Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 3 juli 2015
Sverige utanför Nato
Därför ska Sverige inte gå med i NATO: Sverige är inte militärt alliansfritt. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 är EU en försvarsallians. Så här står det i Fördraget om Europeiska unionen artikel 42.7: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel...".
Hugo Torstensson, redaktör för tidskriften Kritiska EU-fakta och nyhetsbrevet Försvara alliansfriheten. (Foto: Håkan Olbrink)
Det är inget argument för att vi ska gå med i NATO, rakt motsatt - och dessutom ett viktigt argument för att vi ska befria oss från EU.
Ett medlemskap i NATO skulle vara den sista spiken i kistan för Sveriges nästan tvåhundraåriga så kallade neutralitetspolitik, det vill säga militär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Ett medlemskap i NATO skulle försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge, eftersom vi skulle bli delaktiga i NATO:s (läs USA:s) alltmer provocerande politik mot Ryssland. Jag är ingen vän av Putin eller den ryska statsledningen, tvärtom. Rysslands annektering av Krim och stöd till separatisterna i östra Ukraina är fullständigt oacceptabelt.
Men NATO:s expansion i östra Europa är ett flagrant brott mot den överenskommelse som Michail Gorbatjov och George Bush gjorde inför Tysklands återförenande - Västtysklands införlivande av Östtyskland. USA bröt sitt löfte. Sedan slutet av 1990-talet har NATO expanderat österut genom att utvidgas med länder från den upplösta Warszawapakten och det imploderade Sovjetunionen.
Ett medlemskap i NATO skulle betyda upprustning i stället för nedrustning. NATO kräver av sina 28 medlemsländer att deras försvarskostnader ska uppgå till minst två procent av BNP. För Sveriges del skulle det i runda slängar betyda en fördubbling av anslagen till krigsmakten, det vill säga ungefär 80 miljarder kronor. Varifrån ska dessa pengar tas ifrån?
Ett medlemskap i NATO skulle också betyda att vi, i strid mot riksdagens beslut om godkännande av icke-spridningsavtalet från 1968, blir en del av en kärnvapenallians. Även om vi i likhet med Norge och Danmark skulle lyckas förhandla till oss ett förbud mot lagring av kärnvapen på svenskt territorium. Det spelar ingen roll i vilka länder kärnvapnen befinner sig rent fysiskt, är man NATO-land befinner man sig under alliansens kärnvapenparaply. Kärnvapen är en integrerad del av NATO:s säkerhetspolitiska strategi.
Istället för att bli medlem i NATO ska Sverige säga nej till det av NATO erbjudna så kallade värdlandsavtalet och avbryta det pågående och alltmer omfattande samarbetet med NATO och USA. Vi ska återupprätta den traditionella svenska säkerhetspolitiska linjen - militär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Men det förutsätter, förutom att samarbetet med NATO avbryts, att Sverige lösgör sig från EU och därmed återigen blir en suverän och alliansfri stat.
Men det viktigaste just nu är att försöka stoppa att riksdagen röstar ja till NATO:s värdlandsavtal och, om det blir aktuellt, lägga in veto i Europeiska rådet mot att förverkliga Lissabonfördragets målsättning om ett "gemensamt försvar", något som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker febrilt verkar för.