Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 21 augusti 2015
Vegansk festival rätt i tiden
Way Out West
Slottsskogen, Göteborg
Hipsters, modevetna tjejer, hela den svenska musikscenen och lyckliga veganer, totalt 30000 personer samlades i vanlig ordning på festivalen Way Out West i Slottsskogen Göteborg. Konceptet har bibehållits varje år sedan starten år 2007: Börja om från början varje år - men utan att glömma musiken, vilken verkar vara mindre viktig på många nya festivaler.
Jonathan Rado och Sam France i Foxygen. (Foto: Olle Kirchmeier)
Platsen är också en viktig faktor för festivalens framgång: Att få tillgång till en park i hjärtat av Göteborg för en festival av den-na storlek är långt ifrån självklart. Så det var ingen överraskning att stadens invånare i början var skeptiska. Men efter nio år, ett gott samarbete med Kulturrådet och tusentals besökare som mer än gärna byter camping och lera mot riktiga toaletter och en sovplats på hotell eller hos vänner, har festivalen blivit till ett naturligt inslag under den göteborgska sensommaren. I år presenterades det nya konceptet "Vem dricker mjölk på festival?". Genom att hävda att det i köttindustrin inte bara handlar om djurens levnadsvillkor utan också om resursslöseri och miljöförstöring beslutades att enbart erbjuda veganmat åt besökare och artister. Havremjölk fanns att få för den som ville ha.
Belle & Sebastian dök upp på musikscenen 1996, när deras första skiva släpptes i 1000 exemplar och var resultatet av ett arbetslöshetsprojekt. Det som i början var ett indieband för ett fåtal invigda har numera blivit till indie de luxe och till ett band som turnerar med tio långtradare och spelar på de största festivalerna. På Way Out West ordnades trevligt dansmys när frontmannen Stuart Murdoch och hans sju man och två kvinnor starka band äntrade scenen tidigt på eftermiddagen i strålande solsken.
Det bjöds på låtar ur hela katalogen, från Dog on wheels, Electronic Renaissance från första skivan fram till synthpoppiga The Party Line, under vilken ett antal besökare bjöds in till att dansa på scenen.
Adam Granduciel i The War On Drugs. (Foto: Olle Kirchmeier)
Foxygen gör inte några vanliga spelningar utan bjuder på en blandning av skådespeleri, udda humor och musik. När bandet börjat med första låten, We Are the 21st Ambassadors of Peace and Magic, kom sångaren Sam France springandes från pub-likhavet och klättrade upp på scenen där han skojbråkade med bandmedlemmarna och drev med åhörarna om vartannat.
Bra låtar som souliga Coulda Been My Love blandades med låtidéer som fortfarande tycktes vara i något slags skisstadium. San Francisco spelades från scenhögtalarna när bandet hade gått av scenen för att byta kläder efter ett fejkat bråk där basisten och gitarristen börjat spela kort på scenen. Det var teatraliskt och roligt att se på. En eloge till de tre körtjejerna som avverkade ett helt joggingpass under den drygt timslånga spelningen.
Bandet The War On Drugs hämtar inspiration från bland annat Bob Dylan och Bruce Springsteen och har omvandlat dessa influenser till ett helt eget uttryck som gillas av såväl fans till nämnda artister som till av indiegenerationen. Frontmannen, sångaren och gitarristen Adam Granduciel har en utmärkt känsla för melodier, och på skiva är det en ren njutning att lyssna på en åtta minuters låt - men live försvinner lite av magin, och många i publiken tappar koncentrationen snabbt, plockar upp mobilen eller börjar småprata. The War On Drugs är inte det mest publikfriande bandet, energin och koncentrationen läggs på musiken och instrumenten.
Beck smygstartade festivalen med en klubbkonsert på Pustervik vid namn "Needle in the hay". Publiken fick inte i förväg veta vad den köpte biljetter till, bara att det var en akt som i normala fall spelar på betydigt större scener. Spekulationerna haglade. Men mest pratades det om Beck, främst för att han hade gjort en liknande klubbspelning någon dag innan.
När Beck sedan spelade i Slottsskogen öppnade han med Devil's haircut och gjorde sin genombrottshit Loser redan som andra låt. Det blev tvära kast mellan folk, rock, elektronisk soul, hip hop och new wave-funk. Musikens styrka är också dess svaghet, det drar åt alla håll samtidigt.
I en tid då många festivalbesökare inte tycks kunna komma ihåg en bra konsert om de inte fotograferat den med sin iPhone och postat den på Facebook ligger Way Out West rätt i tiden. För det här är festivalen där besökarnas outfit nästan är lika viktigt som en bra line-up. I fotoområdet hittar man därför inte bara fotografer utan även modebloggare som fotograferar varandra framför sina idoler för att kort därefter springa till VIP-området för att byta kläder till nästa konsert.
Under de senaste åren har Way out West blivit till en miljömedveten High Society-festival. Festivalen anpassar sig till sina besökare och tvärtom. Det är en av få festivaler där alla verkar nöjda, oavsett om biljetterna är dyra, om det regnar under en hel dag eller om det bara finns tofuburgare och falafel.