Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 18 juni 2015
Miljöaktivist och världsberömd författare
Margaret Atwood är inte bara en världsberömd författare, hon är också miljöaktivist. Hon besökte Sverige och Kulturhuset i Stockholm tidigare i juni under ett välbesökt framträdande. Rikard Rehnbergh skriver om den många gånger prisbelönta kanadensiska skribenten.
Margaret Atwood samtalade med Hans Olav Brenner på Kulturhuset i Stockholm om sin senaste bok, den samhällskritiska dystopin MaddAddam. (Foto: Kulturhuset)På en hemlig plats i skogen i Nordmarka, norr om Oslo, ligger Framtidsblioteket. Här ska en orginalberättelse per år samlas i en antologi som först 2114 ska ges ut internationellt. För ändamålet har 1000 träd planterats i syfte att kunna trycka alla utgåvor i pappersformat.
Knökfullt auditorium
Projektet föddes fram av den skotska konstnären Katie Paterson sommaren 2014. Och vem ombads att lämna det första bidraget till projektet?
Margaret Atwood var där några veckor före sitt Sverigebesök. I ett särskilt designat rum i Nye Deichmanske biblioteket i Bjørvika i Oslo överlämnade hon cermoniellt sitt manuskript till berättelsen Scribbler Moon.
Symptomatiskt tände hon på idén direkt, berättar Margaret Atwood inför ett knökfullt auditorium på Kulturhuset i Stockholm tidigt i juni. Symptomatiskt i så mån att det skulle kunna vara en anekdot värd att berättas på båten då vinden inte blåser, i skogen under utflyktens fikapaus eller i gungstolen för barnbarnen. Men det skulle även kunna vara en novell eller roman skriven av henne själv.
Bokmal i ung ålder
Margaret Atwood föddes 1939 i Ottawa, Ontario, Kanada som det andra av tre barn. Mamma var dietist och nutritionist, pappan entomolog. På grund av sin pappas forskning om skogens allehanda kryp tillbringade Atwood en stor del av sin barndom i skogen. Ingen el fanns men mängder med böcker. Hon blev snart en bokmal. Trots att hon inte började skolan förrän i åtta års ålder hade hon redan vid sex skrivit sina första alster.
Sedan dess har Margaret Atwood författat ett 40-tal verk - diktsamlingar, barnböcker, facklittertur, men främst skönlitteratur som översatts till ungefär lika många språk. Hon har mottagit mängder med litterära utmärkelser - det prestigefyllda Bookerpriset, Arthur C. Clarke Award för bästa science fiction och Kanadas främsta litteraturpris Governor General's Award.
På senare år har hon seglat upp som en hängiven och engagerad politisk miljöaktivist. Margaret Atwood har en halv miljon följare på Twitter. Hennes verk tenderar att utforska existentiella problem som den moderna människan möter, ofta med satir och humor, ofta med utgångspunkt i ett spekulativt universum.
Margaret Atwoods dystopiska trilogi som följer mänsklighetens öde genom och mot en osäker framtid. (Foto: The Iron Writer)
Dystopisk trilogi
Hennes senaste roman på svenska är avslutningen på en dystopisk trilogi - Oryx & Crake, Syndaflodens år och MaddAddam - som följer mänsklighetens öde genom och mot en osäker framtid. Likt vår egen.
Utgångspunkten i trilogin är människorasens förhållande till andra djur och till naturen. Inget direkt nytt, men Atwood trycker mycket på resurstänkande och återvinning. Trilogin kan enklast beskrivas som en korsning mellan böckerna Vägen av Cormac McCarthy och Efter floden av P.C. Jersild, liksom filmerna Avatar och Mad Max (främst den senaste episoden Fury Road). För det är just korsningar som spelar huvudrollerna i det nära 1500-sidiga dramat. Varjundar och nassonger, grisar med mänsklig hjärnvävnad. MaddAddamiter och Crakerianer, ett grönögt och blåhudat nytt släkte som skapats i laboratorier av ett illvilligt geni - eller välvilligt, jorden beviljas ju en omstart - vid namn Glenn/Crake.
Inte science fiction
Men, berättar hon under samtalet på Kulturhuset, hon vill inte kalla serien för science fiction. Boken handlar inte enligt henne om "saker som inte uppfunnits ännu", utan om högst reella och faktiska ting.
Varenda gröda och läkeört, sjukdom och åkomma som omnämns i böckerna existerar faktiskt. Detta fick hon lära sig av sin insektsforskande far och kost- och näringsexpert till moder. Böckerna ska istället kallas "spekulativ fiktion", vilket också ger förkortningen sf.
