Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 25 september 2015 Helhetsstrategi för fred i Syrien Det brinner i Mellanöstern. Regionen upplever just nu fler konflikter och krig än på länge. De humanitära konsekvenserna av det blodiga inbördeskriget i Syrien är väl kända: Medan diktatorn Bashar Al-Assads styrkor släpper splitterbomber på civila, kidnappar och mördar IS och andra jihadistiska terrorgrupper såväl soldater som civila. För människor som flyr är förhållandena allt annat än goda. Den amerikanskledda koalitionens strategi mot IS har varit att beväpna kurdisk militär i främst norra Irak. Men de ansträngningarna verkar inte räcka till. Särskilt som de kurdiska styrkorna nu också tvingas kämpa mot turkiska bombräder, sedan vapenvilan mellan regeringen och PKK brutits. Bristen på en enad front är en av anledningarna till att IS numera kontrollerar ett område lika stort som halva Sverige. Ett stort problem är att aktörerna agerar endast för egen vinning och med skilda nationella intressen. Maktkampen mellan de regionala stormakterna Saudiarabien och Iran har lett till proxykrigföring i Syrien. På ena sidan står Assad-regimen och shiamuslimska Hizbollahs militära gren, båda uppbackade av Ryssland och Iran. På den andra står de många sunnimuslimska rebellgrupperna som jihadistiska Jabhat al-Nusra, stödda av Saudiarabien. Bortom tidningsrubrikerna har Syrien blivit arenan för ett världspolitiskt maktspel där civilbefolkningar hamnar i kläm. Hittills har EU haft en passiv och försiktig roll i avvaktan på hur de amerikanska ansträngningarna ska falla ut. Men EU måste ha en mer aktiv utrikespolitik för fred och säkerhet i vårt närområde. Behovet av en helhetsstrategi är uppenbart. Nästa månad tar Vladimir Putin över ordförandeklubban i FN:s säkerhetsråd. Då har EU och USA en gyllene möjlighet att sätta tryck på Ryssland att överge sitt militära och finansiella stöd för att isolera Assad-regimen internationellt. EU:s och USA bör också använda sitt kombinerande inflytande till att å ena sidan tvinga Saudiarabien att fokusera på kriget mot IS, samtidigt som de kan använda kärnkraftsförhandlingarna till att sätta press på Iran att sluta finansiera terrorgrupper runt om i området. Nu gäller det att få inblandade parter till förhandlingsbordet, menar EU:s höga utrikesrepresentant Federica Mogherini. Den största säkerhetspolitiska läxan från de senaste 30 årens Mellanöstern-policy är att det är en sällsynt dålig idé att beväpna grupper och regimer, bara för att de råkar vara dina fienders fiender. Såväl Al Qaida som IS växte fram ur missriktade militära interventioner och bristande efterarbete i Afghanistan och Irak. Västmakternas tidigare stöd till de brutala militärregimerna i Libyen och Egypten medverkade till att den arabiska vårens förhoppningar om demokrati grusades. Att flera EU-länder, däribland Sverige, fortsätter att exportera krigsmateriel till Saudiarabien och andra länder i krig och som bryter mot mänskliga rättigheter är illa nog. Det står i strid med unionens gemensamma regelverk om vapenexport och vi ser redan hur vapnen används mot civilbefolkningar och mot grannländer. Men risken är också överhängande att vapen som strömmar in i regionen hamnar i händerna på terrorister. I Europaparlamentet trycker vi tillsammans med våra gröna kollegor på för att omvärlden ska ta ett helhetsgrepp på situationen i Syrien. Internationella ledare måste sätta egenintresset åt sidan och konstruktivt arbeta för en region som kan utvecklas mot fred och förutsättningar för välstånd och demokrati. Här ingår att minska beroendet av den olja som präglar geopolitiken i området. Att Syrienkonflikten föregicks av en lång och svår torka i området bör ses som en varning inför vad som komma skall om klimatförändringarna får pågå. Klimatförändringarna är inte bara ett hot. Om världens oljeberoende inte bryts varnar forskare att nya naturkatastrofer kommer att inträffa, med resursbrister, krig och mänskligt lidande som konsekvens. |