Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 18 september 2015 Motstånd som estetik och val Med överraskning och glädje mottog många beskedet att den politiska aktivisten och ikonen Angela Davis skulle föreläsa på Kungliga konsthögskolan (KKH) i Stockholm. Davis är en livs levande symbol för medborgarrättsrörelsen som förändrade USA i grunden under 1960- och 70-talet. I dag är hon en 71-årig debattör, intellektuell och professor i filosofi samt en stark röst för de diskriminerade, rassifierade och marginaliserade. Som ung blev hon utsparkad av universitetet, där hon undervisade i filosofi, för sitt medlemskap i kommunistpartiet. Davis stod nära Svarta pantrarna (BPP), medborgarrättsrörelsens mest militanta gren, men var aldrig medlem. 1970 påbörjade hon ett fängelsestraff för medhjälp till mord. Hon var halvvägs inne i gaskammaren. Många såg det som ett justitiemord. Journalisten Bo Holmström besökte henne i fängelset under hungerstrejken och frågade då om våld som självförsvar. - Den som ställer frågan har ingen aning om vad svarta fått utstå i det här landet sedan de första svarta kidnappades från Afrikas kust, svarade hon. Intervjun återfinns i Göran Olssons suveräna hopklipp om medborgarrättsrörelsen: The Black Power Mixtape 1967-1975. Efter 18 månader frigavs hon. En enveten och världsvid stödkampanj hade gett resultat. För två år sedan kom Shola Lynchs sevärda dokumentär om rättsfallet: Free Angela and all Political Prisoners. Vid entrén till KKH köar hundratals redan tre timmar före föreläsningen. Hoppfullt nog är de flesta unga svarta kvinnor. Hela 1500 personer har anmält sig på Facebook. Föreläsningen är öppen för allmänheten. Jag har ringt skolan på morgonen och förvissat mig om en plats - tror jag. Den sal KKH har valt rymmer bara 150 personer - ett okänt antal av skolans elever och personal och särskilt inbjudna har därutöver företräde. I stället för att byta till en större lokal ställer skolan upp skärmar i angränsande rum. I stället för att vänta går jag upp till Moderna Museet ett stenkast därifrån på Skeppsholmen. Fotografen Francesca Woodman föddes 1958, även hon i USA. Under några hektiska år gjorde hon serier av självutlämnande och suddiga fastän synnerligen fascinerande fotografier. De undersöker genus, representation, sexualitet och kropp genom självporträtt. Oftast placerar hon sig själv bakom möbler eller tapeter, i speglar eller skåp, vilket förlänar dem en klaustrofobisk och surrealistisk stämning. Hennes verk har varit föremål för många studier och bildat skola för mången konstnär, som Sally Mann och Cindy Sherman, världen över. Den konstnärliga kvarlåtenskapen utgörs av ett par hundra gelatinsilverfotografier. Hon begick självmord 23 år ung. Motiven är intima; miljön sliten. Särskilt ett verk - ur serien Space2, Providence, Rhode Island, 1975-1976 - där hon trängs naken med uppstoppade djur som blottar tänderna i ett kabinettskåp berör mig djupt. Väl tillbaka på KKH råder kaos. Väktare har hyrts in och skolpersonalen är sönderstressad. I dörren känner ingen till min förfrågan från morgonen. Utsikterna att komma in tycks små. Jag ger upp och hoppar på cykeln för att fara hem. Då passerar jag en bakdörr där människor slinker in. Jag förklarar situationen och släpps in - till skärmrummet. När jag ser mig omkring känner jag igen flera ansikten från kön tre timmar tidigare. Det skaver. Så kommer hon. Kvinnan, myten, legenden. På popmanér står folk och skriker henne välkommen. Davis börjar tala om något helt annat än de som kommit kanske förväntat sig. Visserligen har föredraget titeln Art, Philosophy, and Politics, men ändå. Hon talar länge om Frankfurtskolan, kritisk teori och marxism; hennes gebit efter avlagd examen i dåvarande DDR. Mest tid viger hon åt sina husfilosofer: Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Max Horkheimer och Immanuel