Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 29/30, 24 juli 2015

Kulturell korrespondens


Mycket min David Sprengel
Redaktör: Lisbeth Larsson
Atlantis Bokförlag

Det skrivs rätt sällan brev numera. Dessa fysiska meddelanden, inriktade på en enda adressat och krypterade blott med hjälp av en skör pappersbehållare anses utgöra en egen litterär genre. Möjligen var det exklusiviteten som gjorde att breven skrevs mer konstfullt, mer eftertänksamt än dagens korta, elektroniska meddelanden. Om brevskrivandet nådde sin stilistiska höjdpunkt under den moderna eran, ter sig "postmodern" som en ironisk etikett på vår egen.

Mycket min David Sprengel är en samling av 63 brev som Anna Branting skickade till David Sprengel mellan 1907 och 1912 (Sprengels brev finns inte kvar). Det var i Rom, under en försenad bröllopsresa, som Sprengel dök upp i makarna Brantings liv. I sin biografi över Sprengels blivande hustru Agnes von Krusenstjerna återger Olof Lagercrantz hur Anna Brantings intresse för Sprengels person för första gången väcktes. Hon hade en dag låtit undslippa sig ett förfärat utrop över den romerska smutsigheten, varvid Sprengel leende ska ha svarat "ja, men det är en sådan vacker smuts".

Det är Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som sammanställt dessa brev, moderniserat språket något, skrivit ett förord och lagt till fotnoter över alla identifierbara karaktärer, vilket ökar tillgängligheten avsevärt. Sedan får Anna Brantings brev alldeles själva skildra dessa båda skönandars samtal kring estetiken i en bister och snål värld, och om relationen till dåtidens konstnärliga parnass.

Ett stråk av eskapism genomsyrar samtalet. Den ännu icke 30-årige litteratören Sprengel, som passionerat föraktade sitt fosterland, befann sig under brevväxlingens gång i landsflykt. Detta efter att några grövre språkfel i översättningen av Herman Bangs roman Två hem hånats och parodierats; han kommer inte tillbaka trots att hon återkommande uppmanar honom (loch han har bevisligen inte gått Branting till viljes då hon gång på gång bönfaller honom om att bränna hennes brev). Anna Branting, å andra sidan, var en väletablerad, 25 år äldre författare, som ofta uttrycker leda över tidnings- och förlagsvärlden, för att inte tala om hennes inskränkt provinsiella hemland.

Hennes make, Hjalmar Branting, var vid den tiden journalist och tidningsman, men därutöver aktiv i politiken; han skulle sedermera bli Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Det ointresse för politik och den genuint föraktfulla inställning till vanligt folk som arbetarrörelsens ledares hustru visar prov på i sina brev till Sprengel framstår alltså som tämligen uppseendeväckande. Å andra sidan är det ont om smickrande porträtt av någon utanför den närmaste familjen.

Hur ter sig dessa brev för en läsare i dag? Jo, Branting är en mycket god skribent. Hon har en kvick, ledig och spontan stil, full av inskjutna infall och reflektioner, och hon kan vara ganska bitsk mot sin brevvän, trots all aktning hon säger sig hysa. Hon klagar på hans handstil, säger åt honom att gaska upp sig, ömkar honom över hans melankoli och vacklande hälsa och reagerar häftigt på vissa av hans litterära utlåtanden (i synnerhet de som rör hennes eget författarskap).

För övrigt finns här en stor förtrolighet, där hon delar med sig av sina tankar om maken och andra män i hennes omgivning, om sin Weltschmerz, relationen till barnen, funderingar kring böcker hon skrivit eller kommer att skriva, uteliv, våndan inför inviter från andra kvinnor.

Till sist sinar skrivlusten. Sprengel var en svår människa, med Olof Lagercrantz ord "en av de egendomligaste naturer som uppträtt i vår litteratur", och sedan hans egen karriär gått i stå gick han in för att coacha kvinnliga författare (faktiskt mer än så - det har fastställts att stora partier av Krusenstjernas romaner skrivits av hennes make). Där börjar tonen svalna.

Denna intellektuella brevväxling är fascinerande att följa, både som en närgången inblick i en människas liv i ett Sverige där så mycket var annorlunda, och som ett psykologiskt drama om dunkelt riktad välvilja och vilsegångna intentioner.

  Share