittills största offentliga begravning. Hills anarkism och hans sångtexter som fortfarande sjungs ett sekel senare är i sig nog för en dokumentär skildring. Men det som gjorde Hill berömd och odödlig, i överförd mening, är dödsdomen. Detta blir ofrånkomligen centralt också hos Greider.
Varför fortsatte den misstänkte att vägra säga vad han hade gjort den ödesdigra kvällen då livsmedelshandlaren John G. Morrison och en av dennes söner sköts ihjäl av två män?
Joe Hill var tyst in i döden. Och här resonerar Greider kring en möjlig omständighet, nämligen att den dömde skulle ha varit homosexuell. Med stigande irritation undrar jag vad detta har med saken att göra. Var finns relevansen? Men efter att ha tagit till mig ett antal dramaturgiskt skickligt genomförda planteringar måste jag, från sidan 316 närmare bestämt, konstatera att det finns sans och logik i Greiders scenario.
Forskningen och den intresserade delen av världens arbetarrörelse har lutat åt att Joe Hill fick sin skottskada i handen under ett passionsdrama med sin vän Otto Appelquist. Men, påpekar Greider, det behöver inte alls ha varit så att den nära vännen Otto var en rival. Han kan ha varit föremål för passionsdramat. Det skulle också förklara varför han avvek. I Utah och USA år 1914 var det säkrast för en homosexuell att hålla sig undan.
Och Joe Hill skulle inte ha velat avslöja hans och Otto Appelquists homosexuella relation, eftersom den var skamfylld och olaglig vid denna tid.
Författaren fastslår på intet sätt detta - utan för ett resonemang. Trots allt kvarstår frågan: Varför sa inte Joe Hill som det var? Var det verkligen att föredra att bli avrättad för ett mord än att bli fördömd för sin sexualitet?
För varje ny bok om Joe Hill framstår domen allt tydligare som ett justitiemord. En populär agitator och textförfattare dömdes av politiska skäl. Det fanns inga riktiga bevis. Åklagaren medgav också detta, och presenterade sin argumentation som en kedja av tänkbara orsaker.
Sakfel blir det i alla framställningar, även i Göran Greiders bok. Att personer får fel efternamn är inte så mycket att säga om. Svårare att acceptera är uppgifterna om Haymarketmartyrerna i Chicago.
Göran Greider nämner anarkisterna som hängdes av staten 1887. Men Louis Lingg hängdes aldrig. Han tog livet av sig i sin cell. Samuel Fielden, Oscar Neebe och Michael Schwab hängdes heller aldrig, utan fick sina dödsstraff omvandlade till fängelse med varierande längd. Detta är sakfel som förlaget bör korrigera till nästa upplaga.