Kant. När hon berör konstens plats i samhället hettar det till: - Konsten och kritiken har ett släktskap i sitt anti-etablissemang, i sin systemkritik. De pekar annorstädes, bort från förtryck och herravälde. Kraften ligger i negationen, "negativ dialektik" för att tala med Adorno, undervisar Davis. Därefter berör hon estetiken och förklarar för oss att termen härrör från grekiskans aisthetikos, estetisk, känslig, kännande; som i sin tur emanerar från aisthanomai, jag uppfattar, känner, är medveten. Däri ligger estetikens roll i samhället. Frihet är en estetisk hållning, menar hon med Kant. Och det passar in på hennes egen roll inom svart frigörelse och medvetenhet. Konsten representerar frihet, individualitet och ett exkluderande från majoriteten, den vita mannen/massan, i USA såväl som i Sverige. - Konst, politik och svarthet har alltid varit intimt förbundna i sitt sökande efter frihet, utslungar hon med emfas. Davis tar sedan upp problematiken med den nya parollen och kampanjen i USA efter alla polismord: "Black Lives Matter". Hillary Clinton hävdade "All Lives Matter" i ett tal i en kyrka med mest svarta följare i närheten av Ferguson i Missouri, där dödsskjutningen av Michael Brown satte i gång svåra kravaller. Davis förklarar att frasen därmed blir ett särskiljande och stigmatiserande av just svarta, och som sådan en grogrund för rasism. Hon motexemplifierar med världens enda nation sprungen ur ett slavuppror. Den 1 januari 1804 utropas den fria republiken Haiti, ursprungsbefolkningen tainoernas namn på ön, och alla medborgare får beteckningen svart, även de få motvilligt vita som blev kvar efter upproret. När majoriteten införlivar minoriteten, dess kultur och normer skapas socialisation och ett inkluderande samhälle. Under frågestunden kommer Davis in till oss skärmfluktare. Någon frågar om brevskrivandet till fångar spelat ut sin roll i dagens teknifierade samhälle. Inte alls, anser Davis. Men fängelsets roll i USA är så mycket mer symbolladdad än här. Där betyder fler fångar större profit. G4S är USA:s fjärde största bolag; det tar för sig mer och mer av marknaden även här i Sverige och övriga Europa. G4S säljer förutom fångvård och vakthållning också vapen och checkpoints i exempelvis Gaza. Den som inte ser problematiken måste vara blind, menar Davis. Hon pratar vidare om Michel Foucaults forskning kring internering, förevigat i avhandlingen Övervakning och straff: fängelsets födelse från 1975. Foucault flyttade 1954 till Uppsala och undervisade i franska vid universitetet under fyra år. Han vigde sitt liv åt begreppen makt och tvång i ett strukturellt och strukturalistiskt perspektiv. Davis säger att i USA har Sverige alltid symboliserat en human och progressiv fångvård som går ut på att just vårda och inte straffa. Flera håller inte med om det. - Texter och konstverk från fängslade är av yttersta vikt och kraft, hävdar Davis, de kan penetrera murarna. Stående avtackar vi Davis för en minnesvärd afton och ett lustfyllt föredrag, samtidigt som jag begrundar Jan Jönssons oerhört lyckade men Lars Noréns skamligt misslyckade teaterprojekt i fängelset. Föreläsningen får emellertid en bitter eftersmak i sitt efterspel. Valerie Kyeyune Backström skriver i Expressen dagen efter: "Det ligger något djupt ironiskt i att se en av skolans anställda, som precis innan fräst åt svarta tjejer som väntat en halv dag, applådera varmt och instämmande när Davis pratar om svarta kvinnor som världens mulor. Det blir så uppenbart att det är lätt att älska svarta på scen, men betydligt mycket svårare att orka behandla oss som människor i det privata." Själv kan jag inte sluta tänka på Francesca Woodman i kabinettskåpet. Då slår mig likheten mellan den suicidala konstnären och den rassifierade unga kvinnan. Utsattheten, i en värld befolkad av aggressiva rovdjur: rasister och sexister, fördomar och fobier. |