Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 21 augusti 2015
Min vän P G Evander
Folkhemmets skam
En söndag i augusti åkte jag för tredje gången i sommar till ett äldreboende nära Vasaparken i Stockholm, för att hälsa på min vän författaren Per Gunnar Evander. Han bor där mot sin uttryckliga vilja, placerad av en förvaltare och hennes ständige advokat.
De kom till Bohuslän där han vistades, förespeglade att de ville ha en timmes enskilt samtal med honom. Istället kördes han till "hemmet" - som redan var möblerat. Skatteverket utrustade honom med dold identitet och hustrun fick inte reda på adressen förrän två månader senare.
Per Gunnar Evander. (Foto: Privat)
PG har jag känt i många år. Vi brukade innan hans spårlösa försvinnande i mars ofta tala med varandra i telefon. Han är också med i "Miljömagasinets vänner", en informell grupp prenumeranter som stödjer tidningen.
När jag besökte PG första gången på äldreboendet vid Vasaparken bad han mig att ringa. Sedan sin tid på en granatkastarpluton i Gävle i ungdomen fick han nedsatt hörsel; hörselskydd var inte påtänkta. Förvaltaren, som verkar få bestämma allt, har inte försett honom med telefon. Trots att telefonsamtal tidigare var ett viktigt inslag i hans kommunikation med omvärlden; i en fast telefon hör han utmärkt och kan ta kontakt med släkt, vänner och andra författare.
Jag har alltid uppfattat PG som utåtriktad, mycket vänlig, social och skojfrisk. På vårdhemmet verkar han dock stressad och generad över den situation han hamnat i, men försöker hålla masken till varje pris. Han kallar ibland sitt rum "häktet".
PG lever inget stimulerande liv och verkar därför snabbt försämras, bli trött och håglös. Men vid två korta hembesök blev han snabbt sig själv.
Den tidigare utvecklingen gick stadigt åt andra hållet med flera års helnyktert leverne. Ett utprovat batteri med kosttillskott och enkelt lantligt nöjesliv med mycken utomhusvistelse i skog och berg bidrog. Vid omhändertagandet den 24 mars skrev PG för fullt och höll benen och spänsten i trim med långa promenader. Han gjorde anteckningar kring sin bok nummer 34, samlade material, och hade vidtalat skrivhjälp för sommaren.
Jag hör mig för hos personalen. PG är oerhört svullen i högerben och fot. En förslitningsskada sedan ungdomen då han ägnade mycket tid åt orientering och häcklopp i Sandvikens idrottsklubb. Dessa erfarenheter har ofta tagits upp i sitt författarskap.
Det är mycket svårt att ta sig in på "hemmet" som helgbesökare utan spe-cialkod. Men till slut lyckas jag komma in på avdelningen. PG:s kontaktperson, vi kan kalla henne "Jenny", hör mina ringsignaler.
"Personalen går ut med honom ibland", säger "Jenny" vagt. Men hans tillstånd kräver mycket mer, tänker jag.
PG behöver långpromenader för- och eftermiddag om han ska kunna återhämta sig och klara sin hjärna och sin fysiska hälsa efter fem månaders konstnärligt och fysiskt armod. Han behöver ett intellektuellt umgänge, han måste få känna sig fri, gå varsomhelst och närsomhelst. Han behöver samtal med jämbördiga så att han kan hålla kvar det språk han använt i sina böcker i årtionden.
Han måste få respekt, uppskattning och kärlek. Det behöver alla. Men många av oss slipper trängas in i ett låst, isolerat boende som en bricka i ett maktspel.
När det började dra ihop sig för PG blev han varnad. "Försök till varje pris att undvika att få en förvaltare", varnade en psykiatiker. Då blir det "locket på".
Detta är en fullständig skandal. Det är skamligt för Sverige att en av landets framstående författare behandlas på detta sätt. Samme PG Evander som fick Radiovännernas utmärkelse som 1900-talets bäste sommarpratare för sina tretton sommarprogram.
Jag känner mig inte välkommen av kontaktpersonen. PG vill genast gå ut, vill röra sig fritt någon timme, men det får vi inte. På hemmet ringer man oroligt förvaltaren och har ett längre samtal. Förvaltaren menar att om han får gå ut så kommer han kanske inte tillbaka. Förvaltaren befarande att hans hustru skulle "kidnappa" honom igen. De använde ordet "människorov" i samtalet.
Detta är grova brott som hustrun under en längre tid anklagats för. En hård mobbnings- och utkylningsprocess, ledd om jag förstått det rätt, av förvaltaren och advokaten. Hon anklagas också högljutt och officiellt för att ha kidnappat PG till giftermål. Trots att Överförmyndaren rekommenderat äktenskap.
Situationen är tungburen. PG:s hustru har inte kontaktförbud, vilket förvaltare och advokat önskar att hon skulle få. Deras begäran har avslagits. Ändå har advokaten rätt att tala för PG genom en löpande fullmakt som förvaltaren ger honom (och som advokaten debiterar 2.000 kr i timmen för). Och han talar rakt emot PGs vilja och eget intresse. PG:s släkt har nämligen en så kallad "dold huvudman", vilket gör alltihop dyrbart, svårhanterat och hälsovådligt.
