Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 20, 12 maj 2015
Två världar närmar sig varandra
De gamla religionerna kan inte längre fylla människans längtan efter djupare förståelse och kunskap. I stället förlitar vi oss på en vetenskap som lämnar oss utan en sammanhängande och meningsfull berättelse. Har vi i dag blivit objekt i stället för subjekt? Kan forskningen inom medvetandet i stället vara början på en ny berättelse?
De frågeställningarna är kärnan i Dr Peter Fenwicks forskning om Nära-Döden-upplevelser (NDU) och Upplevelser-i-livets-slutskede (ULS) som han gjort sedan 1980-talet. Han är neuropsykiatriker från London och en av Europas ledande experter.
Döden berör oss alla. Ingen undkommer döden. Ändå undviker vi att tala om döden, och samtalen sträcker sig sällan bortom en begravning. När kroppen är död finns vi inte längre, antar vi. För vissa är detta en befriande tanke, men för de flesta är den nog outhärdlig. Att inte finnas längre ...?
Men är det så enkelt? Nej, vi behöver både prata mer om döden och förbereda oss för den, menar Peter Fenwick, som på Vetenskapsfestivalen i Göteborg den 19 april deltog i en öppen debatt om medvetandet med en ledande skeptiker, Dan Larhammar, professor i cellbiologi vid Uppsala Universitet.
Peter Fenwick är lång och gänglig och nyss fyllda 80 år, förfinat engelsk, med nyfiken blick och en alldeles speciell vänlighet. Jag har själv noterat den värmen och vänligheten hos flera NDU-forskare. Det är som om deras resultat påverkat dem personligen, på ett djupare plan.
Forskningen tvingar fram frågan om medvetandet och hur det förhåller sig till hjärnan. Kan vetenskapen fånga själen/medvetandet? Är hjärnan och medvetandet till viss del olika och separerade? Här går åsikterna isär.
Genom att studera och lyssna på tusentals människor som genomgått NDU och ULS avfärdar vetenskapen inte längre sådana upplevelser som fantasier eller hallucinationer. Det medgav även Dan Larhammar.
Peter Fenwick är en ledande europeisk neuropsykiatriker som under hela yrkeslivet har intresserat sig för NDU, Nära-Döden-upplevelser. (Foto: Dartington Hall)
I boken Att Möta Döden med Tillit och Hopp beskriver Peter och Elisabeth Fenwick hur en NDU kan se ut för en person som alltså betraktas som kliniskt död. De första stadierna brukar beskrivas som en färd genom en tunnel, ett möte med en kärleksfull ljus gestalt, och med redan bortgångna anhöriga.
Nästa stadie är den så kallade "livsrevyn". Inte en film som spelas upp utan en exakt genomgång av alla tankar du haft och handlingar du utfört. Du får här en möjlighet att gå igenom konsekvenserna av det du gjort, känna hur det du sagt och gjort påverkat dina medmänniskor, så kallad "empatisk resonans". Enligt sådana vittnesmål finns bara en kärleksfull förståelse på hög etisk nivå. Här finns en gräns som inte kan överskridas för den som ska återvända till livet.
De som varit med om en NDU är inte längre rädda för döden. De har mött något som är klarare och verkligare än det vi kallar verkligheten.
På medeltiden fanns instruktionsboken Ars Moriende Bene (Konsten att dö bra). Buddismens motsvarighet var Tibetanska Dödsboken, nedtecknad av munkar på 700-talet e.Kr. I dag har den sammanfattats till Tibetanska livs- och dödsboken, där även den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur beskrivs. Den beskriver den kroppslösa individens resa från dödsögonblicket och genom olika faser efter döden, en resa anmärkningsvärt lik aspekter av NDU-upplevelser. Motsvarigheten i vårt västerländska samhälle är den schweziska psykiatrikern Elisabeth Kubler-Ross många böcker om döden.
Men nu till frågan om medvetandet kan existera bortom hjärnan? Peter Fenwick menar att medvetandet förmodligen inte strikt är kopplat till hjärnan utan snarare använder sig av den. I så fall är medvetandet multidimensionellt och kan befriat från kroppen uppleva mycket mer än vad som är begränsat av den fysiska kroppen.
Dan Larhammar tycker att detta är för extremt och kräver belägg. Vi kan också få sådana upplevelser när vi är nersövda eller tagit LSD, menar han. Helt riktigt, svarar Peter Fenwick, men det är skillnad på kemiskt påverkade upplevelser och det som kan upplevas vid hjärtstillestånd där ingen EEG-verksamhet existerar. De senare ger en känsla av djup meningsfullhet.
Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi. Han forskar på signalämnen och hormoner i hjärnan. (Foto: Vetenskap och Folkbildning )
Inom neurovetenskapen är frågan om medvetandet en av de största stötestenarna. Vi kan i dag förklara hur stimuli från yttervärlden passerar genom nervvävnaderna till hjärnan. Men genom materialistisk eller reduktionistisk vetenskap kan vi inte förklara hur detta ger en subjektiv upplevelse av världen, menar Peter Fenwick. Kanske pågår ändå någon form av aktivitet i hjärnan vid en klinisk död, när en NDU inträffar, hävdar då skeptikerna.
Men hur kan så klara och omfattande upplevelser inträffa vid en extremt liten hjärnverksamhet? Hur kan blinda vid en NDU plötsligt se och beskriva exakt vad som pågått i det rum där de varit kliniskt döda?
Även patienter med demens och alzheimer har under ULS-upplevelser plötsligt kunnat känna igen anhöriga, ge detaljerade beskrivningar av en annan verklighet som närmar sig och beskriva möten med redan döda släktingar. I en artikel publicerad 2007 i tidskriften Scientific American skriver Christofer Koch och Susan Greenfield, ledare inom den reduktionistiska skolan, att neurovetenskapen ännu inte förstår tillräckligt om hjärnans inre värld, för att precisera exakt hur medvetandet uppstår genom nervcellernas elektriska och kemiska aktivitet. Artikelns rubrik är Hur uppstår medvetandet, med underrubriken Medvetandet förklarat.
Men Koch/Greenfield tittar bara på medvetandets motsvarighet, vilket inte ger en förklaring till själva medvetandet, menar Peter Fenwick. Inom neurologisk bildåtergivning kan man visa på hjärnområden som är involverade i komplexa upplevelser eller tankearbeten. Detta visar hur hjärnans områden är korrelerade till upplevelserna, vi förstår de involverade neurala processerna, men inte själva tillstånden.
Uppenbart är att vår nuvarande vetenskap inte förmår hitta någon mekanism i hjärnan som stöder och förklarar underbara upplevelser som NDU, fortsätter Peter Fenwick. Vi måste därför erkänna deras värde för både de döende själva och deras sörjande närstående och aldrig avfärda dem som en meningslös biprodukt av dödsprocessen.
"Om vi inte gör misstaget att anta att människor är förvirrade kommer vi sannolikt att känna något av begeistringen de förmedlar - de bevittnar den tillfälliga sammansmältningen av två världar som vid alla andra tillfällen förblir stadigt uppdelad och ömsesidigt otillgängliga", skriver Dr Stattford Betty, professor i religiösa studier.