Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 18 september 2015
Smaltång - en ny art
Smaltång är en ganska nyupptäckt art. Tidigare har den klassats som en variant av blåstång, som är en art med stor formvariation.
Smaltång. (Foto: Karl Gunnarsson)
År 2005 genomförde Lena Bergström och Lena Kautsky genetiska undersökningar av algen vid Stockholms Universitet (SU). De fann att den var en egen art. Smaltången finns endast i Östersjön, vid Sveriges kust från Öregrund upp till Umeå och motsvarande sträcka längs Finlands kust samt utanför Estland vid ön Ösel/Saaremaa.
Dess latinska namn är Fucus radicans. Fucus är den familj som smaltången tillhör, och radicans betyder rotbildande. Algerna har inga rötter, och smaltången är klonal, vilket betyder att den förökar sig dels genom delning och dels genom sexuell förökning. Andra Fucus-arter som finns i Östersjön är blåstång och sågtång. På Västkusten finns också spiraltång.
Experiment
De nya individer som tillkommit genom delning har samma genetik som "moder"-plantan. Upp till 80 procent av alla individer har samma genupsättning utmed Sveriges kust. Då smaltång förökar sig icke-sexuellt så sker det genom att fragment lossnar och bildar nya så kallade rhizoider. Rhizoider är rotliknande trådar som fäster mot olika underlag. Det första ekologiska experimentet på den nyupptäckta arten genomfördes vid Askölaboratoriet hösten 2005 av en grupp studenter från SU. Experimentet gick ut på att se vad tånggråsuggan valde att äta då den fick välja mellan smaltång och blåstång. Experimentet tydde på att tånggråsuggan valde smaltång före blåstång.
Fortsatt forskning
Experimentet var dock inte tillräckligt vetenskapligt och följdes därför upp av ett examensarbete som utfördes av Karl Gunnarsson, Lena Kautsky och Lena Bergström vid Botaniska institutionen vid SU sommaren 2006. Sedan dess har det forskats vidare på smaltångens ekologi, genetik och reproduktion vid både Stockholms och Göteborgs universitet. Helena Forslund, då doktorand vid SU, har skrivit en avhandling om hur tånggråsuggor och andra herbivorer (betare) konsumerar arten.
Nu ses betningen av olika marina ryggradslösa djur som en trolig orsak till att smaltångens utbredning begränsas framför allt till Bottenviken.
Blåstång
Blåstång är precis som smaltång en brunalg. Blåstången är Ös-tersjöns viktigaste fleråriga alg eftersom den bildar tångbälten. Det är viktigt ur ett ekologiskt perspektiv. Många andra organismer använder tångbälten för att gömma sig i för rovdjur, men också helt enkelt som livsmiljö.
Namnet blåstång har algen fått från de luftfyllda flytblåsorna som håller den flytande. Det ger den en förbättrad fotosyntes. Smaltång tros ha divergerat från blåstång under de senaste 400 åren, och den vegetativa förökningen kan ha bidragit till den snabba uppkomsten av smaltång som ny art. Smaltång och blås-tång är lika till utseendet, men smaltång är mer busklik och saknar flytblåsor.
Blåstången har sedan länge fungerat som medicinalväxt. I Svenska Pharmaceutiska Växter från 1872 beskrivs blåstång av R. Fristedt som en behandlingsväxt som ska hjälpa mot skrofler, som är en typ av tuberkulos. Den har även använts mot struma. Det är tångens höga halt av jod som gör den användbar mot dessa sjukdomar. Tången har till och med använts för att utvinna jod.
Användningsområden
I modern tid har blåstång fun-gerat som ingrediens i hudkrämer och bantningsmedel. Inom folkmedicinen, som till viss del innehåller delar där erfarenhet kan räknas som kunskap, har blåstång använts för invärtes bruk som bantningsmedel och vid förstoppning. Den del av växten som användes var hela växtkroppen som soltorkats.
De ämnen som kan utgöra en funktion är bundna organiskt i växten. Utöver jod finns även brom, xantofyll och polysackarider. De medicinska effekterna är att det fungerar laxerande, ger en ökad sköldkörtelaktivitett och är lätt hudretande. Under 1800-talet användes den på badanstalter. Algen gneds mot huden, vilket ansågs vara bra för blodgenomströmningen. Tång innehåller ofta stora mängder kalcium- och kväve-föreningar. Därför kan blåstången användas som gödningsmedel. Förr i tiden samlades tång in från stränderna och brukades som gödsel på åkrarna.
Tång som mat
Linné skriver i boken om sin gotländska resa att bönderna kokade blåstång och blandade den med grovt mjöl för att ge till grisarna att äta. Även människor åt blåstången, om den brändes så kunde askan fungera som ett alternativ till salt. Än i dag äts den ibland, och då är det de spröda yttersta bladen som används. Inga alger i Sverige är giftiga men de ska plockas i rena vatten. Köttblad och snärjtång är två andra exempel på alger från Östersjön som kan ätas, fast det är inte lika vanligt att de nyttjas som matväxter som knöltång.
Knöltången finns på västkusten, och den kan användas i sallad och till andra maträtter. På nätet finns flera recept att välja mellan. Vad gäller smaltång som mat och nyttoväxt kan det antas att arten tidigare använts på samma sätt som blåstång, eftersom smaltång då troddes vara en form av blåstång.