Inte ovanligt, säger en präst. Ofta gillar en släkt inte sena äktenskap, av arvsskäl.
Förvaltaren har polisanmält hustrun för att hon "olovandes" tagit permission två gånger med sin make. Eftersom ingen svarade på "hemmet" anmälde hustrun detta per telefonsvarare till VD och verksamhetschef. Det dög inte. Båda gångerna följde omfattande polisingripanden med starka inslag av hot och tvång. Inga papper presenterades, ingen av de ingripande poliserna uppgav sina namn. Vid första tillfället påstod de att det handlade om en husrannsakan.
Vid den första permissionen åkte PG och maka under en helg hem till Skeppsdraget i Gamla Norsborg. Då hade PG vistats i en hemlighållen ensamhet i 2,5 månader. De engagerade sig i Salems kyrkas program med gudstjänster och sommarmusik. De gick några kilometer av en klimatvandring från Uppsala via Lund till Paris.
Vid hemkomsten anlände en polispiket. Patrulledaren ville ensam träffa PG, som vägrade följa med honom. Till slut lovade PG hustrun att återkomma dagen därpå. Istället blev han åter inlåst på "hemmet" och hustrun fick besöksförbud; den här gången tilläts hon inte ens vistas i byggnaden och följdes ut.
Åklagaren lägger omedelbart ned ärendet. Då lämnar hustrun, vid det här laget starkt förtalad, beslutet till en tillförordnad chef. Och till slut kan paret åka hem på en ny permission. Den varar i ett par timmar.
Klockan ett på natten onsdagen den 29 juli kommer sju poliser för att återföra PG på nytt. Det börjar med strålkastarljus in i parets sovrum. När hustrun öppnar står fem uniformsklädda personer i farstun.
På en ljudinspelning hör man hur PG vägrar följa med. Han ropar "jag har ju inget gjort, jag har ju inget gjort" och är omväxlande rasande och förtvivlad. Då påstår en kvinnlig polis att han svävar i stor livsfara och omedelbart måste föras till sjukhus. Istället hamnar han på "hemmet".
Hustruns förs till häktet i polisbil, hennes mobil blir beslagtagen. Åklagaren lägger däremot - återigen - omedelbart ner anklagelserna om olaga frihetsberövande och ofredande.
Kontaktpersonen vill inte ha mig på avdelningen: att överhuvudtaget bli insläppt är en ynnest. Ändå är det min rättighet. Ett privat boende får inte utöva tvångsvård, detta kräver häktning eller vårdintyg. Normalt kan anhöriga fritt besöka en person, de har nycklar och koder. Men här har hustrun totalt kontaktförbud, internt utfärdat av förvaltaren tillsammans med boendets ledning och personal.
Efter en kort träff med min vän PG beordrar "Jenny" mig att gå hem. Jag blir upprörd och säger att jag aldrig drömt om att få uppleva något sådant här i landet. Jag kom som ensam fjortonåring till Sverige från Budapest 1956 med anledning av revolten och alltihop ger mig mycket obehagliga minnen.
Under alltihop finns en tvist om arv och pengar. Mitt intryck blir att "hemmet" har mycket tät kontakt med förvaltaren och styrs av denna på ett icke-lagligt sätt. Detta fick jag också bekräftat när jag samma kväll började undersöka förhållandena.
Detta skrives på natten till måndag den 17 augusti. Den 1 september ska Överförmyndarnämnden behandla frågan om förvaltaren ska få förlängt förordnande, vilket hon själv och släkten önskar och vid flera tillfällen har fått. Detta trots att PG flera gånger föreslagit en annan god man, och nu även en ny förvaltare.
Förvaltaren är jur kand och idag 74 år, hon har en årlig inkomst av detta slags verksamhet på bortåt en halv miljon. Därtill kommer att barn och släkt gör småjobb på huvudmännens bekostnad.
Mycket av detta stöds öppet eller dolt av samhällets rättsbevarande institutioner, exempelvis ett tandlöst IVO, Institutionen för vård och omsorg, en avknoppning av Socialstyrelsen. De kan efter lång utredningstid utdela en "varning". Men den lägger man på hyllan och sedan är det bara att fortsätta i samma spår. På ett annat hem. Eller på en annan avdelning på samma hem.
Den lilla samhällsmyran och skattebetalaren i gemen är mycket lättkrossad av det tunga samhällsmaskineriet, som har ett par extrabud i bakfickan, Det elfte budet lyder "Så har vi aldrig gjort förut" och det tolfte budet "Så har vi alltid gjort förut".
I detta medverkar, med gehör och respekt tydligen, vissa "arvodekater". De plockar hem ekonomiska storvinster ur folkhemmets sprickor och ruiner. Går de en ljus framtid till mötes?