Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32, 7 augusti 2015
Gröna broar
Jag drar mig till minnes människors reaktioner, då jag 1981 talade om att jag efter mer än trettio år i huvudstaden, med min lilla familj, tänkte flytta tillbaka till Österbotten och börja odla min mat själv. Dumheter, tyckte man, inte kan vi väl alla börja odla våra morötter själva. Men ditåt är vi faktiskt nu på väg.
High Line i New York är en sträcka upphöjd järnväg som omvandlats till ett parkliknande gångstråk. (Foto: Nicolas Vollmer / CC-BY)
Allt fler människor fattar idag spade och rensjärn och intresset för att odla växer kraftfullt, inte bara genom att man flyttar till landet. Nej, allt fler stadsbor vill nu på plats själva odla sina grönsaker och skörda egen frukt och egna bär. Ekologisk medvetenhet är självfallet den starka bakgrundsfaktorn, liksom viljan att veta varifrån det man äter kommer. Det svenska miljöpartiets Europaparlamentariker Peter Eriksson har till och med initierat ett EU-projekt för att utreda, utveckla och stärka den urbana odlingen i Europa.
Peter Eriksson säger att trenden blivit något av en folkrörelse. Projektets mål är att driva på och underlätta denna utveckling. Det finns ju möjliga odlingsytor centralt i nästan alla städer, och stadsodlingen kan ta hand om överbliven mark, ytor som inte utnyttjas. Våra storstäder blir grönare, och inte enbart genom stadsodling. Gröna stråk skapas genom att nedlagda motorvägar och järnvägsspår planteras i New York, Paris, London, Madrid och Tokyo. I London finns idag The Green Bridge - Den gröna bron över Themsen, en bro som stängdes för trafik och nu är en grön oas över flodens vatten.
Estetiska och terapeutiska bevekelsegrunder spelar in, då vi inser hur starka symbolvärden allt som växer har. Blommor ges då vi föds, blommor pryder våra gravar. Blommor och växter har en livscykel precis som vi människor. I all lyrik vimlar det av växtmetaforer. Och inte bara i lyrik utan också i vårt vardagsspråk förekommer metaforer, så ofta använda, att vi inte längre tänker på att de härstammar från växtvärlden. Ett intresse "blomstrar", eller "vissnar bort". Ett "frö" till en inriktning har "såtts".
Så det terapeutiska - att grönt är skönt vet vi väl alla. När personer med för högt blodtryck vistas i naturen, sjunker deras blodtryck mätbart. Själv anser jag att min trädgård varit den stora hjälparen när det handlat om att hantera både fysiska och psykiska problem.
Vallmofälten i Flanders symboliserar soldater som föll i första världskriget. (Foto: Thomas Quine / CC-BY)
Men något ännu djupare, mer svårgripbart ligger också i denna trend. Vi trodde att vi skulle göra något med naturen, men naturen gör istället något med oss. Då vi planterar ett träd identifierar vi oss på något sätt med trädet, anser Göran Greider, svensk författare med passionerat odlingsintresse. Vi kliver in i den handlingen och ut ur vår egen art, säger han. Det kan låta konstigt. Men vi njuter inte bara av växter och mår bra av grönt, utan vi hör samman med växter på ett mer konkret sätt än vi till vardags föreställer oss.
Backtraven är en anspråkslös liten växt, egentligen ett ogräs, men vi människor delar faktiskt 18 procent av våra gener med den. Detta förbluffande faktum fick jag veta i det danska TV-programmet "Växternas rike" som nyligen visats i finska YLE fem. Tanken är hisnande. Nästa gång jag rensar ogräs får jag lov att tänka: nu tar jag livet av en avlägsen släkting.
Fälten i Flanders lyser av röda vallmor; de symboliserar alla de soldater som föll under första världskriget. I samma program hörde jag om en annan krigstragedi på närmare håll.
En bosnisk konstnär, Ismar Cirkinagic, har samlat in växter, som spirat över massgravarna i Bosnien. Dessa växter har en familj, säger han, en historia precis som offren för massakrerna under kriget på Balkan hade. Han skapar tavlor med de pressade växterna, och han anger förutom deras namn också platsen där han funnit dem. För honom är detta ett sätt att synliggöra och hedra krigets offer.
Växterna blir en grön bro till vårt själsliv och vår livshistoria.