Berättaren i första boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sina partners Oryx (i kärlek) och Crake (i vänskap). Mat och andra förnödenheter finner han i ett ödeland där nassonger och varjundar nu härskar och där människor en gång levde.
Fastän han är villrådig och dimmig försöker han skapa sig en bild av vad som har hänt. Han söker svaren på sina frågor, går bakåt i tiden, till sin barndom, sin kärlek till Oryx och till mötet med Glenn/Crake och dennes högteknologiska, och bioteknologiska, experiment i bubbelkupolen. Hur kunde allt raseras så snabbt?
Den andra boken, Syndaflodens år, kom ut sju år senare men var egentligen inte tänkt som en uppföljare. Atwood berättar: "När Oryx och Crake kom ansåg vissa att den liknande science fiction - utflippad, för märklig för att vara trovärdig. Men under de tre år som gick innan jag påbörjade arbetet med Syndaflodens år började det förmodade avståndet mellan den påhittade fiktiva framtiden och den hårda realiteten vi lever i att krympa i rasande takt."
Adam One har under en tid förebådat en annalkande farsot. Han är den gode herden för "Guds Trädgårdsmästare"; en nyreligiös överlevnadssekt som sammanbinder vetenskap, religion och natur i ord och handling. Tidigare var han ett datageni; han samlade hackare och forskare att göra motstånd mot storföretag som hotade suga upp och suga ut allt liv på jorden för att sedan utplåna det.
Margaret Atwood är en samhällskritisk kanadensisk författare, poet och litteraturkritiker. (Foto: The Iron Writer)
En förändrad värld
När katastrofen väl kommer utplånas också allt mänskligt liv - nästan! Ren och Toby, två hårda kvinnor, tidigare medlemmar i sekten, hör till dem som finner sig strandsatta i en alltigenom förändrad värld där ingen eller inget går säkert.
Margaret Atwood fortsätter: "Vad händer med världen? Hur kan vi ställa den tillrätta? Hur lång tid har vi på oss? En annan återkommande fråga om Oryx och Crake handlade om kön. Varför berättades den av en man? Hur hade den varit om det i stället varit en kvinna som berättat?"
I den tredje och avslutade delen har farsoten svept fram över jorden. Men MaddAddamiterna - en liten grupp bestående av de hackare och forskare som först gjorde motstånd men sedan lät sig luras in i Crakes ödesprojekt - har överlevt den tillsammans med Crakerianerna - den övervänligt sinnade och överlägsna humanioda arten som framställts i Crakes kupol för att ersätta mänskosläktet.
En andra chans?
Kommer de överleva, kan de samarbeta? Vi ska inte göra en så kallad spoiler - berätta hur det slutar - det överlåter vi till läsaren. Men den stora ödesfrågan blir nu, lagom till COP21 i Paris, om mänskligheten får en andra chans, en ny värld? Detta efter att ha misslyckats bokstavligen talat så kapitalt med den första och enda världen?
Atwood om trilogin igen: "Jag ser böckerna som tre lager av samma berättelse; de överlappar varandra men driver historien framåt. Svårast är strukturen: vad som ska berättas först och hur tidigt ett avslöjande ska komma."
Även om översättaren Birgitta Gahrton, som fick en särskild applåd under samtalet på Kulturhuset, gjort en styv insats att översätta Atwoods alla fantastiska skapelser blir det en aning för mycket på svenska. Den som läser den engelska texten märker att det flyter så mycket bättre på originalspråk.
Föga förvånande drar nu seriemakarna i manuskriptet, men Atwood har sagt ja till tv-bolaget HBO. Oscarsnominerade Darren Aronofsky, vegan, ska producera och eventuellt regissera. Den norske samtalspartnern Hans Olav Brenner och Margaret Atwood hade roligt över de utmaningar som väntar. Hur ska man skildra Crakerianernas olika färger och vävnad? Inte minst de enorma fallosar som de vippar på när det är parningsdags.
Andra egenskaper de besitter är frånvaron av avundsjuka och smärta, men också förmågan att överleva på bara löv och blad, liksom att läka skador medelst "spinning". Margaret Atwood hävdar bestämt att detta inte alls är science fiction, utan att katters spinnande har en helande effekt på människan. Hon känner dessutom till svenskans dubbelbetydelse av verbet. Hon är beläst.
Margaret Atwood målar upp en rolig bild av att gå omkring med en katt under en hatt "dan efter". En annan oroväckande detalj i trilogin är att Crakerianerna lär sig att läsa och skriva. Nu när tekniker och försäljare vill att vi börjar prata med våra datorer - i stället för att skriva med dem. Kommer detta att ge upphov till en ny undergång, frågar Atwood både sig själv och publiken. Medan ett pillemariskt leende spelar i mungipan.