Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 14 augusti 2015
Sex essäer om Olaus Magnus
Den osynlige ärkebiskopen
Elena Balzamo
Atlantis Bokförlag
Om man någon gång ondgör sig över vilket efterblivet land Sverige är i kulturellt hänseende, då kan den historiska tillbakablicken säkerligen vara välgörande. Se bara på 1500-talet. Då saknade Sverige i den bildade européns ögon helt intellektuella värda att korrespondera med, som professor Bo Lindberg skriver i Stoicism och stat, hans stora verk om den stoiska filosofins betydelse för renässansens idéhistoria. Och han tillägger att man knappast visste mer om vårt land "än de exotiska uppgifter som hade förmedlats av de landsflyktiga bröderna Olaus och Johannes Magnus".
Den förstnämnde, Olaus Magnus, var Sveriges siste katolske ärkebiskop (även om han befann sig i landsflykt alltifrån utnämningen till sin död). Om honom har litteraturhistorikern Elena Balzamo gett ut sex essäer i bokform. Boken bär titeln Den osynlige ärkebiskopen, ty förutom hans cv, en bouppteckning och frukterna av hans litterära verksamhet är väldigt lite känt om människan personligen. Balzamo går in för att syna detta arvegods i sömmarna för att hitta nya aspekter av denne anonyme prelat. Till sin hjälp har hon, förutom sitt gedigna kunnande om epokens språk och kultur, en stor dos akademisk analysförmåga, människokännedom och fantasi.
Resultatet blir en intressant och riktigt spännande bok, som belyser nya sidor inte bara av Olaus Magnus och hans tid, utan också hos hans verk och dess vidare öden och äventyr. För egen del är jag uppvuxen med en reproduktion av Carta Marina, hans berömda karta över Norden (komplett med havsvidunder och allt) på köksväggen.
Senare har jag kunnat konstatera att många generationskamrater vars föräldrar pluggat i Uppsala under 1960- och 1970-talet hade en likadan hemma. Efter att ha läst den här boken förstår jag varför. Balzamo reder också ut vilken roll Olaus själv spelade i den grafiska utformningen av kartan, och hur mycket han såg av de trakter han skildrar. Det tycks ha varit en hel del. I sin redogörelse för de nordiska ländernas historia, en av de allra första i sitt slag, förekommer en del tämligen bisarra överdrifter.
Detta har redan påpekats av många, till exempel Alf Henrikson, som häpnade över att en person som korsat Alperna tre gånger kunde påstå att Jämtlands berg skulle vara de högsta i Europa. Även i dessa fall erbjuder Balzamo en trovärdig psykologisk förklaringsmodell. Alltsammans är avfattat på en klar och lättillgänglig prosa, som dock aldrig gör avkall på vederhäftigheten, därtill rikligt illustrerad med de vinjetter och kartutsnitt som diskuteras.
Detta är alltså en mycket bra bok. Men har historien om Olaus Magnus något att säga oss i dag? Det skulle jag säga att all historia har. Sverige stod på tröskeln till en stor förändring under den tid som katolicismen, och Olaus med den, avpolletterades.
Ett stort teknikskifte med tusentals bruk, gruvor och manufakturverk låg i sin linda. Sveriges främsta bidrag till kontinentens så kallade religionskrig, det vill säga det trettioåriga, väntade runt knuten. Och i tankens värld hade redan fröna såtts till såväl den klassiska mekaniken som den cartesianska subjektsfilosofin och åtskilligt annat. Som antytts låg Sverige på efterkälken redan här.
Även om svaret på frågan om varför, kanske inte alltid kan besvaras entydigt, så kan vi knappast komma Sverige och dess förutsättningar under denna tid närmare in på livet än genom att möta en av dess medborgare. Att sedan Olaus Magnus var vad som i dag skulle kallas en dissident gör honom bara mera intressant.