Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 21 augusti 2015
Planera samhället efter oljan
Vi fortsätter att planera samhället som om oljan aldrig kommer att sina. Vi fortsätter med ett fossilberoende jordbruk och vi fortsätter att bygga vägar. Ändå har vi bara några år kvar innan vi kommer att se en allvarlig brist på fossila bränslen. Det gäller inte bara oljan, utan även kol är ändligt. Det innebär inte att fossilbränslena skulle ta slut. Men det kostar mer energi att ta fram det som är kvar - än den mängd energi de innehåller.
Hans Sternlycke är fast medarbetare i Miljömagasinet. (Foto: Stefan Strömstedt)
Att oljan är billig nu innebär inte att det finns rikligt med olja kvar. Det är en marknadseffekt av lågkonjunktur, politiska förhållanden och icke-traditionella oljekällor som oljesand och oljeskiffer. Andra energiformer och större energisnålhet har betytt mindre. Detta har uppvägts av en ökad energiförbrukning på grund av ökad konsumtion.
Den traditionella oljan hade sin peak, den högsta produktionen, redan 2005. Utvinningen av icke-traditionell olja är mycket miljöförstörande och energikrävande. För att de ska vara lönsamma krävs ett råoljepris som är 50 procent högre än i dag och därför läggs mängder av nya projekt ner. När nästa oljekris slår till är de inte så lätta att ta upp igen. Om inte den ekonomiska kraschen kommit tidigare, av alla luftpengar som skapats på senare år, kommer den då.
Boomen för utvinningen av skifferolja möjliggörs av ny teknik med horisontell borrning. Men sådana oljekällor är mycket kortvariga. De håller bara några år och kräver ständigt ny borrning. Detta har varit en spekulationsmarknad som snarare levt på att förbruka kapital än på att vara lönsam.
I dag förbrukas 3-4 gånger mer olja än vad som upptäcks. Vi lever till stor del på oljekällor som hittades för mer än ett halvt århundrade sedan, men även dessa gigantiska fält tar slut. Den som vill ha siffror kan läsa seniorprofessorn Kjell Alekletts bok, Peaking at Peaking Oil, eller rapporter från forskarna vid Globala energisystem på Uppsala universitet.
Detta tar samhället ganska liten hänsyn till. Dagens långtidsplan för infrastruktur bygger på en trendframskrivning av den trafikökning som varit. Denna historiska trend är inte ens sann i dag, eftersom dagens bilism har nått sin peak och är på väg att minska. I stället borde trafikplaneringen styras av mål för vad man vill uppnå och genom att ta hänsyn till vad vetenskapen säger om framtiden.
Vi bygger stadsmotorvägar och förbifarter för många tiotals miljarder som kommer att vara trafiktomma när de en gång är färdiga. I stället för en mer hållbar kollektiv trafiklösning. Det går inte att producera alternativa bränslen i en så stor mängd att de kan ersätta de fossila, och mängden elbilar har ännu inte nått tillräckligt stor volym. Dessutom är vätgas- och batteridrivna bilar beroende av sällsynta jordartsmineraler, som också befinner sig vid sin topp för vad som är möj- ligt att få fram.
Det som återstår är el via tråd. Men inte i form av elvägar. Det är ett stickspår som orsakar högre kostnader än den järnväg som finns i form av luftmotstånd, olyckor, vägslitage och mångfalt större markbehov. Och dessutom en låg möjlig hastighet jämfört med tåg och dyrare frakter, där en ensam förare kan köra ett fyrtiotal vagnar.
Vi bör planera för mångdubblad eldriven spårtrafik. Sol, vind och vågor kan ge den viktiga energi som vi behöver, och då blir förbrukningen för transporter mycket mindre. En elmotor har 95 procents energieffektivitet. Medan en förbränningsmotor driven av fossila bränslen har 35 procent som bäst. Av elanvändningen i dag går bara två procent till transporter.