Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 28 augusti 2015
Berättelser från ett landskap
Västmanland
Sven Olov Karlsson
Natur & Kultur
Särskilt folkkära författare är de som lyckas skildra landsbygd och glesbygd genom att fånga hur landsdelarna, ofta lite sedda över axeln, framhärdar med att leva och överleva i en modern och urban omgivning. Stig "Slas" Claesson är ett exempel. På senare år har prosaisten Sven Olov Karlsson trätt fram och imponerat på läsare och kritiker. Med rötter i Norbergs västmanländska mylla utforskar han envetet människors kynnen och komplicerade relationer till varandra.
Bredbenta och lite taffliga rör de sig sakta framåt genom boksidorna, och det står snart klart att gestalterna naturligtvis inte bara är glesbygdsbor, utan individer med universellt tankegods. Alltså är inte periferin en avkrok, utan ett centrum. Sätt fingret var som helst på en jordglob och du befinner dig i världsalltets nav.
Sven Olov Karlsson, född 1971, debuterade 2003 med Italienaren, en roman där författarens fars arbete, liv och död bildade klangbotten med sådan styrka att kritikerna i sina förstadagsrecensioner var övertygade om att vi här har en författare som inte kommer att passera som en dagslända.
Från Karlsson penna har också kommit ett par sakprosaböcker om ödehus, tillsammans med fotografen Philip Pereira dos Reis. Möjligen inspirerade researchen för dessa verk till handlingen i Amerikahuset (2008). I den romanen utvecklade Sven Olov Karlsson utöver allt annat sin estetik med realistiska skildringar av otrohet och djurskyddsinspektörers vardag. Intrigen uppfyller den kvalitativa kriminalromanens krav. Den tredje romanen, Porslinsfasaderna, nominerades till Augustpriset 2013, det år då Lena Andersson fick priset i den skönlitterära klassen.
Och nu har denne gestaltare av Sveriges perifera centra utvecklat sitt författarskap ytterligare med en novellsamling. Orädd ger han sig i kast med den kortprosans svåra form som inte tillåter några tjälskadade transportsträckor. Och han lyckas med imponerande träffsäkerhet.
Samlingen heter Västmanland och består av en novell per kommun i länet, där själva kommunen är inramning, men inte så mycket mer. Ja, för en illa orienterad utsocknes läsare en förevändning. Idén är genial och utfallet underbart. I en novell om IT, fiberoptik och byanät vållar nymodigheterna huvudbry. Vadå vara flexibel och jobba hemifrån? Det har vi väl alltid gjort:
"Som om kök, gårdsplaner och trädgårdar inte varit arbetsplatser. Jäktigt upplivade eller sammanbitet utnötta. Vila och förströelse hade kommit först när sista bärbusken plockats ren, när sista glaskonservens patentlock knäppts igen och skärbrädorna diskats från blod."
En novell där en kiropraktor har utökat sin verksamhet (till områden som inte ska avslöjas här) är mästerlig i sättet att förstå hur trauman och minnen etsar sig fast likt tatueringar i människans psyke. När det gäller motiv och miljöer har Sven Olov Karlsson säkert god nytta av sitt andra värv som reporter. Mycket riktigt återkommer förra årets skogsbrand i Västmanland som fond. Mycket gripande.
Jag kommer att tänka på en realist som amerikanen Richard Ford. En av dennes romaner har den lakoniska titeln Kanada, likt Karlsson har han givit sin bok ett korthugget landskapsnamn. Hos båda berättarna lunkar vardagen på tills det händer något alldeles överdjävligt. Plötsligt och oväntat precis som i livet utanför pärmarna. Det kan också ligga nära till hands att jämföra med den provinsiella sidan av Lars Gustafsson, även han västmanlänning. Men vid en sådan läsning blir uppenbara skillnader synliga. Sven Olov Karlsson står stadigt i sina stövlar när han ger röst och kropp åt sina gestalter, medan Gustafsson är mer distanserad, skriver iakttagande från sidan.
Sven Olov Karlssons böcker befolkas av människor med en stundom påfrestande jargong, en hurtighet och ibland en avmätthet och repliker som: "Ska du ha kaffe? Ja, det begriper du väl för fan."
Byggfuttsjargong kallas det i andra sammanhang, men inte här, där tigandet och undertexten kan vara lika effektiv som en dräpande replik. Kunskapen om dessa koder är en tillgång för författaren, någon enstaka gång också ett hinder; det kunde jag tycka om romanen Porslinsfasaderna. Dialogerna, som för övrigt skulle ha gjort Fritiof Nilsson Piraten avundsjuk, kom vid något tillfälle i vägen för läsningen. Inte ett uns av detta finns i novellsamlingen Västmanland.
Läs boken och få utöver allt annat en reseskildring av människors försök att leva vidare med stolthet i ett ofta orättvist motsträvigt sammanhang.