Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 28, 10 juli 2015
Almedalen 2015 - och sen då?
Det gigantiska Alme-dalsjippot är sig väldigt olikt beroende på perspektiv. Är du kommersiell lobbyist, central journalist, ledande politiker eller intresseorganisationspamp tillhör du Almedalens dominerande överklass. Medelklassen består av ideella organisationers opinionsbildare, lokala politiker, akademiker och intresserade medborgare. Underklassen innehåller servitriser, städare, gotländska uthyrare och lettiska tältbyggare. Över alltihopa vakar klasar av polis. Går det att göra något åt denna struktur?
Demonstration genom Visby.
Mitt perspektiv i år var medelklassigt som opinionsbildare för en liten ideell organisation, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Vårt främsta vapen är den klassiska solflaggan. Med den markerade vi vår närvaro vid tältet, seminarielokalen, demonstrationen, utvalda partiledartal och TV-sändningar. Det var så effektivt att både SVT och vår seminariegranne försökte få oss att ta ner den synliga symbolen för en framtid utan atomkraft. Men Jonas Sjöstedt började sitt tal med att välkomna oss med solflaggorna.
Som aktiv Almedalsarbetare finns det inte mycket tid för att ta del av de 3475 evenemang som man inte själv ansvarar för. Man hinner sköta sitt, delta i ett fåtal seminarier, lyssna på de partiledare som har något att komma med och läsa några gratistidningar med gratiskaffe. Men hela veckan är en arena för möten med människor som (oftast) är öppna med att ge och ta. Som (ofta) tar ställning genom att med symboler visa vad man står för. Detta var särskilt tydligt vid vårt informationstält mellan Syndikalisterna och Almega nära kallbadhus och playa.
Vi hade seminarier tillsammans med Kvinnor för Fred i tre dagar. De handlade om hur konst och kultur kan påverka med Stina Bengs och Hiroko Tsuchimoto, om hur Japan påverkats av kärnkraften med Lena Lindahl, om kärnkraftens sprängkraft med de tre aktuella författarna Åsa Moberg, Pirkko Lindberg och Gösta Elmquist. Själv deltog jag i en diskussion om alternativen till kärnkraft och fossila bränslen med Göran Bryntze samt Jon Karlfeldt och Karin Jansson, MP.
Pirkko Lindberg, Inger Raaby och Jan-Erik Engman från Kärnkraftsfritt Bottenviken berättade om kampen mot bygget av ett nytt finskt-ryskt kärnkraftverk på Hanhikiviudden vid Pyhäjoki. I samma stund fick vi rapporter om att ett helskumt kroatiskt litet solenergibolag gått in och täckt upp en finansiering om 1,5 miljarder för att andelen från Finland och EU skulle nå upp till 60 procent, vilket den finska riksdagen krävt. Spåren och alla entreprenader på halvön leder till Moskva och Hanhikiviudden kallas nu för lilla Krim. Utan att falla in i Jan Björklunds ryss-skräckpropaganda finns det anledning att varna för såväl politiskt beroende som korruption och säkerhetsrisker.
Ett plakat i demonstrationen Keep in the ground.
I vårt sista seminarium gav Maj Britt Theorin en insiktsfull och skrämmande bakgrund till dagens nästan-Nato-anslutning. Med Nato följer kärnvapen och upprustning. Men det höll Linda Nordlund, LUF-ordförande, inte med om och det utbröt nästan krig mellan Maj Britt och Linda med ett milt understöd för Maj Britt från Stig Henriksson, V.
Seminarierna var inte särskilt välbesökta men direktsändes på internet och kan ses i efterskott på www.folkkampanjen.se. Annat som kan ses i efterskott är filmerna Strålande spår av Bo Levin och Gösta Elmquist samt Sisu Meltdown av Leon Berthas. Den förstnämnda är en faktarik komplettering till Göstas och Bos bok Kärnkraft - himmel och helvete. Den andra är ett engagerat och avslöjande dokument om hur etableringen på lilla Krim hanteras i vårt topp- styrda grannland.
Höjdpunkten på veckan var klimat- och miljörörelsens demonstration Keep it in the ground som kom att handla om såväl olja och kol som uran och kalk (Ojnare). Demonstrationen var dåligt annonserad och helt utanför överklassens cirklar. Ändå kändes det som om 300 aktivister under en timme lyckades vända upp och ned på hela Almedalsjippot.
Frågan är om det i framtiden kan gå att ställa om Almedalen ännu mer i denna riktning. De stora företagen har tagit över och kommersialiserat evenemanget. Samtidigt orkar överklassen inte stanna en hel vecka och det pågår en diskussion om att förkorta veckan. Jag vill hellre se en diskussion om hur medelklassen kan samarbeta för att bilda en starkare motvikt mot de kommer- siella intressena.